Jan Norberg är pensionerad konsult med en bakgrund inom svensk industri. Han är sedan några år bosatt i Portugal. Jan är en engagerad samhällsdebattör. 
OPINION. Jan Norberg konstaterar att en ny typ av folkrörelse växer fram, bestående av en brokig samling människor med en sak gemensamt, tvivel mot ett allt mer förvirrat maktetablissemang. Det saknas också ett nytt ledarskap inom denna nya folkrörelse när allt färre lyssnar på de politiska ledarna.
Text: Jan Norberg
Det är ytterst sällan som jag läser tex Alex Schulman i Expressen, hans senaste krönika innehåller dock en reflektion som gjorde mig nyfiken.
När jag därefter läste Patrik Engellaus krönika som för dagen var ett bokreferat av författaren Sebastian Rushworth med titeln ”Covid: Why most of what you know is wrong”, så började jag själv fundera lite mer kring de frågeställningar som dessa två krönikörer ger uttryck för.
Det har uppstått ett gediget tvivel på våra politiska ledares förmåga att just leda sina respektive nationer, något som resulterat i ett obehagligt vakuum. Alla känner osäkerhet och skepsis för hur framtiden skall gestalta sig, men ingen förmår dock samla osäkerheten i ett väl formulerat budskap som alla unisont ställer sig bakom.
Tvivlarna
Människor av olika kategorier har dock en enda gemensam uppfattning och den stavas tvivel. Tveksamheten tar sig därför en rad olika och många gånger fantasifulla uttryck.
Under den gemensamma nämnaren tvivel ser man anti-vaxxare, 5G-motståndare, nyandliga, lockdown-kritiker, globalistmotståndare, falungong-anhängare samt vänster och höger på politikskalan och så vidare. Plötsligt samlas alla tvivlare under en hatt, kanske är det en foliehatt, men man samlas i alla fall under en gemensam uppfattning om en sak och det är en genuin misstro mot dagens samhällsordning.
Denna tvivelrörelse verkar sakna ett unisont budskap och ett tydligt ledarskap, den sprider sig på ungefär samma sätt som ett virus. Är det kanske den okontrollerade spridningen som gör politikerna så benägna att med polismakt försöka förhindra spridningen?
Tillmälen i massmedia som försöker måla fram bilden av lite halvgalna och udda konspirationsteoretiker är ju bara den vanliga metoden att försöka stigmatisera. Syftet att framställa alla tvivlare som aparta figuranter är ju givetvis att skrämma andra från att ansluta sig till tvivlarna.
Dags för folket att återta kontrollen för att skapa hopp och bygga ett samhälle baserat på förnuft
Jag har själv inte hunnit läsa Rushworths bok ännu, men om Engellaus referat stämmer så står vi inför ett synnerligen tydligt vägskäl.
Ska vi lägga vårt framtida öde i händerna på våra inkompetenta politiska ledare, ska vi lita på de av politiken skattefinansierade myndighetspersoner som dessa politiker skickar fram att föra deras talan när de själva abdikerat från sitt ansvar som ledare, eller ska vi ta kontrollen över samhällsutvecklingen?
Det sunda i denna nymornade rörelse av tvivlare är ju att vår blinda tro på självutnämnda auktoriteter snabbt sjunker. Denna misstro gäller oavsett om de är politiker, skattefinansierade myndighetsföreträdare eller politiskt korrekta representanter i massmedierna.
Text: Jan Norberg
