Jan Norberg är pensionerad konsult med en bakgrund inom svensk industri. Han är sedan några år bosatt i Portugal. Jan är en engagerad samhällsdebattör. 
Newsvoice publicerar Jan Norbergs bok: “Det kunde ha varit din mamma – Fallet Mariana” kapitel 11. Boken handlar om hur äldreomsorgen och rättsväsendet i Sundsvalls kommun rättshavererar. I detta kapitel ställer sig författaren den retoriska frågan om vem han egentligen är.
Lyssna på det 11:e kapitlet som ljudbok – Läs även kapitel 9-10 | Se alla publicerade kapitel
Det finns ju ett gammalt ordspråk som säger att det ”inte är ens fel att två träter”, jag inser därför att det i detta skede av min berättelse är läge för att, i någon mån i alla fall, reflektera och redovisa min roll och mitt eget ansvar i hela denna mycket bisarra historia.
Som har framgått tidigare i denna berättelse så har jag på ett personligt plan upplevt en del motgångar i livet och det är därför självklart att jag verkligen kritiskt har granskat min egen insats i detta drama.
Greppet om mig och min roll har väl egentligen aldrig helt släppt, och jag vill verkligen inte på minsta sätt undandra mig mitt eget ansvar för vad som hände under dessa år, då allt detta pågick.
Jag är alltid synnerligen självkritisk i det jag gör och min grundinställning är att vi alla bär ett personligt ansvar för vad vi gör.
Min uppfostran och uppväxt har dock grundlagt ett ganska omfattande rättspatos, kräv bara av andra vad du själv skulle ha gjort i motsvarande situation, har blivit något av ett honnörsbegrepp för min del.
Givetvis är mina band till just min mamma av en synnerligen kraftfull art, att försvara de gamla, svaga och försvarslösa är något jag verkligen brinner för.
Jag inser givetvis att jag i det avseendet är annorlunda jämfört med de flesta, min värdegrund tar sig möjligen en smula mer bestämda praktiska uttryck när det kommer till hur man tar sig an de orättvisor som tex gamla och svaga blir utsatta för.
Jag backar sällan för att gå ”all in” om jag bestämmer mig för att ta de försvarslösa under mina vingars beskydd.
Min karaktär är givetvis ett resultat av många olika faktorer, vilka jag i alla delar inte alltid själv har valt, jag kan vara en besvärlig typ om jag möter människor vars attityd till de svaga präglas av översitteri och där prestige är en väsentlig del av agerandet.
Normalt är jag dock en fridens man vars attityd det är att alltid inordna mig i det sällskap jag för tillfället är en del av. Jag har enligt eget förmenande inga som helst sociala problem.
Något jag möjligen lagt mig till med under min senare del av livet är att jag vågar tänka själv och jag låter mig sällan styras av vad andra anser sig ha tänkt ut för min del.
Att tänka kritiskt och självständigt men konstruktivt är en princip jag hyllar, att det möjligen av andra uppfattas som att jag är lite väl ”öppenhjärtlig” i mitt umgänge med andra är något jag är medveten om.
När min hustru år 1986 dog av en cancersjukdom (malignt melanom) och min dotter endast var 5 månader gammal så kom hela min tillvaro i gungning, och för att i någon mån dämpa min ångest och kunna stabilisera mitt liv så läste jag en hel del litteratur av olika slag.
Det är särskilt två böcker skrivna av den amerikanska författaren James W Dyer som förändrat min syn på livet.
Hans två titlar Älska dig själv och Sikta mot stjärnorna fick en avgörande betydelse för mig hur jag skulle komma tillbaka till en tillvaro där jag hade ork att ta nya tag.
Kortfattat kan man säga att budskapet i dessa två böcker var att aldrig tycka synd om sig själv då detta enbart skapar destruktiva känslor, men också att du inte behöver andras gillande för att själv må bra.
Jag har sedan dess försökt leva efter dessa två grundbudskap, möjligen är det därför jag i någon mån kan anses som annorlunda.
I det här sammanhanget är det också på sin plats att peka på min mammas betydelse för att jag hyggligt snabbt kunde återvända till livet.
Hon fick ju hux flux en roll att vara back up för att jag skulle kunna byta jobb och karriär samt klara av livet som ensamstående pappa till mitt nästan nyfödda barn.
Jag hade tidigare haft ett jobb där det ingick ett ganska omfattande resande så jag tvingades snabbt till ganska dramatiska förändringar av mitt liv, utan min mammas hjälp hade det aldrig gått.
Sannolikt är det därför som jag tog henne under mina vingars beskydd när hon på äldre dar blev sjuk och behövde mitt stöd.
På senare år har jag på ett mer filosofiskt plan börjat fundera lite på var min rebelliska ådra egentligen kommer ifrån.
Inte förrän alldeles nyligen så tror jag att svaret kom till mig på ett ganska oväntat sätt.
Anders Leion sätter ord på vad jag själv känner
Det finns en krönikör hos Det goda samhället som heter Anders Leion och han har i en slags självbiografi ägnat sig en hel del åt att reflektera över olika saker som han tidigare sannolikt inte ägnat så mycket tankeverksamhet åt.
Han beskriver i alla fall på ett måleriskt sätt hur han kom till insikt om detta.
Jag gillar hans enkla slutsats:
”att jag inte skulle stå ut med den slutna, ogina miljön, som förutsatte att det någon vann ovillkorligen blev en annans förlust, och att varje meningsutbyte ytterst avgjordes av den som hade en bättre plats i den stela hierarkin”.
Leion fortsätter, och jag bara häpnar hur väl han fångat och analyserat sin egen karaktär:
”Senare har jag förstått att det var kravet på underordning, omöjligheten att bevara min självständighet, som ytterst styrde mig. När jag en gång skulle gå en säljkurs testades jag och de andra deltagarna för att vi själva och lärarna skulle veta vad vi var för slags figurer.
Graden av vilja till anpassning eller till självständighet mättes. Skalan för självständighet räckte inte för att fånga in mig. Jag var extrem.
Då, när jag fick resultatet, blev jag mest road. Jag förstod att det var så, men jag förstod inte varför.
Nu förstår jag. Jag värnade min självständighet som ett sätt att både vara lojal mot mitt ursprung och mot mig själv. Mitt ursprung är en del av mig själv. Att inte värna ursprunget är att förneka både mitt liv som barn, ung och senare. En stor del av ursprunget är misstanke mot och förakt för tomt teoretiserande. Tanke utan handling är värdelöst.
Denna självständighetens grund: ståndscirkulationen, blir allt svagare. När det enskilda näringslivets ledande skikt fortlever genom att rekrytera inom sig självt och när samma mekanism verkar inom politiken, blir omprövning och förnyelse svår. Alla är alltför beroende av varandra. I denna situation har det svenska samhället länge befunnit sig.
En annan del av ursprunget är avståndstagande från den makt som grundas på innehavet av en position i en hierarki. Respekt ges bara den som själv, genom egna prestationer, motiverar sin ställning”.
Så klokt sagt att jag blir vattögd, tack Anders Leion.
Text: Jan Norberg
Hallå Hans!
Du är en god förebild som försvarade din mor även om du artigt försöker rannsaka dig själv så stämmer sällan den slitna klyschan ”det är inte ens fel att två träter”. Trätande handlar uteslutande om kriminella psykopater som möter hårt motstånd.
Det räcker att fråga sig, hade jag agerat så här i psykopatens situation?
Problemet är att hyggliga personer som möter psykopati tvingas bli krigare som du…
relaterat: (dem kvinnliga psykopaten är inte särskilt ovanlig)
Så känner du igen en riktig psykopat | GP
Upptäck den kvinnliga psykopaten (jusek.se)
Kollektivism är en term som många nog inte riktigt känner till. Det är inget vi lär oss i skolorna.
Men kollektivism är en oerhört viktig styrelseform att kunna urskilja, eftersom den har funnits i olika former tiderna igenom.
Först ska vi definiera vad kollektivism är.
Kollektivism innebär att var och en som omfattas av den skall lyda. En enskild person har ingen talan, ingen rätt att ha avvikande åsikt, ingen rätt att styra sitt eget liv. Allt styrs centralt genom dekret, order, direktiv.
Den som inte inordnar sig straffas.
Kollektivismens slagord: ”Det allmännas bästa”, ”Common good”.
Tre exempel på kollektivism:
Här är ett fantastiskt föredrag om kollektivism, som jag inte tröttnar på att rekommendera.
Det är rätt långt, men det inkluderar en frågestund och det är verkligen både lättlyssnat och rätt roligt ibland. Det ger insikt om mycket mer än om endast kollektivism.
https://www.youtube.com/watch?v=lH59nzE0re4&t=5085s
(The FED, IRS, Debt & Solutions – A Dissertation by G. Edward Griffin)
Tack Hans för förklaringen som jag själv borde skrivit! Intressant att även du rekommenderar Griffin. Jag har ett annat favoritföredrag – An Idea Whos Time has Come: https://www.youtube.com/results?search_query=griffin+an+idea+whose+time+has+come
Det är nog ungefär samma innehåll (har inte sett ditt alternativ ännu),
Tack för ditt tips, Carina!
Detta föredrag har jag missat. Edward Griffin är oerhört insiktsfull och en lysande talare.
Kul att vi båda hittat samma ”kloka gubbe”!
Den ultimata kollektivismen frodas i de hemliga sällskapen: frimurarna och hela konkarrongen.
De svär eder att lyda och att aldrig berätta vad de vet om deras organisations hemligheter.
I den enormt intressanta boken The Character, Claims and Practical Workings of Freemasonry av Charles G. Finney står det citerat från Light on Masonry, seventh edition, page 182:
https://www.bokus.com/bok/9781494073589/the-character-claims-and-practical-workings-of-freemasonry/
”I than took the cup (the upper part of the human skull) in my hand, and repeated, after the Grand Commander, the following obligation:
This pure wine I now take in testimony of my beliefe in mortality of the body and immortality of the soul - and may this libation appear as a witness against me both here and hereafter - and as the sins of the world were laid upon the head of the Saviour, so may all the sins committed by the person whose skull this was heaped upon my head, in addition to my own, should I ever, knowingly or willfully, violate or transgress any obligation that I have taken, take at this time, or shall at any future period take, in relation to any degree of Masonry or order of Knighthood. So help me God.”Boken redogör även mer konkret för straff och förföljelser som drabbar avvikare.
Sverige styrs av dessa lydnads-akrobater!
Sällskapen är ju också förebilder för strebers, och bildar ett självspelande piano. Kollektivismen blir på så sätt ”rätt” eftersom det är där framgång och förmögenhet bevisligen får gödning.
Att stå upp för sig själv och sina värderingar är kollektivisternas (oavsett partifärg) röda skynke. Att inte vika sig för flocken är en dödssynd som aldrig blir förlåten. De har fostrat narcissister som byggt upp en föreställning om att de är berättigade till makt – som vore de Gud, och de förföljer dig till vägs ände. Alla myndigheter präglas av denna hybris, trots att de bara är tjänstehjon åt folket. De måste påminnas om detta förhållande.
Carl Gustav Jungs teori ”coniuctio” som innebär motsatsernas förening, påvisar att den som värnar sin individualitet, också ställer upp på sina medmänniskor. Individualitet är något helt annat än individualism, d v s det urartade resultat av ett misslyckat samhälle. Kollektivisterna blandar samman dessa begrepp och har gjort individualismen till sin käpphäst.
Detta begrep inte jag när jag som 20+ läste Dyers böcker, men de var en milstolpe som förstärkte mitt samhällskritiska tänkande, som bl a fick mig att inse att alla partier är produkter av kollektivism.
Tack Carina för din insiktsfulla kommentar, det är jättesvårt att försöka analysera sig själv på ett ärligt och inträngande sätt. Kanske var det därför jag kunde analysera mig själv när jag läste vad Anders Leion skrev, det passade in på hur jag själv anser mig fungera.
Den andra aspekten som jag instämmer i är att kollektivismen, och då särskilt den med socialistiska förtecken, passiviserar de flesta av oss.
Många människor inser inte ens att de är manipulerade till att bli ”följsamma” och att acceptera vad myndighetspersoner och politiker säger. Det verkar finnas ett behov ibland väldigt många att underordna sig bara för att kollektivet anses stå över vad du som individ själv kommit fram till.
Att sticka ut har för många blivit synonymt med att man har hybris, därför blir också en del människor arga när man utmanar myndigheter och politiker. Det verkar som att kollektivism skänker många en trygghet att tillhöra flocken och därför är man snabb att ta avstånd från de vilka törs tänka och tycka själva.
Slutligen kan jag bara oförbehållsamt instämma i att en stark individualitet stärker empatin för de mindre lyckligt lottade som är slavar under den socialistiska kollektivismens bojor. Min mammas historia är ju ett sånt exempel.
Ja, systemet är felvänt 180 grader åt helvete – med berått mod förstås. Kollektivisterna tror att socialiserande och nätverkande skapar empati, men det är helt fel – där kan bara tävlingsinstikterna och jämförandet växa. Samma sak med att stå upp för sig själv mot myndighetsparasiterna. Precis som du säger så tolkas det som hybris som måste slås ner – istället för genuin medkänsla. Kollektivisterna letar alltid efter tecken på självberikande handlingar, och hittar de inga, så hittar de på, d v s ljuger om det behövs eller för nöjes skull.
Det var bra formulerat av Leion! Jung är den bästa källa till förståelse för individen om du har tid och lust att förkovra dig i ämnet!