Jan Norberg är pensionerad konsult med en bakgrund inom svensk industri. Han är sedan några år bosatt i Portugal. Jan är en engagerad samhällsdebattör. 
Newsvoice publicerar Jan Norbergs bok: “Det kunde ha varit din mamma – Fallet Mariana” kapitel 11. Boken handlar om hur äldreomsorgen och rättsväsendet i Sundsvalls kommun rättshavererar. I detta kapitel ställer sig författaren den retoriska frågan om vem han egentligen är.
Lyssna på det 11:e kapitlet som ljudbok – Läs även kapitel 9-10 | Se alla publicerade kapitel
Det finns ju ett gammalt ordspråk som säger att det ”inte är ens fel att två träter”, jag inser därför att det i detta skede av min berättelse är läge för att, i någon mån i alla fall, reflektera och redovisa min roll och mitt eget ansvar i hela denna mycket bisarra historia.
Som har framgått tidigare i denna berättelse så har jag på ett personligt plan upplevt en del motgångar i livet och det är därför självklart att jag verkligen kritiskt har granskat min egen insats i detta drama.
Greppet om mig och min roll har väl egentligen aldrig helt släppt, och jag vill verkligen inte på minsta sätt undandra mig mitt eget ansvar för vad som hände under dessa år, då allt detta pågick.
Jag är alltid synnerligen självkritisk i det jag gör och min grundinställning är att vi alla bär ett personligt ansvar för vad vi gör.
Min uppfostran och uppväxt har dock grundlagt ett ganska omfattande rättspatos, kräv bara av andra vad du själv skulle ha gjort i motsvarande situation, har blivit något av ett honnörsbegrepp för min del.
Givetvis är mina band till just min mamma av en synnerligen kraftfull art, att försvara de gamla, svaga och försvarslösa är något jag verkligen brinner för.
Jag inser givetvis att jag i det avseendet är annorlunda jämfört med de flesta, min värdegrund tar sig möjligen en smula mer bestämda praktiska uttryck när det kommer till hur man tar sig an de orättvisor som tex gamla och svaga blir utsatta för.
Jag backar sällan för att gå ”all in” om jag bestämmer mig för att ta de försvarslösa under mina vingars beskydd.
Min karaktär är givetvis ett resultat av många olika faktorer, vilka jag i alla delar inte alltid själv har valt, jag kan vara en besvärlig typ om jag möter människor vars attityd till de svaga präglas av översitteri och där prestige är en väsentlig del av agerandet.
Normalt är jag dock en fridens man vars attityd det är att alltid inordna mig i det sällskap jag för tillfället är en del av. Jag har enligt eget förmenande inga som helst sociala problem.
Något jag möjligen lagt mig till med under min senare del av livet är att jag vågar tänka själv och jag låter mig sällan styras av vad andra anser sig ha tänkt ut för min del.
Att tänka kritiskt och självständigt men konstruktivt är en princip jag hyllar, att det möjligen av andra uppfattas som att jag är lite väl ”öppenhjärtlig” i mitt umgänge med andra är något jag är medveten om.
När min hustru år 1986 dog av en cancersjukdom (malignt melanom) och min dotter endast var 5 månader gammal så kom hela min tillvaro i gungning, och för att i någon mån dämpa min ångest och kunna stabilisera mitt liv så läste jag en hel del litteratur av olika slag.
Det är särskilt två böcker skrivna av den amerikanska författaren James W Dyer som förändrat min syn på livet.
Hans två titlar Älska dig själv och Sikta mot stjärnorna fick en avgörande betydelse för mig hur jag skulle komma tillbaka till en tillvaro där jag hade ork att ta nya tag.
Kortfattat kan man säga att budskapet i dessa två böcker var att aldrig tycka synd om sig själv då detta enbart skapar destruktiva känslor, men också att du inte behöver andras gillande för att själv må bra.
Jag har sedan dess försökt leva efter dessa två grundbudskap, möjligen är det därför jag i någon mån kan anses som annorlunda.
I det här sammanhanget är det också på sin plats att peka på min mammas betydelse för att jag hyggligt snabbt kunde återvända till livet.
Hon fick ju hux flux en roll att vara back up för att jag skulle kunna byta jobb och karriär samt klara av livet som ensamstående pappa till mitt nästan nyfödda barn.
Jag hade tidigare haft ett jobb där det ingick ett ganska omfattande resande så jag tvingades snabbt till ganska dramatiska förändringar av mitt liv, utan min mammas hjälp hade det aldrig gått.
Sannolikt är det därför som jag tog henne under mina vingars beskydd när hon på äldre dar blev sjuk och behövde mitt stöd.
På senare år har jag på ett mer filosofiskt plan börjat fundera lite på var min rebelliska ådra egentligen kommer ifrån.
Inte förrän alldeles nyligen så tror jag att svaret kom till mig på ett ganska oväntat sätt.
Anders Leion sätter ord på vad jag själv känner
Det finns en krönikör hos Det goda samhället som heter Anders Leion och han har i en slags självbiografi ägnat sig en hel del åt att reflektera över olika saker som han tidigare sannolikt inte ägnat så mycket tankeverksamhet åt.
Han beskriver i alla fall på ett måleriskt sätt hur han kom till insikt om detta.
Jag gillar hans enkla slutsats:
”att jag inte skulle stå ut med den slutna, ogina miljön, som förutsatte att det någon vann ovillkorligen blev en annans förlust, och att varje meningsutbyte ytterst avgjordes av den som hade en bättre plats i den stela hierarkin”.
Leion fortsätter, och jag bara häpnar hur väl han fångat och analyserat sin egen karaktär:
”Senare har jag förstått att det var kravet på underordning, omöjligheten att bevara min självständighet, som ytterst styrde mig. När jag en gång skulle gå en säljkurs testades jag och de andra deltagarna för att vi själva och lärarna skulle veta vad vi var för slags figurer.
Graden av vilja till anpassning eller till självständighet mättes. Skalan för självständighet räckte inte för att fånga in mig. Jag var extrem.
Då, när jag fick resultatet, blev jag mest road. Jag förstod att det var så, men jag förstod inte varför.
Nu förstår jag. Jag värnade min självständighet som ett sätt att både vara lojal mot mitt ursprung och mot mig själv. Mitt ursprung är en del av mig själv. Att inte värna ursprunget är att förneka både mitt liv som barn, ung och senare. En stor del av ursprunget är misstanke mot och förakt för tomt teoretiserande. Tanke utan handling är värdelöst.
Denna självständighetens grund: ståndscirkulationen, blir allt svagare. När det enskilda näringslivets ledande skikt fortlever genom att rekrytera inom sig självt och när samma mekanism verkar inom politiken, blir omprövning och förnyelse svår. Alla är alltför beroende av varandra. I denna situation har det svenska samhället länge befunnit sig.
En annan del av ursprunget är avståndstagande från den makt som grundas på innehavet av en position i en hierarki. Respekt ges bara den som själv, genom egna prestationer, motiverar sin ställning”.
Så klokt sagt att jag blir vattögd, tack Anders Leion.
Text: Jan Norberg
