Jan Norberg är pensionerad konsult med en bakgrund inom svensk industri. Han är sedan några år bosatt i Portugal. Jan är en engagerad samhällsdebattör. 
Newsvoice publicerar Jan Norbergs bok: “Det kunde ha varit din mamma – Fallet Mariana” kapitel 9 och 10. Boken handlar om hur äldreomsorgen och rättsväsendet i Sundsvalls kommun rättshavererar.
Lyssna på det 9:e och 10:e kapitlet som ljudbok – Läs även kapitel 7-8 | Se alla publicerade kapitel
Kapitel 9: Revanschismen från Sundsvalls kommun får konsekvenser
Naturligtvis hade mina ansträngningar att få förvaltaren Rolf Andersson åtalad nått Sundsvalls kommuns alla nyfikna öron, korridorpratet är omfattande inom den offentliga sektorn.
Vi är nu framme vid tiden efter att Hovrätten helt krossat rådman Leif Similäs försök att med sin osedvanligt väl utvecklade men dessvärre mycket skeva syn på sin yrkesroll, nämligen att skydda sina offentliganställda kollegor inom Sundsvalls kommun.
Nesan av att helt ha misslyckats i sitt uppsåt att få dessa tre kameror nedtagna hade nu retat upp hela Sundsvalls kommun så till den grad att mitt umgänge med samtliga dess företrädare hade gått ifrån att vara mycket dåligt, till att präglas av ett tydligt förakt och hat mot mig.
Jag var klart skakad av hatet från de berörda.
Till och med den operativa hemtjänstpersonalen vid mammas äldreboende visade mig sitt tydliga hat och förakt, och dessvärre visade de sitt förakt även gentemot Mariana då de utförde sina sjukvårds och omsorgsinsatser.
Hon blev alltmer vanskött, något hon dessbättre inte riktigt förstod i sitt något dementa tillstånd, men kamerorna ljuger inte.
Vanvården tilltar
Hösten 2012 började mamma bli alltmer förvirrad och hennes avmagring tilltog i snabb takt, jag var bekymrad men jag kunde inte riktigt sätta fingret på orsaken till hennes alltmer tilltagande försämring.
Hösten övergick till vinter och oron över hennes utveckling gjorde mig alltmer bekymrad.
Vad händer?
Kommandoran får sitta i utvisningsbåset
Istället för att alltid skicka fram Jolanta Sörebäck för mig att kommunicera med så mötte jag nu alltid den vid boendet kommunalt sjukvårdsansvariga distriktssköterskan Pia Magnusson, en så illasinnad och elak människotyp att hon vid en jämförelse får Nurse Ratched i den klassiska filmen Gökboet att framstå som en varmhjärtad ärkeängel.
Vid den här tiden aviserade mammas tidigare läkare att han så småningom skulle flytta till annan ort, dvs han var den läkare vilken inför tingsrättsförhandlingen i ett intyg förordade att jag skulle få fortsätta sköta min mammas ärenden.
Han kunde föreslå en läkarkollega vid samma vårdcentral och jag accepterade efter att ha tillfrågat min mamma.
Långt senare insåg jag att denna i grunden mycket sympatiske läkare inte stod ut med hur sköterskan Pia Magnusson ständigt försökte tubba honom till våldsam överförskrivning av mängder med olika preparat.
Den nye läkaren hade redan en upparbetad relation med Nurse Ratched, förlåt Pia Magnusson, som senare visade sig vara helt annorlunda än den tidigare husläkarens relation.
Men vad visste jag om det, då?
Betydelsen av ett bra val av husläkare
I rent upplysningssyfte vill jag att du som nu läser och möjligen har den här sortens frågeställning framför dig bör veta att det är väldigt viktigt att veta vilka relationer den kommunalt ansvariga sjuksköterskan vid boendet har till din anhöriges husläkare.
Normalt träffar ju läkaren sin patient regelbundet, om dennes hälsotillstånd så kräver, och om allt fungerar som det ska så är det normalt heller inget problem i den här typen av relation.
Jag skulle bli varse om skillnaden.
Möjligen var jag en smula naiv som trodde att relationen skulle fortsätta på ungefär samma sätt som tidigare, där jag hade en förtroendefull relation med mammas läkare, men här skulle det visa sig att jag inte riktigt förstod hur systemet fungerar.
Vi har ju ett fritt vårdval i Sverige där man listar sig till den vårdcentral som man själv anser bäst, och alldeles oavsett vad representanter för servicehuset säger så skall man alltid välja själv och strunta i vad de kommunalanställda cheferna vid boendet säger.
Att jag missade detta kom att stå min mamma mycket dyrt skulle det visa sig.
Gröna gubbar på väggarna och därtill hörande dödslängtan
Mammas försämrade tillstånd utvecklades nu så pass snabbt att jag började förstå att allt nog inte stod rätt till.
När jag besökte min mamma så stod hon inte att känna igen, hon var djupt deprimerad och grät väldigt ofta.
Hon uttryckte ångest och dödslängtan allt oftare, jag förstod bara inte vad som var orsaken till hennes försämring.
Allt oftare ringde hon och berättade att hon såg gröna gubbar på väggarna och hon var helt klart mycket skrämd av upplevelsen, hon hade definitivt medicinerats så hårt att hon hallucinerade.
Först då hon gång på gång började ramla så insåg jag att något allvarligt höll på att hända, jag kontaktade därför hennes husläkare och bad honom att skicka en aktuell medicinlista.
Han svarade undvikande och bad mig i stället kontakta ansvarig sjuksköterska vid Allégården, dvs Pia Magnusson.
Hon försökte vägra till en början men övergick sedan till att hänvisa mig tillbaka till Marianas husläkare.
Först när jag bokade en tid hos honom för ett besök tillsammans med min mamma, då vi tillsammans skulle reda ut vad som höll på att hända med min mamma, så började jag långsamt förstå hur det hela hängde ihop.
Läkarens attityd vid besöket präglades av undanflykter och hänvisningar till att hennes Alzheimer nu sannolikt börjat tillta i sin utveckling.
Vi kom därför in på vilka mediciner Mariana nu stod på, när han svävade på målet så blev jag tvingad att be honom skriva ut en s.k. läkemedelslista, en rättighet som inte så många känner till.
Stor chock, han hade ordinerat 14 olika mediciner varav 4 var narkotika klassade, det var inga sockerpiller hon tvingades ta.
Då blev jag uppriktigt sagt väldigt arg och krävde honom på en förklaring, och se då kröp sanningen fram, Mariana hade på grund av denna ordination blivit tvungen att ta ca 6 000 st tabletter under knappt ett år, en helt klart dödlig giftcocktail.
När jag frågade om han träffat sin patient vid varje förskrivning så kom till slut förklaringen.
Pia Magnusson hade systematiskt ringt och mailat honom med påtryckningar om att han skulle förskriva alla dessa preparat.
När jag frågade honom hur han fått mammas samtycke så sjönk hans blick i golvet, han var ertappad.
Kapitel 10: Kraftspråk behövs ibland
Denna uppgörelse med hennes nya husläkare ledde till att jag med stöd av min fullmakt givetvis beordrade omedelbar utsättning av nästan samtliga preparat.
Jag listade så småningom också om henne till en helt annan vårdcentral och en helt annan läkare för att kunna komma ur detta korrupta samarbete där syftet självklart var att genom kraftig övermedicinering försöka ta död på min mamma.
Övermedicinering leder ofta till fallolyckor
Men låt oss backa bandet en smula, före mitt ingripande beträffande den våldsamma överförskrivningen så hade ju mamma i sitt kraftigt övermedicinerade tillstånd återkommande börjat ramla vid förflyttning i lägenheten.
Egentligen inte alls konstigt med tanke på hur mycket gift hon blev istoppad. Hon var ju ständigt hög som ett hus.
Så här i efterhand, vilket jag då inte insåg, så ramlade hon nästan undantagslöst kvällstid eller nattetid.
Också det skulle komma att få sin förklaring senare.
Nästan alltid fick jag samtal från den kommunalt ambulerande jourhavande nattsköterskan med information att denne i överenskommelse med nattpersonalen vid Allégårdens hemtjänst-team beslutat att transportera Mariana med ambulans till Sundsvalls sjukhus akutintag.
Efter medicinsk kontroll och en allmän genomgång kunde hon oftast återvända dagen därpå, vid något tillfälle fick hon stanna för observation en extra dag.
Jag började ställa mig frågan varför hon alltid ramlade kvälls och/eller nattetid, tyvärr hade jag själv inga praktiska möjligheter att i realtid via mina kameror alltid följa mammas förehavanden kvälls och nattetid.
Mamma hamnar upprepat utan ledsagning ensam på akuten
Jag försökte besöka min mamma så ofta jag kunde och just den här kvällen så befann jag mig av en tillfällighet på väg med bil till Sundsvall, när jag återigen fick ännu ett samtal att min mamma hade ramlat och blivit transporterad i ambulans till sjukhusets akutintag.
Efter att ha hämtat upp en god vän som oberoende vittne så begav vi oss snabbt till Sundsvalls sjukhus, där låg stackars Mariana helt ensam och förtvivlad i sitt något förvirrade tillstånd.
Hon lyste upp och log varmt när hon oväntat såg oss båda dyka upp vid hennes sjuksäng inne på akuten. Någon från hennes boende syntes inte till.
Efter ett visst sökande så hittade jag ansvarig läkare och frågade om hans bedömning, han tittade mig djupt in i ögonen och frågade mig först varför jag alltid propsade på att mamma skulle skickas i ambulans till sjukhusets akutintag.
Jag förstod först inte riktigt innebörden av hans fråga, han utvecklade därför sin fråga genom att hänvisa till det faktum att Mariana visade sig vara en välkänd patient vid akuten.
Jag hade ju aldrig själv bestämt att hon skulle tas i ambulans till akuten, och jag fick inte alltid heller information om alla dessa ambulanstransporter.
Vid varje besök kunde man konstatera att inga ben var brutna, men att hon alltid var kraftigt uttorkad vid ankomsten till akuten varför man vid varje tillfälle gav henne dropp, varefter hon normalt kvicknade till så pass att hon kunde skickas hem.
Läkaren påpekade också att hon var kraftigt undernärd varför han rekommenderade bättre kostvanor för att hon skulle kunna lägga på sig lite mer vikt.
Jag kunde också konstatera att medicinlistan han hade tillgång till inte var uppdaterad, dvs den med en lång rad giftiga preparat förskrivna av hennes husläkare på uppmaning av boendets sjuksköterska Pia Magnusson.
Något måste göras, men vad?
Under gemensam tystnad åkte jag och min kompis från sjukhuset, vi begrundade vad vi tillsammans nyss hade upplevt.
Detta nedslag i den svenska hanteringen av sina gamla och försvarslösa hade skakat oss i grunden och vår tilltro till den svenska modellen hade fått sig en allvarlig knäck.
Själv låg jag vaken länge med funderingar på vad jag egentligen kunde göra åt situationen till gagn för min mamma.
Den fråga jag ständigt återkom till blev Varför, annars hyggligt normala och anständiga människor, systematiskt kunde nedlåta sig att medverka till denna misshandel av min mamma?
Vad var syftet med att dels förgifta henne med ett enormt intag av toxiska och vanebildande preparat, få henne undernärd, uttorkad och så yr att hon återkommande ramlade därhemma vid boendet.
Jag insåg givetvis att det aldrig skulle gå att, i ett normalt samtal, diskutera detta med Sundsvalls kommuns olika representanter, men vad kunde jag göra?
Kommunens medicinska ansvar
Jag valde i alla fall och påpeka för Sundsvalls kommun att de trots allt hade det medicinska ansvaret för om något allvarligt skulle hända min mamma under det att hon fortfarande med tvång blev övermedicinerad och vanvårdad.
Jag hade mina misstankar att Pia Magnusson trotsade mina krav på utsättning av de medicinska preparat som hon krävt av läkaren.
Jag kunde ju via kamerorna se att personalen tvingade i Mariana fler tabletter än vad hon hade fått förskrivna.
När jag påpekade detta gick Pia Magnusson i taket och skrek ut sin ilska och sitt hat för att jag kunde kontrollera deras försök att få mamma avlivad.
Det är nu som Pia Magnusson får kraftfullt stöd av en för mig ny aktör inom socialförvaltningen, Rose-Marie Carlsson gör entré.
Jolanta Sörebäck och hon hade utvecklat en plan för hur de skulle hantera mig som mammas närmast anhörige, men då Jolanta Sörebäck, sedan hon förlorat den rättsliga striden i Tingsrätten och Hovrätten, förmodligen fått kommuninternt ”kontaktförbud” i gentemot mig, så var det numera denna Rose-Marie Carlsson vilken började kontakta mig.
Kommunen tar ett eget beslut att sätta in dygnet runt tillsyn
Nåja, med erfarenhet av min beslutsamhet då jag för min mammas räkning tidigare bevakat hennes rätt så tog dessa tre kvinnor ett gemensamt beslut att sätta in dygnet runt omsorg för min mamma.
Möjligen för att man från landstingets sida vid alla hennes akutbesök vid sjukhuset flera gånger hade påpekat behovet.
Först hade de dock prövat att dubbelbemanna alla insatser hos Mamma.
De ville ju till varje pris undvika att jag startade ny rättsprocess i det fall min Mamma skulle ramla och tex bryta lårbenet, något som tyvärr ofta får dödliga konsekvenser när man är gammal och skröplig.
Min begäran om åklagarledd förundersökning gentemot den f.d. förvaltaren Rolf Andersson vilade sannolikt också ganska tungt över detta drama.
Jag blev inte ens tillfrågad om samtycke, men jag hade självklart inget att invända mot dygnet runt tillsyn då riskerna för att falla därmed hade reducerats väsentligt.
Den systematiska medicinförgiftningen fortsatte dock, om än i lite mindre omfattning.
Man måste ha i minnet att ansvarig sjuksköterska vid boendet har den formella rätten att själv ”vid behov” ge patienten de preparat hon anser nödvändiga, hon tar då dessa från de egna kommunala förråden.
Givetvis inget som skall ske kontinuerligt över tid utan att läkare förskrivit preparaten.
Jag hade nu så sakteliga börjat ana vad som var denna trios mycket sataniska plan.
Sundsvalls kommuns generalplan för att bli av med Mariana
De tänkte sig ju försöka styrka att Mariana var i så dålig kondition så att hon inte skulle kunna bo kvar, kommunen ville självklart av flera skäl bli av med henne så att hon blev Landstingets ansvar och därmed skulle såväl kommunens kostnader som dessa tre så förhatliga kameror försvinna för gott.
Om mamma dog på kuppen tror jag inte berörde dessa känslokalla dödsänglar särskilt mycket, deras människosyn hade ju visat sig vara något helt annat än det vi har rätt att förvänta oss.
Tiden gick under första halvåret 2013 och Mammas fallolyckor avtog ju så småningom, åtminstone temporärt, och hennes tillstånd började så sakta gå åt rätt håll.
Mamma hamnade i den här vevan i rullstol, för säkerhets skull.
Förvisso fortsatte ordstriden mellan mig och denna trio omänskliga kvinnor men jag var ändå hyggligt nöjd med att Mamma nu så sakta började återvinna lite vikt och hon var inte längre så ledsen att hon ständigt ville dö.
Jag hade avvärjt kommunens plan att avliva henne, åtminstone var det vad jag själv trodde.
Text: Jan Norberg
Jag tror inte att folk i allmänhet erfarit det statliga/kommunala förtrycket. Beteendet har sin grund i hämd, alltså socialdemokratiska politiker och tjänstemän som har erfarenhet av brukspatroners förtryck, eller identifierar sig med offren, för vi ska veta att offer har funnits i politiken i form av djupa orättvisor. Samma sak och synonymt med kvinnors hämd på män, eller svartas hämd på vita. När de sedan länge underprivilegierade får sin chans, vänder de på förhållandet och slår tillbaka med samma medel. Det innebär kontinuerliga oblanser och vi vet ju vilka som tjänar på det – makten bakom kulisserna.
Särskilt gäller detta socialdemokratiska politiker och tjänstemän eftersom de inte märkt att balansen skenat iväg åt andra hållet. Deras tänkande är inte särskilt avancerat, de har fastnat i förhållanden som inte längre är aktuella, men som de tjänar på att ständigt upprepa. Det är en undermedveten programmering, och mycket viktig identitetsmarkör. ”Vi är arbetare!” För hur mycket egennytta de än producerar och hur mycket pengarna på kontot än växer, och hur mycket skada de än orsakar människor, så skulle de aldrig erkänna att de själva blivit förtryckare.
Jag känner igen varenda stavelse i din berättelse, analog med stölden av min egendom. Nybro kommuns genuina hat och förföljerser, och vägran att lösa problemen i samförstånd eller genom kompensation, kostade mig mitt hem, min försörjning och min hälsa. Jag skulle med enkla medel bara kunna byta ut namnen och justera berättelsen så skulle de beskriva samma förtryck.
Det finns mängder av liknande berättelser och jag hoppas att folk börjar träda fram och berätta om sina erfarenheter. De flesta är skrämda till tystnad av en kollektivistisk liga i vårt samhälle – främst socialdemokrater, men också andra antiindividualister, vars syfte alltid är att till varje pris alltid få rätt. Detta har sin grund i Axel Hägerströms filosofi, som präglat våra domstolar med sin pragmatism sedan 30-talet: Makt är rätt!
Carina, du är definitivt inne på en sak som vi alla måste inse. Vi har alla ett personligt ansvar för att slåss för våra egna och närståendes rättigheter.
Den socialistiska doktrinen som hjärntvättat oss alla till ett kollektivistiskt tänkande innebär i praktiken att vi alla förväntas abdikera från vårt personliga ansvar och istället lita på de vilka fått sina positioner inom offentlig sektor, dit räknar jag också våra folkvalda på alla nivåer inom politiken.
Det är minsann inte lätt att komma till insikt om hur man som individ kan slåss mot dessa väderkvarnar, man måste vara j-ligt stark som individ.
Utbildning, erfarenhet och en stark inre drivkraft för riktig rättvisa underlättar när man ger i kast med dessa korrupta representanter för den offentliga maktutövningen.
Jag tror att det är många av oss som inte orkar göra bokslut med sig själva och inse att de egna tillkortakommandena inte kan lösas av ”någon annan”.
Vi är ju alla uppfostrade att inse det hopplösa när man slåss mot övermakten.
Personligen går jag hellre under än att ge upp om jag slåss för något som jag är övertygad om är rätt.
Individens drivkraft och ursinne har den socialistiska doktrinen gjort allt för att ta ur oss som folk, de vill ha ett dumt och degenererat kollektiv som låter sig styras av dess olika representanter inom offentlig myndighetsutövning.
Förvisso finns det skitstövlar inom den privata sektorn, men det är en annan historia.
Jag har konstaterat att det är fara för livet att bli gammal i nya sverige, och är glad att jag inte längre bor i nya sverige.
Det är enbart i nya sverige sossarna gör sitt yttersta för att avliva alla äldre.