Jan Norbergs bok: Det kunde ha varit din mamma – Kapitel 2: Marianas liv 1924-2016

Newsvoice fortsätter att publicera Jan Norbergs bok: ”Det kunde ha varit din mamma -Fallet Mariana” med kapitel 2 som beskriver mycket av Marianas bakgrund och kamp mot Alzheimers sjukdom under sina sista år.

Text: Jan Norberg | Bild: Jan och Mariana Norberg. Foto: Sundsvalls Tidning, ST.nu

Lyssna på andra kapitlet som ljudbok – Läs även förord och kapitel 1 (inkl videointervju och ljudinspelning)

Född 1924

Mariana född i Östersund 1924 utgör nog själva sinnebilden för en typisk svensk kvinnlig pensionär vilken i hela sitt långa liv levt efter de ideal vilka präglat hennes uppväxt som född på 20-talet i en syskonskara om 5 barn.

Att vara den yngsta i denna 5-hövdade syskonskara och tillika den enda systern, i en tid då i princip allt var förbehållet männen och deras villkor, är något som givetvis format hennes personlighet och praktiska agerande under hela hennes liv.

Mariana behöll trots dessa förutsättningar ett personligt synsätt på många olika områden och hon dagtingade aldrig med sin inre övertygelse, men visst var hon en produkt av sin tid, liksom vi alla är, då samtiden påverkar oss utan att vi egentligen tänker så mycket på det efter varje dags slut.

Det går heller inte helt att bortse från hur 20 till 50-talens mansdominerade tid på olika sätt satt outplånliga spår i flera generationer kvinnor och att detta i sin tur har lagt grunden till dagens feministiska generation.

 

 

Man kan vid en jämförelse se hur snabbt det gått sedan den moderna feminismen med Grupp 8 och andra feministiska frontfigurer i spetsen, i slutet på 60-talet, gjorde entré i samhällsdebatten.

Underlig utveckling tyckte i alla fall Mariana hos vilken ödmjukheten och omtanken om andra går före allt annat, oavsett kön.

Strävsamheten som präglat Mariana och hela hennes generation byggde inte på att i första hand ständigt kräva sina rättigheter utifrån sin könstillhörighet, utan dessa kvinnor såg mer till att skapa förutsättningar för ett drägligt liv åt alla.

Hela, rena och med grundläggande moralvärderingar som ärlighet osv inpräntades i hela familjen, barnen skulle rustas för en bättre framtid.

Kvinnorna kämpade tillsammans med sina respektive män till fromma för sina barn och en mer demokratisk samhällsutveckling.

Att barnen skulle få det bättre än de själva hade haft det blev själva huvudmålet. Att flickor skulle ha samma rätt till utbildning, att fritt få välja yrkesbana och att kunna förverkliga sina drömmar och sig själva är något vi idag tar för fullständigt givet.

Den ynnesten var inte en självklarhet given Mariana och hennes generation kvinnor. Att rösta på Socialdemokraterna blev nästan ett axiom för flertalet, inte bara kvinnor, i denna generation.

Familjen

Familjegemenskap var inget man själva valde, det blev snarare en förutsättning för att kunna överleva och utvecklas tillsammans, rättighetslagstiftningen och de sociala reformerna lyste ännu med sin fullständiga frånvaro.

Marianas uppväxt blev därför till stor del präglad av hennes 4 bröder vilka i mån av intresse och möjlighet såg till att hjälpa sin yngsta syster, men trots sin studiebegåvning kunde hon, i en värld där männen utbildningsmässigt prioriterades, inte ges tillfälle att fortsätta sin skolgång efter ordinarie 6 årig folkskola.

Därmed är vi inne på hur familjeförsörjande män, läs pappa Ernst, så fullständigt kunde dominera och avgöra viktiga livsval för samtliga familjemedlemmar.

Pappa Ernst, född strax utanför Sundsvall under senare delen av 1800-talet, flyttade efter stadsbranden i Sundsvall år 1888 till Östersund där han hittade sin blivande fru Lydia. Hon kom från en, med dåtidens mått mätt, relativt välbärgad familj och Lydia utgjorde därför ett gott parti.

Som hyggligt välutbildad och väl medveten om dåtidens sociala koder hade Ernst sin maka i ett, för den tiden, fast grepp då han påbörjade familjebyggandet med sin Lydia.

Barnafödandet startade 1908 då den äldste sonen Valter föddes, som förstfödd son kom han till en början att stå pappan ganska nära och han följde också sin fars yrkesval som stamanställd målare inom försvaret.

Näst i tur kom därefter brodern Sixten vilken såg dagens ljus år 1916, den i syskonskaran vilken utvecklades till en driven entreprenör med ganska omfattande fastighetsaffärer och en framgångsrik bageriverksamhet.

År 1918 föddes så brodern Sören vilken utvecklades till en restaurangentreprenör, försedd med Clark Gable mustasch åkte han land och rike runt för att jobba inom hotell och restaurangnäringen innan han på ålderns höst återvände till Östersund.

1921 föds så brodern Roland vilken även han följer sin fars yrkesval och blir stamanställd målare inom försvaret.

Samtliga bröder blev Östersund trogna och finns alla begravna i Ernst och Lydias familjegrav.

Ungdomstiden

När så Mariana föddes i nådens år 1924 var familjens storlek redan avsevärd och med 4 äldre bröder och en sträng far så kunde hon inte räkna med så mycket uppmärksamhet, hon blev mammas flicka.

Marianas barndom och uppväxt får nog med dåtidens mått ändå betraktas som lycklig och hon kunde med hjälp av sin mor och sina bröder snart börja försörja sig själv.

Att uppleva barndomen i en tid dominerad av depressionens följdverkningar på 30-talet i en småstad vid randen av den jämtländska fjällvärlden, långt ifrån den stora världens alla vedermödor, danade henne liksom det danade flertalet av hennes generation till att bli självuppoffrande och ödmjuka inför starten på ett vuxenliv som så småningom kom att påverka hennes olika livsval på många olika områden.

Den moraliska dygdens betydelse som att aldrig kräva något av sin nästa präntades in i hennes generation på ett sätt som vi idag har svårt att förstå.

Respekten för auktoriteter blev något som aldrig ifrågasattes varför Marianas generation under hela sin levnad aldrig blev några stora revoltörer, man var glada över att få de mest basala materiella behoven tillgodosedda.

I en tid av materiell resursknapphet fanns inte tid att försöka ändra på samhällsordningen.

Tacksamheten över att samhället trots allt, under Socialdemokratisk ledning, utvecklades i en positiv riktning gjorde att man med stigande välstånd överlät åt politiker att fortsätta på den inslagna vägen. 

Självklart präglades hennes ungdomstid av en orolig omvärld där hon som 15 åring i en starkt militärt dominerad stad som Östersund tvingades uppleva beredskapsårens vedermödor fram till dess att hon som myndig 21 åring år 1945 kunde känna att livet började på allvar, också för henne.

Tacksamheten över att Sverige kunnat förbli utanför krigets fasor var stor och Mariana kunde med minnesbilderna av permittenttågen från Tyskland när de passerade genom Sverige, via Östersund, känna viss lättnad över att krigets konsekvenser aldrig nådde henne personligen.

Tycke uppstår

När samhällsutvecklingen så smått började ta fart efter kriget så längtade Mariana liksom många andra i hennes generation efter att se sig om i världen.

Då, precis som nu, ville unga människor träffa andra människor från andra delar av världen.

Att världen utanför Östersund tedde sig stor och spännande samt att kommunikationen med omvärlden av olika skäl var starkt begränsad gjorde att människor då hade andra förväntningar och referensramar jämfört med dagens situation, kanske lite svårt för oss idag att förstå, men så var det i alla fall om man råkade bli född i en mindre landsortsstad som Östersund.

När Mariana därför 1947 uppvaktades av en två år äldre yngling från Sundsvall iklädd snygg kostym av senaste snitt, mockaskor och med Stetsonhatten tufft på sned parat med hans lite italienska utseende uppstod tycke och efter ett tags uppvaktande så styrdes den gemensamma kosan till Sundsvall år 1948.

Hårt arbete lönar sig på 40 och 50-talet

I Sundsvall väntade ingen dans på rosor eller lyxtillvaro utan knapphetens kalla stjärna lyste ständigt på de unga tu, precis som för så många andra par av denna generation.

Men med hårt arbete och mycket slit kunde man flytta från ganska usla bostadsförhållanden på Norrmalm i Sundsvall för att gifta sig år 1950 och på allvar försöka bilda familj, något man inte utan idogt arbete, stora egna uppoffringar, god planering och bra förberedelser kunde göra vid den här tiden.

Det är kanske svårt för oss vilka är yrkesaktiva i dag att förstå vilka umbäranden våra föräldragenerationer har fått stå ut med för att kunna göra det möjligt för vad vi idag ser som fullständigt självklart, inte minst gjorde man detta för att vi efterkommande skulle få det bättre.

Finns det idag någon som tänker på det sättet när relationerna av olika skäl utsätts för påfrestningar och äktenskap knakar i fogarna?

Knappast, då tillämpar man minsta motståndets lag och skiljer sig eller separerar.

Vi har alla något att reflektera över när vi idag tittar tillbaka hur det var, bara för ca 60-70 år sedan.

Med strävsamhet, sparsamhet och inställningen att verkligen själva klara sin egen försörjning samt att inte ligga andra till last drev vår föräldrageneration tesen att alltid klara sig själva, bygga upp en dräglig tillvaro och med gemensamma ansträngningar bidra till en samhällsutveckling som kom alla till gagn.

Att bo under primitiva förhållanden och att med hjälp av egna ekonomiska medel kunna byta upp sig, vare sig det handlade om ett bättre boende eller att kunna köpa sin första bil, gav det egna självmedvetandet och känslan av oberoende från staten en mäktig frihetskänsla.

Att sy egna kläder med en mekanisk symaskin, laga mat från grunden med de råvaror som fanns tillgängliga men till höga priser och att sticka sockor var inte enbart något man gjorde av rent ekonomiska skäl, varuutbudet var begränsat och priserna därför ofattbart höga jämfört med dagens förhållanden där utbudet skapar konkurrens och pressar priserna.

Jämför detta med dagens så förhärskande inställning, baserad på att alla har omfattande rättigheter men förhållandevis få skyldigheter samt att överflödet av varor gör att vi snart inte kan göra något själva.

Frånvaron av krig gjorde att Sverige snabbt kunde hämta sig och Marianas generation såg till att bidra till den svenska välståndsutvecklingen genom hårt arbete och stora personliga uppoffringar.

1960-talet det gyllene årtiondet

Att efter 14 år av personliga uppoffringar år 1962 kunna flytta in ett nybyggt hyreshus och till en modern lägenhet med alla bekvämligheter sågs som en uppmuntran för att man aktivt bidragit till den gemensamma välståndsutvecklingen.

Ett delmål i byggandet av välståndet kunde läggas till handlingarna.

Givetvis fanns det saker som också Mariana och hennes make Sigurd vid den här tiden hade önskat sig men med sina respektive bakgrunder kunde de båda, av lätt insedda skäl, förstå att välstånd inte kommer med brevbäraren utan av egna ansträngningar från alla, vilka med sitt arbete gemensamt bidrar till välståndsutvecklingen.

Mariana och Sigurd röstade på Socialdemokraterna, bet ihop och kämpade vidare.

Precis som många andra kvinnor i gårdagens Sverige så var det självklart att Mariana skulle stanna hemma som hemmafru när barn kom till världen.

Förvisso hoppade Mariana in och jobbade då och då men först när skolan påbörjats för sonen och när det gått några år kunde hon återgå till arbete, om än inte alltid på heltid.

Föga anade alla deltidsarbetande hemmafruar då hur dåligt belönade de skulle bli när det så småningom var dags för pensionen.

ATP reformen som med en rösts övervikt röstades igenom år 1959 i riksdagen sågs ju av väldigt många som en rejäl reform för alla med svag egen intjäningsförmåga till den generella folkpensionen.

Sedan 1959 har ju verkligheten förändrats avsevärt och våra politiker, då som nu, tycks oförmögna att leva upp till ATP-systemets grundtanke, ”gärna guldklocka eller medalj men först en rejäl pension”.

För den som vill fördjupa sig i frågan om det så kallade Pensionsparadigmet kan läsa mer om det i Kapitel 25

Tiderna förändras

Vi närmar oss nu det progressiva 60-talet då armodet från förr på allvar var på väg bort, förpassat till de historiska skuggornas värld.

Tiderna förändrades mycket snabbt och när man som Mariana och Sigurd i sin omgivning ser att utbudet av varor nu snabbt ökar och att köpkraften förstärks på ett sätt som de aldrig sett tidigare så dras man med och börjar så smått glömma svårigheterna man lagt bakom sig, Sverige upplever ett årtionde av icke tidigare skådat slag.

60-talets fullständigt oemotståndliga välståndsutveckling drabbade också Mariana och Sigurd, inget tycktes omöjligt att uppnå.

Med perspektiv kan det tyckas underligt att ingen på allvar reagerade, men alla fortsatte ännu på 60-talet att göra sin plikt genom idogt arbete, betala sina relativt låga skatter och vara lyckligt omedvetna om den inflation som snart skulle hinna ikapp välståndsbygget Sverige.

Bostads och lånebubblor var ännu inte uppfunna som begrepp, ville man köpa något så jobbade man först ihop pengarna och handlade sedan kontant.

Mariana släppte aldrig sin något lutherska och moraliska grunduppfattning därför att hon alltför väl mindes sina egna uppväxtförhållanden, hon intog en modern men lite återhållsam attityd till den samhällsutveckling hon nu under 60-talet kunde se bli verklighet.

Det var som att hon inte riktigt på allvar vågade tro på att välståndet kunde växa fram så snabbt, en sund skepsis skulle det visa sig långt senare. 

Att rösta på Socialdemokraterna för att se fortsatt välståndsutveckling var utan tvekan något som hon och maken Sigurd inte ansåg sig behöva skämmas för, även om båda makarna nu började se oroväckande attitydförändringar i sin omedelbara närhet.

Människans inneboende girighet och viljan att själv för egen del försöka dra fördel av ett stigande välstånd hade ju knappt sett dagens ljus under 60-talet, även om tendenserna i och med studentrevolterna och den s.k. 68-rörelsen började sitt intåg i Svenssons medvetande.

Välståndet börjar bli en realitet för alltfler

Semesterreformerna hade nu givit Mariana och Sigurd möjligheter att under några veckor per år ta bilen och se sig om i Sverige.

Att skaffa sig vänner utomlands var få förunnat under 60-talet men när familjen själva 1967 i egen bil kunde åka till Tyskland för att hälsa på nyvunna tyska vänner så kan man nog med fog säga att välståndsutvecklingen nått en höjdpunkt för familjen.

Under stor förbrödring med sina nyvunna vänner kunde nu Mariana och resten av familjen på ort och ställe själva se och uppleva hur livet gestaltat sig för efterkrigstidens tyskar jämfört med dem själva.

Vem hade trott att detta skulle bli möjligt 1948 då Mariana flyttade till Sundsvall?

Det hade endast tagit familjen 20 år att ta sig från ytterst knappa förhållanden till att i egen bil, köpt för kontanter intjänade med hårt eget och allt högre beskattat arbete, åka hela vägen till Tyskland för att hälsa på bekanta.

Entusiasmen visste inga gränser, allt var nu plötsligt möjligt.

 

 

1970-talets alla förändringar

Vi glider nu sakta in i 70-talet och euforin känner inga gränser trots att det är vid den här tiden som svenska politiker, läs Socialdemokraterna, verkligen lägger i högsta växeln och genomför en lång rad reformer finansierade av ständigt ökande skatteuttag och en på allvar tilltagande inflation.

Den strukturomvandling som nu sker under 70-talet lägger grunden till att Mariana och hennes medsystrar flera årtionden senare skall få se sina pensioner urholkade till oigenkännlighet, men det är Mariana ännu så länge vid den här tiden lyckligt ovetande om.

Vem ville vara tveksam till allt nytt, vem ville bli kallad för reaktionär och framstå som bakåtsträvande?

Innerst inne började Mariana och Sigurd ändå att så smått ta sig för pannan då allt nytt kom vällande in över dem i en takt som de tidigare aldrig hade upplevt, eller höll de rent av på att bli gamla?

När 70-talet gick mot sitt slut var ju Mariana nästan 55 år gammal och kunde nu med ålderns rätt börja blicka bakåt och jämföra med vad som en gång var. Var det så här det skulle bli?

Var det detta som Mariana och hennes generation hade förhoppningar om, när de med sitt hårda arbete byggde upp välståndet??

1980-talet, men vad nu då?

80-talets intåg innebar att samhället nu faktiskt gick på högvarv men effekterna av den strukturomvandling som pågått under 2-3 årtionden började nu visa tecken på att hacka lite.

Inflation, konjunkturnedgång, bankkris, devalvering och arbetslöshet var några av de nya begrepp som Mariana blev tvingad att lära sig innebörden av.

Med en stark längtan att kunna kröna ett strävsamt liv kunde nu Mariana och Sigurd skaffa sig ett fritidshus i de jämtländska fjällen dit de försökte åka så ofta de kunde, när de nu så sakteliga började närma sig pensionsåldern.

Men äkta paret kunde fortfarande inte på allvar tro att samhällsutvecklingen efter så många år av ständig uppgång skulle braka samman.

80-talet innehöll också en lycklig tilldragelse som Mariana hade längtat länge efter att få uppleva, sondottern Linda kom till världen 1986.

Att denna tilldragelse redan efter 5 månader följdes av en katastrof då mamma Pia dog av en cancersjukdom gjorde att Marianas liv tog en ny vändning, hon fick snabbt och oväntat ikläda sig rollen som backup till sonen vilken nu oavsiktligt fått rollen som ensamstående far till sitt barn.

1990-talet förfallets årtionde

När välfärdsstaten Sverige 1990/91 genomförde en välbehövlig skattereform vilken snabbt avlöstes av vilt skenande räntor på upp till 500 % så fick många av Marianas generation verkligen nypa sig i armen och frågan blev givetvis vad som höll på att hända i det annars så trygga och väl utvecklade Sverige?

När Mariana passerar sin 70 årsdag så är hon och maken Sigurd mycket bekymrade över samhällsutvecklingen i största allmänhet men i synnerhet är man frustrerade över att förfallet i välfärdsstaten tillåtits gå så långt och så pass snabbt att alla deras strävsamma uppoffringar under sin livstid nu tycks ha varit mer eller mindre förgäves.

I anspråkslöshetens namn kunde Mariana inte alltid med ord uttrycka sin frustration över det förfall som pågick men hennes uppfattning gick i alla fall inte att ta miste på.

Mariana har väl aldrig varit en särskilt politiskt intresserad person men i hennes värld, liksom för många andra i hennes generation, dominerades hon av en puritansk uppfostran att verkligen inte ligga andra till last.

90-talet blev för Mariana och hennes make Sigurd ett bistert årtionde då det var under detta årtionde som de båda kunde upptäcka hur gruvligt lurade de blivit på sin pension.

Mariana har alltsedan barnsben blivit uppfostrad till sparsamhet och hon har heller aldrig haft särskilt mycket pengar att förfoga över, tvärtom så har knapphetens kalla stjärna oftare lyst över hennes tillvaro, än tvärtom.

Att från en redan medioker levnadsstandard behöva göra ordentligt avkall på de ekonomiska ramar man haft blev en bitter kalk att dricka för det äkta paret då de båda gick över till en pensionärstillvaro.

Mariana ironiserade ofta över att det nog trots allt var tur att hon aldrig haft det särskilt fett för då slipper hon ju i alla fall känna att omställningen blir särskilt stor, en ironi som maken Sigurd inte alltid gillade då han istället blev mer upprörd över sakernas tillstånd i det samhälle han så mödosamt varit med om att bygga upp.

Mariana börjar bli lite annorlunda

Marianas tidigare alltid så älskvärda och milda attityd till samtliga i sin omgivning började i och med 90-talets slut att sakta övergå till en aning bitterhet, vid uppnådda 75 år så kunde den närmaste kretsen märka en långsam förändring.

Hennes älskvärdhet bestod men nu kunde hon ibland ge uttryck för livets orättvisor och hur hon själv minsann fått utstå många oförrätter under sitt liv.

Dessa orättvisor pekade aldrig ut någon särskild person men vi som stod henne närmast kunde inte undgå att märka denna långsamma personlighetsförändring.

Det är inte så lätt att sätta fingret på vad som orsakat denna långsamma karaktärsförändring och ingen ville ju egentligen gräva och analysera då det sannolikt inte gått att förhindra hennes ökande bitterhet.

Möjligen var denna förändring förorsakad av medicinska orsaker, vem vet?

För att märka dessa förändrade personlighetsdrag måste man ju ha känt henne under lång tid samtidigt som man också måste umgås med henne under samma tak, åtminstone för ett kortare tag, normalt åldrande eller sjukliga förändringar är inget man som anhörig eller nära bekant heller vill se.

Omgivningen kunde förmodligen inte se den pågående förändringen då Mariana vid det här laget utvecklat en nästan mästerlig förmåga att utåt inte med en min röja sin alltmer tilltagande bitterhet.

För mig som närstående blev det närmast paradoxalt och inse att maken Sigurds utveckling gått i precis motsatt riktning, dvs han blev närmast gråtmild på äldre dar.

Bitterheten tilltar

När 90-talet övergår till 2000-talet börjar Mariana att alltmer öppet prata om sin uppväxt och de orättvisor hon själv hade upplevt och de oförrätter andra till henne närstående tvingats uppleva.

I närståendekretsen hade vi svårt och förstå skälen till denna alltmer tilltagande bitterhet, men enligt maken Sigurd så började Mariana att alltmer likna sin egen mor Lydia. 

Någonting står inte rätt till

Livet som pensionärer går emellertid vidare och makarna åker trots tilltagande ålder ofta upp till fjällstugan i Jämtlands fjällen där de båda verkligen trivs att vara.

Fiske, bärplockning och långa promenader gör livet värt att leva även om Mariana troligen saknade ett mer aktivt liv.

Hon har lite svårt att inte känna sig behövd längre. Familjen med mig, sambo och dotter gör vårt bästa för att, så ofta det går, kunna umgås med Mariana och Sigurd.

Ett stående inslag i umgänget är att varje sommar träffas i fjällstugan, något som alla inblandade inser gör familjesammanhållningen gott.

Under somrarna vid mitten av 2000-talet då familjen umgås under samma tak för en lite längre tid blottläggs dock att något håller på att hända med Marianas personlighet.

Hon är fortfarande mycket älskvärd men då vi tillsammans på mitt initiativ år 2005 åker till Malta för ett par veckors gemensam semester är det första gången vi på allvar inser att något inte är riktigt som det ska med Mariana.

Vi bodde i varsin lägenhet men ville laga gemensam middag, vid inköpen i mataffären propsade Mariana på att få handla för sig själv även om det var bestämt att middagen skulle lagas tillsammans.

När det var dags att betala i kassan så var Marianas kundvagn fylld enbart med kaffebröd och godis, när hon uppmärksammades på detta så tittade hon förvånat på sina varor och kunde inte ge någon riktigt bra förklaring till varför hon enbart tänkt köpa kaffebröd och godis.

Hennes lite udda beteende vid matinköpen på hemmaplan i Sundsvall förstärks också i ganska snabb takt, ensidigheten i vad som skall finnas hemma påverkas alltmer av Marianas tilltagande minnesproblem.

Dags för lite hemtjänst

I sammanhanget bör också nämnas att maken Sigurd våren 2008, vid ett besök hos mig i Stockholm, fick en stroke som lyckligtvis snabbt kunde behandlas vid St Görans sjukhus och efter en kortare tids inneliggande rehabilitering vid ett vårdhem i Nacka så ansågs Sigurd vara återställd.

På mitt och dottern Lindas initiativ kom man överens om att Mariana och Sigurd behövde en del stöd med hemtjänster när de kommit hem till bostaden i Sundsvall.

Alla inblandade var helt överens om detta men väl på plats hemma i lägenheten så kunde de, sig själva emellan, inte enas om det verkligen skulle behövas hemtjänster från utomstående.

En sak som det äkta paret fortfarande var tämligen eniga om var ju sin mycket gamla övertygelse om att aldrig vara i beroendeställning till andra och aldrig ligga samhället till last.

Detta ledde därför också fram till att man från varsitt håll motarbetade försöken att få hjälp utifrån i form av kommunal hemtjänst.

Socialtjänstens manipulationer

Det var också ungefär vid den här tidpunkten som de allra första direkta kontakterna med Socialtjänsten knöts, tjänstemännen (oftast kvinnor) gjorde hembesök hos Mariana och Sigurd för att kunna bilda sig en egen uppfattning om situationen.

För dem vilka aldrig haft kontakt med denna typ av kvinnor så blir de första kontakterna en rejäl chock då dessa Socialtjänstkvinnor uppvisar ett beteende som är så respektlöst att man undrar hur deras utbildningsbakgrund ser ut.

Socialtjänsten utgår ifrån att äldre människor inte går att tilltala som vanliga människor, likaså sätter sig dessa kvinnliga representanter från Socialtjänsten på en grötmyndig attityd där de uppenbart vill förmedla bilden att det är de som ensamma avgör en lång rad frågor som rör de äldre och behovsberättigade.

Man tilltalar de äldre med en nedlåtande von oben attityd som om de gamla vore oförmögna att föra ett vanligt samtal och förstå vad detta rör sig om, klart ovärdigt helt ordinära medborgare om än något till åren komna.

Försöken att manipulera de äldre finns där hela tiden som ett stående inslag, Socialtjänsten försöker hela tiden att styra de äldre istället för att tydligt redogöra för deras lagenliga rättigheter och ge dem ett fritt val.

Inte många äldre känner till att hela Socialtjänstlagen är en s.k. rättighetslag som bygger på dialog, frivillighet och samtycke.

Pinnarna upp på krattan

Under några semesterveckor på somrarna tillbringar familjen så ofta det går gemensamt i fjällstugan och Marianas förändrade karaktär smyger sig sakta alltmer på och det blir alltmer uppenbart för omgivningen att förändringen förmodligen har medicinska orsaker, även om Mariana har en helt osannolik förmåga att hålla masken utåt.

Sommaren 2009 blir den definitiva vändpunkten för mig då jag inser att något allvarligt håller på att hända. Det är särskilt en händelse som får mig och förstå att något snart måste göras för att hjälpa Mariana ur sitt eget problem.

När familjen gemensamt skall kratta gräs på tomten så vill ju Mariana i vanlig ordning hjälpa till, även om hon vid den tiden skulle fylla 85 år, är klart åldrad och mycket svagare än tidigare.

När jag så går in för att dricka vatten denna varma sommardag och samtidigt tittar ut så ser jag min mor i en belägenhet som gör mig både full i skratt men samtidigt mycket sorgsen.

Mariana har vänt på sin kratta för att det skall gå lättare att kratta ihop gräset, dvs pinnarna är vända uppåt.

Svårigheten när man upptäcker en sån här sak blir ju hur man som anhörig skall hantera detta utan att kränka sin egen mor, ett synnerligen delikat problem.

Hur närmar man sig ett så känsligt ämne som detta?

Hur tacklar anhöriga insikten om att Mariana är sjuk?

Den här speciella händelsen sommaren 2009 blir på sitt mycket särskilda sätt upptakten till en historia som ingen då kunde ana konsekvenserna av, jag tog i alla fall pappa Sigurd åt sidan för ett allvarligt samtal om hur vi skulle hantera detta.

Sigurd hänvisade då till att han under en längre tid påpekat Marianas alltmer tilltagande glömska, förvirring och bitterhet, men hur tacklar man ett så känsligt ämne??

Jag beslöt mig ändå för att försiktigt prata med min mamma om hur hon själv egentligen uppfattade sitt hälsotillstånd såväl fysiskt som psykiskt.

Hennes självinsikt visade sig vara ganska bra då hon, konfronterad med iakttagelsen om att ha vänt krattan med pinnarna upp, insåg hon att det måste ha sett väldigt underligt ut för betraktaren.

Hon och jag kunde tillsammans skratta åt hela händelsen och vi beslöt tillsammans i fullt samförstånd att det nog kanske ändå var bäst att träffa husläkaren för att fråga honom vad han trodde att detta kunde bero på.

Anhörigkretsen utsåg mig att följa med Mariana till läkaren senare samma sommar.

Vid besöket hos husläkaren visade Mariana sig från sin absolut bästa sida men medgav utan omsvep att hon själv insett att allt inte var som tidigare, bl.a. m a p glömskan och bitterheten.

Läkaren tog alla möjliga prover under hösten för att slutligen på senhösten 2009 remittera henne till en s.k. datortomografi (skallröntgen) vilken visade på, vad som på läkarspråk kallas, kronisk ischemi och en sannolikt begynnande Alzheimer sjukdom.

Att ha dålig syresättning av blodet till hjärnan är ju en mycket allvarlig åkomma som skapar tilltagande problem på sikt, frågan är ju hur fort försämringen kommer att gå.

Man skulle kunna tro att detta besked om Alzheimer skapar panik och stor ruelse hos den det drabbar, men Mariana visade återigen prov på sin enorma tålmodighet då hon snabbt förlikade sig med sitt öde.

Det var som att hon med beskedet till slut ändå fick klarhet i vad hon sannolikt själv hade gått och funderat på ganska länge, dvs varför är inte allt som förut?

Problemen i vardagen börjar få konsekvenser

Under hösten 2009 hade också Marianas symtom börjat accelerera på allvar, slitningarna med maken Sigurd blev tyvärr alltmer frekventa och han kunde på nära håll se hur pass snabbt försämrad hon blev.

Bekymren med att sköta matinköp och matlagning samt att sköta de hushållssysslor som Mariana alltid skött på ett klanderfritt sätt började nu att bli till ett problem, även om Sigurd hjälpte till så gott han kunde.

Telefonsamtalen från Sigurd till mig i Stockholm började ske allt oftare då Mariana nu på allvar började få problem i tillvaron.

Hon kunde glömma bort viktiga saker som skulle handlas in samtidigt som hon köpte samma sak gång på gång när hon gick ned för att handla mat på stan.

När Sigurd ville att hon skulle skriva en inköpslista så vägrade hon i sten med hänvisningen att det hade hon minsann aldrig behövt tidigare, självinsikten om sin belägenhet höll snabbt på att försämras.

Pengar började försvinna vid matinköpen på stan, hon glömde helt enkelt pengarna och sin portmonnä på disken i butikskassan.

De flesta gångerna, men inte alltid, återfick hon ju såväl pengar som portmonnä men med sitt id-kort gick hon då raskt över till banken och hämtade ut mer pengar för att inte bli påkommen med att ha glömt pengarna, självförnekelsen att vara sjuk hade nu tagit ett fast grepp om Mariana.

Något som gjorde henne ännu mer frustrerad och bitter, det var svårt att erkänna för sig själv att sjukdomen nu hade fått ett fast grepp om henne och att hon snabbt blivit sämre.

Frustrationen slog nu på kort tid över i öppna anklagelser på maken Sigurd för att han tagit hennes pengar alternativt gömt dem, något som givetvis i sig blev en källa till bråk dem emellan.

Att Sigurd erbjöd sig att följa med henne för att handla blev därför ytterligare en anledning till osämja då Mariana uppfattade detta som ett tydligt misstroende mot hennes förmåga att sköta detta själv, kompromissen blev att han tog bilen och hämtade henne samt hjälpte henne att packa och bära varorna till bilen för gemensam hemfärd.

Marianas misstroende utvecklades snabbt till maniska proportioner varför hon nu på allvar började gömma undan pengar på alla möjliga och omöjliga ställen i lägenheten.

Pengar som hon sedan på grund av sin glömska inte hittade när hon skulle ha dem igen, Alzheimer fällan slår igen allt tydligare över en människa som blir alltmer desperat.

Givetvis förstår Mariana rent intellektuellt vad som håller på att hända med henne, men hon kan ju inget göra för att stoppa utvecklingen.

Känslan av vanmakt måste vara bedövande för lilla stackars Mariana som alltid haft god kontroll över sin situation och sitt liv, allt håller nu snabbt på att rasa ihop över henne i en takt som hon inte förmår att bromsa.

Varför blev det så här?

Mariana återkommer ständigt till frågan varför just hon drabbas av denna sjukdom, när jag framför fakta att detta är ett öde hon delar med långt fler än 100 000 andra vilka är drabbade av Alzheimer så biter inte detta som argument eller förklaring varför just hon drabbats.

Utan något som helst vetenskapligt stöd så börjar nu också jag liksom maken Sigurd se vissa likheter med hur Marianas personlighetsförändring alltmer påminner om hur hennes mor Lydia agerade i sitt livs slutskede, självklart lite svårt att ha en exakt uppfattning om, då jag endast var 11 år när Lydias liv var till ända.

Men minnena av en mormor vilken gick och småpratade/mumlade för sig själv finns ju kvar, liksom hennes anklagelser mot maken Ernst, samt att hon kunde gå fram och tillbaka runt i lägenheten och plocka med saker utan synligt mål i sikte.

Något som på pricken liknar Marianas beteende vid den här tiden.

Att vara hos mormor och morfar på somrarna har för övrigt varit karaktärsdanande för mig då jag av mina föräldrar blev skickad till Östersund några sommarveckor varje sommar under min tidiga barndom.

Att under ett visst lågmält småpratande få sitta och kontemplera vid det halvöppna köksfönstret tillsammans med mormor Lydia och se på när hon trädde en cigarrstump på en stoppnål för att röka några bloss, samtidigt som vi tillsammans tittade på gatulivet utanför på Brunflovägen i Östersund, har givit mig många nyttiga insikter om varje människas behov av att varva ned och ta det lugnt.

För lugnt skulle det vara efter den gemensamt intagna lunchen, då skulle morfar Ernst lyssna på klockspel, väderleksutsikterna och dagens eko på den tidens radiokanal samt att därefter lägga sig på soffan i vardagsrummet för en stunds sömn.

Att då få sitta med mormor under tystnad en stund har givit mig insikter som jag tagit med mig i hela livet, kanske något som dagens överstimulerade ungar skulle behöva?

Ärftlighetsfaktorerna

Denna lilla utvikning var ämnad att peka på de ärftlighetsfaktorer som finns kopplade till många av demenssjukdomarna och då i synnerhet Alzheimer.

Att Marianas egen mamma Lydia sannolikt hade någon form av demenssjukdom, kanske Alzheimer, var ju på den tiden (1950-talets slut och 1960-talets början) om inte en helt okänd sjukdom så i alla fall ingenting som uppmärksammades på något särskilt sätt.

Äldre människor blev ju lite knepiga på ålderns höst, det var bara så och det accepterades också som en del av livets naturliga gång.

Det kanske är något vi alla borde fundera lite på istället för att traumatisera alla åldringsrelaterade sjukdomar, såsom de olika formerna av demens.

Behåll nära kontakter med den drabbade

Det är i vart fall inte helt enkelt för anhöriga att förhålla sig till någon närstående som uppvisar tydliga tecken på demensrelaterade sjukdomstillstånd, huvudsaken är dock att alla fortsätter och ha nära kontakt med de drabbade då avståndstagande är det sämsta alternativet.

Någonstans i dimmorna av Alzheimer så finns ju ändå en stor del av känslolivet kvar och nära anhöriga frambringar ju minnen från det förgångna, vilket i sin tur ger impulser åt den sjuke att tänka på något positivt.

Givetvis då förutsatt att man upplevt positiva saker tillsammans längre bakåt i tiden.

Diagnos är viktig

Vi börjar nu på allvar närma oss tiden då Mariana i december 2009 fick beskedet om kronisk ischemi och en fastställd Alzheimersjukdom, hennes tillstånd hade då, under hösten 2009, försämrats kraftigt.

Glömskan, plockigheten och bitterheten hade nu till stora delar tagit ett fast grepp om Mariana vilken allt oftare drabbade samman med maken Sigurd, anklagelserna om att denne tagit alternativt gömt hennes pengar varvades med ett ständigt och ohörbart mumlande då hon pratade för sig själv.

Under tiden som hon vankade av och an i lägenheten pågick också ett ständigt plockande, till synes helt planlöst.

Vad är 60 års gemenskap värd?

Marianas dilemma förvärrades ju av att hon från tid till annan glömde att laga mat och äta, hon glömde också klockan så att hon ofta kunde vara uppe på nätterna i ganska långa pass.

Maken Sigurd som var helt obekant med den nya situationen började därför allt oftare ringa till mig för att be om råd och hjälp med att reda upp situationen.

När jag försiktigt ändå pratar med Mariana om den situation som håller på att förvärras så intar hon en alltmer anklagande attityd gentemot maken Sigurd.

Ännu är inte anklagelserna så allvarliga men samtalstonen dem emellan har allvarligt försämrats under hösten 2009. Något som både Mariana och Sigurd blivit väl medvetna om under hösten 2009.

Som utomstående, men ändå närstående, känns det lite märkligt att ett äkta par vilka levt tillsammans i ca 60 år under en så kort period som en höst så pass snabbt kan glida isär och i hög ålder få ett allvarligt relationsproblem.

Kraven på de närmast anhöriga är stort

Vanmaktskänslan när tillvaron för ett par i dryga 85 årsåldern håller på att rämna är inget man som närstående önskar att andra skall behöva uppleva.

Som barn till sina föräldrar behöver man hitta en inre styrka att ta hjälp av när man ger sig i kast med att försöka medla och hitta praktiska lösningar på ett oväntat relationsproblem.

Dessutom utlöser beskedet om Alzheimer ett särskilt trauma för samtliga parter som är inblandade.

Hur hanterar man respektfullt en mamma, nu med aggressionsinslag, som i alla tider var älskvärdheten själv personifierad?

Hur hanterar man en frustrerad och uppgiven far som aldrig i sitt liv varit någon veritabel relationsexpert?

Hur skapar man från distans lugn och ro i en relation där båda parter är 85+ och har levt samman i mer än 60 år?

Familjen krisar kort sagt, och det finns ingen terapeut i världen som kan komma till undsättning med några patentlösningar när sjukdomen som drabbar stavas Alzheimer.

Att utvecklingen dessutom accelererar mycket snabbt kräver ett mycket samlat agerande från samtliga inblandade men framför allt från den inre anhörigkretsen.

Problemen som uppstår är av en delikat typ som inte så enkelt låter sig styras av generella skolboksuppfattningar om familjerelationer, ödmjukheten och känslighetsspröten måste finnas ute och ständigt ta tempen för att inte situationen helt skall urarta och bli ännu värre.

Julen 2009

När så julen år 2009 nalkas så finns förväntningarna att familjen som vanligt skall samlas hos mig i Stockholm, denna tradition blir också denna gång en trevlig gemensam högtid där det mesta av stridigheterna biläggs om än också bara på ytan och tillfälligt.

Tillsammans med nära anhöriga blir också Mariana mycket lugnare och uppträder därför i stort sett som hon alltid har gjort.

Funderingar för vad som kunde göras diskuterades mellan maken Sigurd och mig, vi enades om att jag på plats i Sundsvall skulle kunna hjälpa till att lugna ned situationen.

Av rena tillfälligheter ges jag möjlighet att arbeta i Sundsvall under januari och februari 2010, och för att kunna hjälpa mina krisande föräldrar så bor jag hos dem för att på riktigt nära håll och aktivt kunna hjälpa dem att få ordning på den tillvaro som alltmer präglas av rejäla relationsstörningar.

I en del av situationerna vet man som anhörig inte om man skall skratta eller gråta då det gamla paret kivas om saker, vilka man som närstående aldrig trodde sig behöva uppleva.

Vad säger man?

Nåväl när Julfirandet var överståndet och allt skulle återgå till det vardagliga så infann jag mig i Sundsvall för att på allvar försöka hitta lösningar för både Mariana men också för Sigurd.

Det finns många mycket ”dråpliga” exempel att återge men det är särskilt en händelse som kan exemplifiera hur denna djävulska sjukdom kan drabba.

Mitt i natten klockan 03.00 vaknar jag av att någon uppehåller sig på toaletten med dörren delvis öppen, det är Mariana som pratar för sig själv under ett tyst mumlande.

När det gått ca 10 minuter så tar jag mig försiktigt till toaletten för att se vad som pågår. Då är Mariana i full färd med att räkna pengar och stoppa ner dessa i sin portmonnä, linda in den i en plastpåse och stoppa den på sig innanför de benvärmare hon nattetid bar mot sina åderbråck.

När hon får frågan om vad hon håller på med så tittar hon upp med helt naturlig min och förklarar frankt att hon måste kontrollräkna pengarna för att se så att inte Sigurd varit uppe och tagit dem.

En sån gång är det jättesvårt att veta hur man som nära anhörig skall agera, vad säger man?

Från betraktelse av problemen till aktiv handling

Denna händelse påskyndade i och för sig takten för att få hjälp så att Mariana kunde komma till ro och slippa leva med sin ångest över bl.a. pengar.

Ett läkarintyg och en temporär vistelse på ett korttidsboende i avvaktan på att Mariana skulle få en permanent plats vid ett Servicehusboende gjorde att den mest akuta krisen kunde avvärjas.

Samtalen med företrädare för Socialtjänsten blev ganska många liksom att Socialtjänsten gjorde hembesök, återigen med samma manipulativa agerande gentemot de stackars hjälpberoende åldringarna.

Efter ett formellt beslut om rätt till särskilt boende för Mariana så tog Sigurd i Januari 2010 beslutet att inte flytta med till ett särskilt boende.

Ett beslut som sannolikt byggde på att Sigurd inte bara ville flytta problemen till en annan plats, möjligen ett inte så väl genomtänkt beslut men man måste ha respekt för äldre människors egna viljeyttringar även om man själv är av en annan uppfattning.

Skillnaden på olika boendeformer

Jag tog nu snabbt Mariana på en rundtur till kommunens alla olika boenden, såväl Servicehusboenden som särskilda gruppboenden för gravt dementa.

Under denna lördag och söndag fick Mariana själv med egna ögon se, lukta och känna in stämningslägen vid kommunens alla boenden.

Ganska snabbt kunde det konstateras att Mariana blev kraftigt deprimerad av upplevelsen vid olika gruppboenden för särskilt dementa.

Hon kunde inte hålla tårarna tillbaka när hon kom ut till bilen efter varje sånt besök.

Att se äldre mycket sjuka och kraftigt dementa människor sitta och stirra rakt fram med glasartad blick kan få vem som helst ledsen och Mariana uttryckte därför en särskild vilja att inte någonsin behöva hamna på något av dessa särskilda gruppboenden för mycket kraftigt dementa.

Mariana intog under denna rundtur till de olika boendena en flexibel och ödmjuk attityd, men att hon föredrog Servicehus framför andra boendeformer framstod som helt klart.

Hon hade dessutom under senaste året, på min uppmaning, ibland själv gått för att äta lunch vid Allégårdens matservering (ett Servicehus i kommunal regi) och där skapat lite social kontakt med andra människor, både ibland de som bodde vid Allégården liksom de vilka i likhet med henne själv endast besökte Allégården för att äta lunch.

Allégården blev därför hennes förstahandsval, men det var ett önskemål som Sundsvalls kommun inte tog särskilt allvarligt.

Utan att gentemot den hjälpbehövande förklara vare sig regelverk och/eller lagstiftning som förpliktar kommunen att tillhandahålla ett boende inom den s.k.  tremånadersfristen man har på sig, så erbjuder man Mariana en plats vid ett gruppboende för gravt dementa vid en institution som tidigare varit ett sjukhem av palliativ typ.

Inte heller redogör man för vilken skillnad det är mellan boendeformerna gruppboende för dementa och Servicehus, något som senare visar sig ha en enorm betydelse för en strid som kommunen tar initiativet till att driva fram.

Att äldre inte är vana att framställa önskemål och krav mot myndighetsutövare beror nog på den inneboende respekt för myndigheter som den äldre generationen har, en respekt som Sundsvalls kommun utnyttjar hänsynslöst genom att erbjuda en plats vid ett boende som för tankarna till den klassiska filmen Gökboet.

Inte heller vi anhöriga hade denna skillnad klar för oss men efter den stora rundturen framstod ju skillnaderna som enorma.

Socialtjänstlagens krav på frivillighet och samtycke

Kommunens boendesamordnare blev lite förvånad när Mariana tackade nej till den erbjudna platsen och ännu mer förvånad över motiveringen att hon själv inte såg sig så sjuk att hon kvalificerade för att bo vid ett gruppboende för dementa där de boende var ordentligt mycket sämre.

Nu började Socialtjänstens åsiktspatruller höra av sig med uppfordrande propåer att man inte har möjlighet att tacka nej till erbjuden plats, utspel som dessa görs av Socialtjänsten utan minsta darr på manschetten gentemot den hjälpbehövande.

Detta trots att Socialtjänstlagen är mycket tydlig då den bygger på frivillighet och respekt för den hjälpbehövande.

Socialtjänsten kunde dock med hänvisning till att Mariana hade s.k. medicinsk förtur inte neka henne ett boende vid Allégården när en lämplig lägenhet fanns tillgänglig.

Mariana skulle därför få flytta in i sin nya lägenhet om två rum och kök den 1/3 2010.

Själv ville hon egentligen ha en mindre lägenhet men jag ville ha beredskap för att också Sigurd kunde ångra sitt beslut att inte flytta för sin egen del.

Katastrofen

Dagarna innan Mariana ska flytta in i sin nya lägenhet vid Allégården så börjar dock maken Sigurd klaga över orkeslöshet och tilltagande smärtor på olika ställen i kroppen.

Någon dag senare är han plötsligt askgrå i ansiktet och mycket illa däran varför jag tar med honom i bilen och åker till akutmottagningen, där blir han intagen med hög prioritet då han uppvisar en rad mycket märkliga och allvarliga symtom.

Han läggs in vid den ökända akutgeriatriska avdelningen vilken i folkmun kallas dödens väntrum, personalen där präglas också i sin yrkesutövning av ett patientförakt som saknar motstycke.

Dödsänglarna vid akutgeriatriska avdelningen vid Sundsvalls sjukhus, under ledning av Dr Jan Söderlund, är ökända långt utanför länsgränsen.

Under sin vistelse vid akutgeriatriska avdelningen får Sigurd bl.a. ännu en stroke vilken man avsiktligt struntar i att behandla med hänvisning till att han ändå skall dö inom kort, något mer cyniskt förhållningssätt till äldre är svårfunnet.

Det visar sig efter en isotopröntgen att Sigurds prostatacancer, trots olika former av behandling under ca 15 år, nu metastaserat och spritt sig till skelettet, inget finns att göra, tiden för Sigurd här på jorden är definitivt utmätt.

Vår tid på jorden är utmätt

Jag får nu bråda dagar då Sigurd får vara hemma tidvis men ibland måste han tillbaka in till detta dödens väntrum vid Sundsvalls sjukhus, samtidigt pågår ju en flytt av Mariana och alla hennes saker till lägenheten vid Allégården.

Jag alternerar min tid mellan Mariana och Sigurd på basis av vem som för dagen bäst behöver min hjälp och mitt stöd, att åka tillbaka till Stockholm ter sig i detta läge helt uteslutet varför jag avsäger mig alla jobbuppdrag på obestämd tid.

Inflyttningen för Mariana löper på ganska bra och hon lever faktiskt upp lite och oron för Sigurds sjukdomstillstånd sjunker undan mycket snabbt, nu upptas ju hela hennes tid av allt nytt som händer.

Marianas Alzheimersjukdom underlättade faktiskt för henne att också slippa tänka alltför mycket på makens svåra hälsoläge, han blev faktisk relativt fort glömd då han inte längre fanns synlig i hennes omedelbara närhet.

Misstaget?

För att kunna hjälpa Mariana med olika vardagliga problem som hon redan från början sade sig uppleva i den nya lägenheten så kom jag och mamma överens om att installera tre webbkameror i hennes nya bostad.

Mariana hade uttryckt sig lite oroligt för hur hon skulle hitta alla saker nu när det inte såg ut som vanligt.

Jag undersökte då gällande rättsläge (kameraövervakningslagen) och kunde konstatera att det inte fanns några hinder att sätta upp kameror i sin egen lägenhet.

Att på distans kunna hjälpa Mariana tillrätta då hon ringde och ville ha hjälp sågs som en ersättning för att använda mobilkamera eller att använda skype, något som Mariana givetvis aldrig skulle ha klarat av.

Sigurd går ur tiden

Varvandet mellan Mariana och Sigurd samt att emellanåt åka hem till Stockholm pågår ju under hela vårvintern och våren 2010 ända fram till att Sigurd till slut och under ganska svåra plågor dör den 18/5 2010.

Mariana är nu helt ensam, nyinflyttad i sin lägenhet vid Servicehuset Allégården och har en mycket turbulent tid bakom sig.

Tiden för att kunna vänja sig med en helt ny situation i sitt lätt dementa tillstånd har bara börjat, att ca 3-4 gånger per dygn ha besök från hemtjänstens team i sin kontrakterade hyreslägenhet var ju tänkt att också delvis överbrygga ensamheten.

Hemtjänstens team finns fast stationerade i detta ganska stora Servicehus, deras insatser bygger på Socialtjänstens biståndsbeslut som diskuterats fram i samråd med dem, Mariana själv och mig.

Vi befinner oss nu i början av Mars år 2010 och föga anar då Mariana, jag och övriga närstående vad som komma skall, men mer om detta i nästa kapitel.