Den postmodernistiska arbetsmetodiken i akademin – Del 2

POSTMODERNISM & KULTUR. Den statliga myndigheten – Nationella Sekretariatet för Genusforskning (NSG) –  erhöll av Regeringen uppdraget att under några år leda jämställdhetsarbetet inom svenska högskolor och universitet. NSG införde då ett för många i akademin nytt sätt att betrakta världen och jämställdhet.

Text: Dan Ahlmark | Läs även del 1 (av 2)

Intersektionalitet

En individ kan inta olika ställning i de maktordningar, som påstås finnas i samhället. Denne kan då vara (något) priviligierad i vissa men offer dvs förtryckt i andra. För att då analysera deras samlade påverkan på individer, och där hänsyn tas till exempelvis några såsom kön, genusuttryck, sexualitet, ras, etnicitet, religion, klass, ålder, handikapp, fetma etcetera, sägs därför en särskild metodik vara lämplig för att konstatera effekten av samverkan mellan grunderna för diskriminering.

Så kallad intersektionalism har då blivit den metod, vilken allmänt  användes, när exempelvis ett genusvetenskapligt maktperspektiv utnyttjas. Den sägs just leda till, att effekten av de aktuella maktordningarna kan urskiljas och därmed den samlade diskrimineringen av dem gällande en samhällsgrupp. Individer i sig är utan intresse.

Överlappningar av effekter orsakade just av kombinationen av flera orsaker till diskriminering (baserad på en persons olika identiteter) kan granskas. Det är dock oklart i vilken utsträckning metoden ger några fördelar jämfört med en detaljerad och noggrann analys av ett specificerat problem. Genom att intersektionalism vanligen är kopplad till overifierade och felaktiga postmodernistiska hypoteser om kunskap och makt försvagas metodens värde. Men den fördes fram som ytterst viktig i jämställdhetsarbetet i akademin.

Den relativa vikten av olika påstådda maktordningar och därmed deras möjliga additivitet sägs inte kunna fastställas. Men om effekter av flera sådana studeras, kan man i sin värdering sannolikt inte bortse från deras relativa vikt. Om dessa inte fastställs formellt, blir kanske effekten bara att de jämställes, vilket i sig utgör en bestämd men godtycklig värdering, men oavsett det skapar man genom användning av intersektionalism automatiskt en komplex bas för påståenden om diskriminering, orättvisa förhållanden och förtryck av människor.

Synsättet alstrar genom själva sin konstruktion möjligheter att problematisera varje mänsklig relation och främjar antagonism mellan människor.

Könsfördomar bland akademins män

Ett huvudargument för påstådd förekomst av diskriminering av akademiska kvinnor är den lägre andel av dem, som når topposter i akademin (främst professurer). Som ett argument för att kvinnor är minst lika bra som män har man då exempelvis anfört en studie, som gäller effekter av könsbalans i forskningsgrupper. Den påstods visa, att en jämnare könsbalans i en grupp leder till bättre forskning.

Detta har dock visat sig vara fel. I den aktuella huvudstudien (1) visade sig könsbalans inte ha någon som helst effekt på forskningens kvalitet. Enda (och naturligtvis impopulära) resultatet könsmässigt var, att forskargrupper ledda av kvinnor hade sämre produktivitet.

En populär hypotes har varit, att män ibland fått sina positioner främst pga sitt kön. Det skulle innebära, att kvinnliga sökanden till professurer var bättre meriterade men diskriminerades till förmån för mer mediokra män. I verkligheten är förhållandet det motsatta. En undersökning av frågan avsåg åren 2009 – 2014 och gällde alla professorstillsättningar vid Sveriges sex största universitet. Den fann att männen både publicerade och citerades oftare (2), men inom exempelvis medicin och samhällsvetenskap fick kvinnor professurer trots betydligt färre publiceringar och citeringar.

Resultatet innebär i stort sett, att det nog var männen, som diskriminerades gällande professorsutnämningar och beträffande forskningsanslag gäller nu, att unga män utan kontaktnät förfördelas.

Beträffande forskningsmedel uppges kvinnor har en 10 % större chans att få medel (3).

När empiriska undersökningar inte kan belägga könsfördomar mot kvinnor vid tjänstetillsättningar, tillgrips ibland argumentet att de sakkunniga har  ”omedvetna fördomar” mot kvinnor.

Om man anför sådana som ett seriöst skäl i en diskussion om utnämningar, där just bias får stor uppmärksamhet, måste empiriskt material finnas för påståendet. Men inget övertygande forskningsstöd finns. Däremot visar kvinnor en omedveten bias till förmån för kvinnor (4).

En annan utnyttjad förklaring gällande kvinnors lägre prestationer inom akademin avser effekten av negativ förväntan avseende kvinnors prestationer. Det saknas stöd för den hypotesen också.

I ett annat fall förklaras att olikheter mellan könens prestationer kan bero på själva språket, där särskilda ord sägs vara biased till männens fördel (5).

Vissa begrepp såsom kvalitet, innovation, ledarskap ses som ”manligt kodade”, vilket då ska ha betydelse i akademiska sammanhang.

”Kodning” innebär, att de begreppen speciellt anses vara manligt anknutna och på något vis hörande till män. Det är dock inte visat på vad sätt värderingar från en till sakkunnig utsedd person skulle påverkas av sådana föreställningar. Att manliga sökanden skulle få gratispoäng på grund av att vissa egenskaper, viktiga vid en utvärdering, anses vara manligt kodade, är på intet sätt visat.

Forskarens personlighet och kvalitet framgår på många sätt av bedömda texter och prestationer, och att stereotypa föreställningar skulle övertrumfa verkan av dessa intryck är inte belagt.

Olika diffusa föreställningar, vars effekter i utnämningsärenden inte påvisats empiriskt, tillgrips alltså som förklaringar till kvinnors mindre framgång gällande högre akademiska utnämningar. Ett annat sådant exempel uttryckt av chefen för NSG gäller påståenden om, att ”könsneutral könsdiskriminering” förekommer. Orsaken till att sådan inte bevisats syns ligga i de påstådda ”maktstrukturernas” komplexitet. Könsneutrala bedömningar påstås dessutom inte kunna göras.

Ett sätt att undvika orättvisor grundade på kön kunde teoretiskt vara anonymisering av ansökningshandlingar. Metoden torde vara möjlig beträffande i alla fall ansökningar om forskningsanslag. Men då erfarenheter från Australien avseende anställningsförfaranden ledde till, att – tvärs emot förhoppningarna – fler män än tidigare anställdes, förlorade metoden uppenbarligen sin lyster.

Sammanfattningsvis verkar kvinnor alltså inte missgynnas i nuvarande system. Forskningsresultat kan istället antyda, att kvinnor är gynnade och i många institutioner används tydligen nu olika typer av trixande för att allmänt hjälpa fram kvinnor och exempelvis öka deras möjligheter att meritera sig. Vi talar då om systematisk olikabehandling i vissa institutioner liknande könskvotering, men problemet är, att förfarandet är förbjudet i Sverige.

A&P diskuterar hur tekniska högskolor arbetar för att främja akademiska kvinnors karriärer, men det gäller även andra institutioner. Man låtsas exempelvis ha riktig konkurrens beträffande utannonserade tjänster, men favoriserar konsekvent och dolt kvinnor och får även sakkunniga att gå med på detta. Samma metoder, som tidigare påstås ha använts för män, används nu för kvinnor.

Politisering

Politisering blev en effekt av projektet avseende jämställdhet (6). Lärare och forskare tvingas att observera inte bara hur de ska tala (eller inte) utan tydligen också vad de får säga. Man avlägsnar sig snabbt från den traditionella synen på akademisk frihet. Bland annat den relativistiska kunskapssynen medför, att en indoktrinering av studenter och aktiva inom akademin utifrån en postmodernistisk syn – exempelvis gällande genus och kön – kan ses som naturlig av vissa.

Spridningen av krav på obligatoriskt köns- och genusperspektiv till många områden påverkar troligen forskningsinriktningarna där. Rädslan för repressalier, som skadar personers tillgång till forskningsanslag och karriär, stoppar troligen mängder av kritik. Med anställda inom akademins byråkratier, som stödjer favorisering av kvinnor, finns många skäl för ambitiösa forskare att vara försiktiga.

När kulturmarxister direkt får ge förslag till förändring av en utbildning, visas deras agenda. Politiseringen kan exempelvis innebära en rekommendation om att eliminera opartiskhet. Ett exempel gällde förslag till polisutbildning vid Södertörns högskola, där det rekommenderas att man ska ”göra skillnad på människor baserat på deras grupptillhörighet” (7). Det beror också på att neutralitet i behandlingen ändå sägs vara omöjlig, men människor ska behandlas olika beroende på deras position i samhället.

Denna helt extrema position avseende polisers arbete skulle innebära en dramatisk förändring av rättssystemet (ska det snart också gälla domstolarna?), men är i linje med postmodernistisk ideologi.  Det empiriska material, som stödde detta förslag, var som vanligt ytterst svagt.

Några slutsatser

Att en svensk regering ställer sig bakom ett projekt inom offentlig förvaltning innehållande rent ideologiska moment och metoder är säreget och ytterst stötande.

Empiriska grunder för utnyttjade synsätt – gällande exempelvis synen på kunskap, social konstruktivism och det politiska systemets funktion – saknas, och utnyttjad filosofi och ideologi har ingen större trovärdighet än marxism och liknande kollektivistisk ideologi.

Kvaliteten i utnyttjade synsätt avslöjas också genom beteendet vid projektets genomförande. Att inte tillåta att teser ifrågasätts och att bemöta argument mot sättet att genomföra jämställdhetsarbetet med klar ”ovilja” säger något viktigt om den utnyttjade ”teorin”.

Svenska forskare blev pga farhågor för repressalier alltför rädda för att opponera. Oförmågan att besvara kritik sakligt eller att överhuvudtaget besvara den, och projektledningens fullständigt orubbliga tro på hypoteser man inte kan bevisa, anger likheter med sekter eller tidigare socialistiska extremrörelser som maoism och marxism-leninism.

NSG:s ideologiska och oprofessionella beteende gör existensen av ett sådant offentligfinansierat svenskt center för genusvetenskap problematisk. Beteendet betyder också, att frågan om genusvetenskapens/ideologins allmänna existens inom akademin ständigt bör vara aktuell. Att denna är ett gott stöd för svensk vänster, vilket troligen var skälet att inledningsvis använda NSG som projektledning, motiverar inte dess akademiska position.

Text: Dan Ahlmark | Läs även del 1 (av 2)

Referenser

• Arpi, I., & Wyndhamn, A-K &, 2020, Genusdoktrinen, s. 299f. Fri Tanke, Stockholm.
• A&W, a.a., s.255f.
• A&W, a.a., s.297.
• A&W, a.a., s.295.
• A&W, a.a., s.296f.
• A&W, a.a., s.275-77, 279, 281f.
• A&W, a.a., s.72-74.