Nöden under Lilla Istiden kan komma tillbaka

Prästen Emil Åkerström gjorde följande noteringar.

• 1527–28 rådde hungersnöd på grund av sena vårar och tidiga höstar.
• På 1690-talet tycktes vädret upp- och nervänt. 1692 var det milt från januari till mars, men i april kom en förfärlig kyla så att isarna bar hela maj månad. Vid skördetiden kom ett ihållande regn, som förstörde all gröda.
• 1695 kom vid nyår ovanligt sträng kyla, som såg ut att aldrig ta slut. Vargarna drogs av hunger in i Amsbergs by och anföll t. o. m. människor. Hela maj låg snön kvar, och först efter midsommar kunde man så. Sedan följde en kall och regnig sommar med tidig nattfrost, som tog hela den lilla skörden.
• 1696 började med vårväder, och i februari kunde man se nytt grönt gräs spira. Men i mars kom vintern tillbaka med kyla och snö som låg kvar långt in i maj. Man sådde efter midsommar, men i augusti kom hårda och ihållande nattfroster, som förstörde allt så att åkrarna låg helt svarta. Först i slutet av september kunde man plocka smultron och i oktober mognade hallon.

Massvält och död

• 1697 var tillståndet i hela Norden förfärligt. I det fattiga Finland dog 80.000 människor av svält, och i Sverige över 100.000. Hela socknar i Norrland dog ut, och kyrkorna stängdes. I Amsberg finns inga uppgifter om att någon dött av svält, men eftersom folket under flera år blandat bark, halm och agnar i födan blev många dödligt sjuka i blodsot.

Inte mindre än sju personer dog 1697 i lilla Amsberg, d.v.s. en person i var tredje gård, och sex gårdar låg öde. På sommaren 1697 begravdes 10-20 avlidna varje söndag på Stora Tuna kyrkogård söder om Borlänge.

• 1740 noterades svår torka i Amsberg med missväxt som följd. Prosten Magnus Abraham Sahlstedt betonar detta i Tuna Minne 1743 och tillfogar även att den ostadiga väderleken orsakat folket ohälsa, krämpor och ”helsoter”.
• 1783 – 1784 rådde en ovanligt lång och sträng vinter. Ända in i maj låg stora snömassor på vägarna, och det var svårt att komma fram med häst och släde. Isarna låg till långt in i juni månad.

Påbud utfärdades om faran att blanda bark, mäsk, agnar, ben och sågspån i brödet, då det orsakade grasserande dödlighet i rödsot och rötfeber. Man borde äta hästkött och andra tama och vilda djur, som av fördomar ej annars åts. Renlav, mossa och rötter av kvickrot och tistlar var ej skadliga.

Läs mer i NewsVoice om den kommande istiden

Ny missväxt

• 1837 förorsakade otjänlig väderlek missväxt, och 1838 kallades barkbrödsåret.
• 1844 var våren och sommaren ovanligt regniga.
• 1850 den 29 januari rådde så sträng kyla i förening med starkt yrväder att i mannaminne dess like icke funnits.
• 1857 under sommaren regnade det alldeles kolossalt. Havren fick stå ute på åkrarna och hemforslades på vinterföret.
• 1866–1867 var Lilla Istidens sista verkliga nödår. Den 15 februari skrev storskifteslantmätaren J. A. Andersson till Lantbruksakademiens tidskrift bl.a.:

”Det börjar gå omsols, att man kan fundera om sommar och vinter skola byta roller. Sålunda ha vi till för 1-2 vecka sedan haft barmark och överhuvudtaget ganska blid väderlek. Men nu har gubben Bore sent omsider kommit och det så väldigt att det är fråga om att komma utom stugdörren, ty drivorna ligga i höjd med åtminstone fähustaken. Vi plogade vägarna de första dagarna, men måste avstå, när man såg att arbetet efter några timmar var förgäves.”

Dalarnas sista verkliga hungerår anses vara 1867. Från byn Sifferbo har antecknats att mellan pingst och midsommar kom en så stor snödämp att meddon kunde användas. All gröda frös bort. Den 18 maj var isen på sjön Gimmen 29 tum (74 cm). Strax före midsommar efterföljdes kylan av en stark värmebölja. Trädens knoppar utvecklade löv på tre dagar. Likväl slog årsväxten fel och det blev svårt nödår.

Korta ”mannaminnen”

I sin utmärkta bok ”Svälten” skildrar Magnus Västerbro hur 10.000 personer svalt ihjäl i Norrlands inland vintern 1867-68 efter flera års missväxt.  För små och för sena hjälpsändningar hindrades av snö och is från att komma fram.

Sedan ansågs 1880 vara den varmaste sommaren ”i mannaminne”. Ett ”mannaminne” är sällan längre än en generation. Nu anses den globala medeltemperaturen vara en dryg grad högre än i slutet av 1800-talet och 3-4 grader högre än Lilla Istidens kallaste period.

Värst under Lilla Istiden var troligen vintern 1697-98 efter flera års missväxt. Då svalt 100.000 människor i Sverige och 80.000 i Finland ihjäl. Deras knappa levnadsvillkor skildras i Magnus Västerbros senaste bok ”Tyrannens tid” om Sverige under Karl XII:s envälde och krig.

Solforskare registrerar nu svagare solvind och minimalt med solfläckar – som långa perioder också rådde under Lilla Istiden, men om dess umbäranden talar inte FN:s klimatpanel IPCC och andra som larmar om hotande uppvärmning. En märklig historielöshet!

Text: Tege Tornvall, nätverket Klimatsans