Kulturmarxismen (KM) präglas av kollektivism. Man erkänner inte utan avskyr skillnader mellan människor, och ingen hänsyn tas till människors verkliga egenskaper och åsikter. Deras samveten, rationalitet och moral ges inget utrymme.
Som angavs i Del 1 ses jaget i meningen ett stabilt men utvecklingsbart ”jag” med egna värderingar och mål baserade på rationella överväganden, kunskap och erfarenhet inte som möjligt. Alla identiteter är föränderliga och flyktiga. Människan är bara en biologisk varelse helt formad av sin kultur. Det är enbart yttre påverkan på individen och kanske instinkter, som är av betydelse.
Den enskilda, individuella människan och dennes frihet, åsikter och individuella rättigheter är därför oviktiga. Av det skälet talar inte postmodernister om individer överhuvudtaget utan om grupper eller kollektiv.
Man syns dessutom ogilla eller ha en ren aversion mot enskilda personer med självförtroende, som är lyckosamma, skickliga eller kraftfulla. Föraktet för individualism är alltså betydande.
Skälet är åsikten, att det inte finns någon saklig grund för att någon är bättre än någon annan, och därför är en persons framgång i grunden bara ett utslag av orättvisa, och ju större framgång, desto större orättvisa.
Allt beror ju på personernas miljö, tillfälligheter och dylikt och ”tyvärr” finns skillnader i dessa. Den person, som inte lyckas, är blott ett offer för bland annat sin omgivning och uppväxt, och ju större misslyckande han visar, desto mera är han ett offer. Och om vissa gjort något framgångsrikt jämfört med andra, är dessa orättvisor orsaken.
Identitetspoilitik
Politiskt är identitetspolitik den avgörande metoden att vinna makt. Den visar klart kulturmarxismens (KMs) kollektivistiska människosyn. Denna politik är en tillämpning av marxismens offer-förtryckarmodell, där offren är de goda. Om du tillhör den förtryckta gruppen, är du ett offer och ska gottgöras. Den tillämpas beträffande stora grupper, där man vid framgång kan nå politiska mål.
Det gäller då kvinnor, svarta, homosexuella, invandrare osv, vilka anses goda, medan män och naturligtvis särskilt äldre vita är förkastliga. Människas individuella egenskaper, åsikter och uppträdande spelar ingen roll, utan identiteten avgör alla frågor.
Synen på vetenskap
I Del 1 beskrevs varför individens förmåga att uppnå realistisk kunskap om världen uppfattas vara ringa. Det beror huvudsakligen på språket men också externa influenser. Kunskapen i samhället påstås ju av postmodernismen vara skapad eller i alla fall djupt påverkad av makthavarnas (patriarkatets) intressen och är enbart av det skälet inte objektiv.
Eftersom all kunskap är subjektiv, gäller detta också alla värden/värderingar, där ingen på teoretiska grunder kan sägas vara bättre än andra (värderelativism).
Den vetenskapliga metoden är enligt KM på intet sätt bättre än andra sätt – exempelvis genuina gruppåsikter hos ”förtryckta” minoriteter – att nå kunskap. Postmodernistisk kunskapsteori innebär alltså, att människan är innesluten i en kulturell bubbla främst beroende på språkets brister och skillnader i kultur mellan grupper. Hon är därför oförmögen att korrekt beskriva verkligheten på både sitt eget språk och andra.
Det som i Del 1 sades just om språkens utveckling och även möjligheten att precist välja överensstämmande ord i skilda språk innebär därför en negation av den kulturmarxistiska språksynen. Man bör också observera, att KM vunnit stort inträde på områden, där värderingar är väsentliga, men att det däremot är totalt stopp för ideologin inom naturvetenskaperna. Där enbart verkligheten och fakta råder, är inte KM tillämpbar. Det är där uppenbart, att ideologin inte är korrekt.
Den naturvetenskapliga och tekniska revolutionen orsakad av upplysningen, och vilken helt omvandlat människans liv visar också empiriskt, att KM:s kunskapssyn är falsk (1).
Så – vetenskap, fakta och sanning har inget avgörande värde för kulturmarxisten. Ifall allt är subjektivt minskar effekten av att använda och lita på rationella argument gentemot kulturmarxisters åsikter. Insikten är då:”You cannot reason people out of positions they didn’t reason themselves into” (2).
Förmågan att påverka en sådan individ är därför låg för personer med sakligt grundade synpunkter. När omgivningen enligt KM inte kan tolkas korrekt, och människans förnuft och allmänna kunskap är otillförlitliga, kommer värderingar liksom åsikter och handlingar istället att i mycket bestämmas av känslor. Och postmodernismens syn är då, att vi särskilt påverkas av känslor som ångest, rädsla, vrede, skuld, lust och hänsyn till makt.
Dessutom anser filosofin till skillnad från den borgerliga människosynen, att individen inte kan styra över sina starka känslor och aggressioner. Istället ses dessa samt instinkter och irrationella impulser som en påverkan, vilken inte kan motstås och därför är drivande i människan. Eftersom man inte har någon respekt för rationalitet, anses bristen på förmåga att under press agera rationellt inte heller vara av nämnvärd betydelse.
Främst känslor av skuld och rädsla men också en allmänmänsklig önskan av att vara god syns i mycket påverka nysocialistens val av politiska handlingar. Bestämningen av godhet bestäms dock av ideologin och är i mycket beroende av personens identitet.
Tillhör man den samhällsgrupp, som utvalts som den svaga i ett sammanhang, är man i detta naturligen god. En person kan sedan genom åtgärder, handlingar och signaler avseende någon ideologisk ståndpunkt visa sin inställning och bara därför ses som god av andra (såvida man inte automatiskt tillhör någon förkastlig grupp).
Dagens godhetssignalerande i sociala media visar egentligen brister i självuppskattningen. Främst den identitetspolitiska bedömningen av människors godhet är skrämmande primitiv. Få andra ideologier har en liknande mindervärdig syn på etik. Det avspeglar nog främst den grundläggande värdenihilismen.
Men ingen individ kommer undan bekymmer, ifall denne har oförenliga värderingar. Ifall dessa gäller områden av betydelse och kollisioner sker, är sådana konflikter smärtsamma och kan orsaka väsentliga psykologiska problem.
Ovan nämndes att rationella människor kan uppnå en enhet mellan kropp och själ, vilken även innefattar en viss harmoni mellan alla personens värderingar (3). Men för att åstadkomma det, krävs en medveten tankeansträngning under formuleringen av dessa, och utan rationalism och logik försvåras sådan arbete. Och att individen kan styras av sina egenvalda värderingar och via handlingar råder över sina känslor förmår man som sagt inte erkänna.
Resultatet av känslokollisioner blir då lätt en inre kamp och upplevelser av smärta genom oförenligheten mellan olika krav, som stiger upp i medvetandet. Att ha övergett rationalitet och fakta och företräda åsikter i strid med sunt förnuft leder troligen ofta till förtvivlan.
Om man bortser från förnuftet och möjligheten att nå objektiv kunskap, kommer naturligtvis också önskemålet, att människan skaffar sig andlig självständighet baserad på eget rationellt tänkande vara helt ointressant, liksom krav på att ta ansvar i olika avseenden.
Kulturmarxistens syn på eget ansvar formas bl a av ideologin, där på vissa områden de flesta människor sägs vara förtryckta av en minoritet. De förtryckta är offer och har då inget ansvar. Men rollen som offer medför i sig viktiga psykologiska konsekvenser såsom passivisering, bortfall av ambitioner, uppkomst av hat osv (4).
Idealet avseende en i allt personligen ansvarstagande människa är främmande för nysocialisten.
Alla dessa skillnader avseende människosynen jämfört med den vanliga människan leder naturligtvis till grundläggande skillnader i synen på samhället och den självständighet och handlingsfrihet, som individen bör ha där.
Konsekvent kulturmarxism leder naturligen till åtminstone ett auktoritärt samhälle med låg frihet för individen. Beskrivningen ovan förklarar också varför kulturmarxismen kan sägas vara präglad av antihumanism. Ingen hänsyn tas ju till människors verkliga egenskaper och åsikter, och deras samvete, förnuft och etiska omdöme ges inget utrymme.
Relaterat
- Nya Dagbladet: Varför postmodernismen har fel i det mesta – Del 1
- Quote Investigator: You Cannot Reason People Out of Something They Were Not Reasoned Into
- Nya Dagbladet: Kroppens och själens enhet
- Fri Debatt: Att skapa och vara offer!
- NewsVoice: artiklar av Dan Ahlmark
Dan Ahlmark är ekon lic och jur kand. Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han publicerade tidigare boken ” VAKNA UPP! DAGS ATT DÖ! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”. Han arbetar idag som medborgarjournalist och publicerar i tryckta och elektroniska media.
