Dan Ahlmark: Frågor som förändrar livet – Del 1

Synen på världen, människan, samhället och utformningen av den egna identiteten och det egna livet ingår i en människas livssyn. Att skaffa sig en förnuftig och till individen anpassad sådan syn kan bedömas vara det viktigaste att uppnå för en individ, eftersom dess innehåll påverkar i stort all denne gör – eller väljer att inte göra.

Det långsiktiga arbetet att utforma den leder till valet av de bästa ledstjärnorna för individens liv, och inget har högre prioritet än det.

Synen på världen och människan bygger på fakta, vilka också påverkar synen på samhället och individen. Dessa baseras i sin tur på en mix av fakta, erfarenheter och värderingar.

Vad bör då vara grunden för arbetet att utforma just individens sätt att vara och leva?  Ja, det bästa vore ju att ta sin utgångspunkt i svaren på några av de viktigaste frågor, som livet kan erbjuda.

Jag diskuterar nedan några sådana grundläggande eller väsentliga frågeställningar, för att med dessa som bakgrund mera relevant kunna formulera en modell att planera livet.

Självfallet följer ingen en sådan modell i detalj, men de väsentliga komponenterna kanske beaktas och observeras på ett nytt sätt, när individen finner det lämpligt att planera delar av sitt liv.

Den inledande frågan är då: Vem är jag – egentligen?

Man kan börja försöken att fastställa vem man är genom att själv så korrekt som möjligt göra en bedömning baserad på fakta och uppträdande. Syftet bör inledningsvis då vara att fastställa den bild av sig själv, som också andra – exempelvis kollegor – kan observera pga de egna prestationerna och beteendet.

Det gäller alltså en objektiv uppfattning, som till väsentlig del kan stödjas på erfarenhet från tidigare handlingar och deras resultat. Den egna utvärderingen bör ha starka likheter med en, som någon, vilken känner dig mycket väl och kan bedöma dig och dina handlingar korrekt, skulle göra.

Jämförelsenormen är det antagna beteendet hos genomsnittet av människor.

Faktorer att beakta i bedömningen kan vara:

• Hur stark är din personlighet?
• Hur självständig är du egentligen i olika avseenden?
• Vilka är dina prestationer?
• På vilket sätt och hur intensivt utvecklar du dig – och gällande vad och hur?
• Är du målmedveten och effektiv?
• Klarar du dig själv finansiellt?
• Hur svag är du vid motgångar: hur lätt ger du upp?
• Hur hanterar du dina starka känslor ?

En annan intressant aspekt att beakta kan vara, vilken livskänsla alternativt levnadssyn du har. Det begreppet är format av den amerikanske psykologen N. Branden. Den gäller individens grundläggande känsla gällande sig själv, sin syn på existensen och sin relation till denna.

Hur positiva eller negativa är dessa tre slag av känslor? De påstås ha stor betydelse främst för bildandet av personens värderingar och som en allmän påverkande bas för alla hennes känslor (”like the leitmotif of his soul, the basic theme of his personality”.

Personens livskänsla kommuniceras också delvis till andra personer. Vi har exempelvis nog alla träffat människor, som förutom sitt gedigna självförtroende har en till synes orubblig och positiv syn på det mesta. Det pekar på en speciell livskänsla. Och våra erfarenheter av personer med negativ livskänsla är inte uppmuntrande.

Trots sina svagheter skapar då bedömningen ovan ett förslag till självuppfattning (och därmed ett bidrag till svar på den inledande huvudfrågan). Senare under livet kan dess objektivitet och detaljer successivt justeras efter erfarenheter och annat stöd för bedömningen.

Därefter preciserar personen sin självuppskattning, vilket är hennes bedömning av sin karaktär, läggning samt prestationer (som ovan) men denna gång också utifrån hennes egna värderingar och all privat kunskap om sig själv och sitt beteende, som hon har. Skillnaden mellan självuppfattningen och självuppskattningen kan vara nämnvärd och naturligtvis ge skäl att ändra sitt beteende.

Hennes självuppskattning är egentligen den viktiga bedömningen, men om en nämnvärd diskrepans föreligger, ger det anledning att försöka klarlägga, varför den finns. Egna antaganden bör ju alltid kontrolleras mot verkligheten.

I människans egen livsplanering kan dessa två komponenter med fördel ingå. Jag vill här åter göra en hänvisning till psykologen N. Branden.

Självuppskattningen kan naturligen bedömas ha en viss förbindelse med hans begrepp ”självaktning”, en faktor som han anser vara av fundamental betydelse. Den sägs nämligen skapa personens känsla av dels självförtroende (livsduglighet) och dels personligt värde, vilka bägge har djupgående psykologiska konsekvenser.

En andra frågeställning är: ”Vilken är meningen med livet?”

Frågan kan gälla dig själv eller allmänt för mänskligheten. När frågan väcks tidigt i livet, kan man bara kan nå vissa preliminära resultat, och svaret har bara ett begränsat värde.

Unga människor bör koncentrera sig på livets mening för dem själva. Deras livserfarenhet gör deras syn på meningen för ett gigantiskt kollektiv mindre intressant. Beträffande det egna viktiga syftet man finner, är detta troligen inte det, som om fem år ses som det mest väsentliga. Det är dock ett inledande steg i riktning mot att definiera något i livet ytterst viktigt.

Om frågan hålls levande under decennier, kommer allt säkrare resultat nås, och vilka är viktiga för en själv. Vi kan kalla det för en kontinuerlig fråga, som utmärks av, att den allteftersom får allt bättre svar.

Ett första svar kan vara: meningen med livet är att leva. Och det är din fulla rätt. Men du frågar troligen: Leva hur? Ja, det är just frågan. Ett ytligt svar i dag kanske betonar vikten av att agera, så att man blir populär och uppskattad av andra.

Ett annat framhäver betydelsen att tjäna mycket och ha en hög konsumtion. Ett mera eftertänksamt svar är att följa sina viktigaste värderingar, och, om vissa motarbetas i samhället, istället försöka realisera och verkligen etablera dem där. Ett annat betonar vikten av att vara god, men frågan är då vilken godhet vi önskar realisera.

Många verkar idag ha åsikten, att deras liv känns eller är meningslöst. Ja, om de inte noggrant tidigare funderat på dess syfte och försökt inrikta sig efter det, är åsikten kanske naturlig. Troligen är deras liv då rätt meningslöst.

Att människor, som är/har varit kollektivister, efter en period upptäcker tomheten i de egna idealen och hur värdelösa ansträngningarna för dessa är, klagar över livets meningslöshet syns helt naturligt.

Den egna ideologins tomhet – kollektivismens ytlighet, auktoritära karaktär och ofta fattigdom på genuin hänsyn till människan – dömer den ju.

Ett viktigt skäl kan också vara, att bristen på en egen starkare identitet stör kollektivisten ju kunnigare och mognare hon blir. En ökad ström av desillusionerade postmodernister/kulturmarxister, som upptäcker bristerna i sin ideologi, kan exempelvis förväntas i framtiden.

Enbart en djupgående förändring av värderingar och därmed av åsikter och troligen mål kan ändra känslan av livets hopplöshet. Men innan en sådan smärtsam förändring sker, kommer sannolikt flera andra mindre väsentliga förändringar prövas – och misslyckas.

De flesta av oss prövar vid andliga och känsliga problem alla alternativa – och mindre smärtsamma – lösningar, tills man slutligen ändå tvingas välja den rätta.

En annan viktig levnadsfråga är: Har jag överhuvudtaget anat löftena i den mänskliga tillvaron? 

Ja, många har nog fått ett intryck av några av dessa genom att de lyckats hitta en partner, som de verkligen velat ha och länge kunnat leva med.

Många människor har också några få gånger i livet upplevt stunder av transcendens, då de av något skäl liksom förflyttats till en annan sfär, där de upplever något underbart, något av djup betydelse för dem själva. De har anat något mycket värdefullt i tillvaron i ett visst avseende. Men snart är den drömliknande och sublima händelsen borta.

Grunden för ens föreställningar om livet och existensen läggs nog under ungdomen, där man oftast ensam tänker på upplevelser i böcker man läst, filmer man sett, eller vad som är viktigt och intressant för en själv i livet. Man kanske då börjar skapa en egen, helt personlig värld, som verkligen är tilltalande.

Man fantiserar och agerar i den världen; handlar och når successivt framgång och kan göra mera, skapa mera – och forma vissa framtidsplaner. Det är inte fråga om heroiska dagdrömmar av Walter Mittys slag, eftersom de egna är systematiska, långsiktiga, bundna till ett och samma system dvs till en särskild värld, och framgången och överlägsenheten har inget att göra med andra personer eller människors beundran utan avser erfarenheter och troligen framgångar inom det systemet.

Drömmarna och föreställningarna (kanske knutna till ett yrke) närmar sig då gränserna för vad man verkligen skulle vilja uppleva under sitt liv, och kan gälla många olika områden. De gäller alltså tillvarons löften.

Beteendet personen där visar kan skapa en rollmodell, som senare influerar och driver på, när man så småningom träder ut i det verkliga livet. Så den världen kan sägas utgöra en miljö, som formar personen och dennes attityder. Men en sådan fantasivärld är bara produktiv och sund för unga personer, som ännu inte påbörjat sitt yrkesliv.

Det viktiga tänkandet om vad världen verkligen kan erbjuda kommer ofta senare, när man mera realistiskt – kanske i samband med högre studier – börjar planera för det liv och den karriär man vill ha. Många kommer i det tänkandet att beröra de möjliga yttersta gränserna (löftena) för sina mål avseende bl a ett visst yrkesområde.

Andra är på detta stadium inte så ambitiösa gällande yrket, men blir det efter att ha inträtt i arbetslivet. Framgångar där lockar fram tankar om en verkligen framgångsrik karriär, vilket sporrar.

Men livet består av så mycket annat än yrkesarbete, och gällande varje område kan intressen och personliga mål (och ibland tillfälligheter) medföra, att man utforskar gränserna för de möjliga upplevelser man önskar ha i verkligheten. Det gäller då, att man inte är för blygsam.

En frågeställning för en mogen person är: Har jag hittills lyckats uppfylla det stora ansvaret för min existens?

Det ligger ett antal antaganden förankrade i den meningen. Den utgår från att du har ett ansvar för den egna existensen dvs hur du för och styr ditt liv och realiserar dina önskningar, mål och värderingar och vem lägger det ansvaret på dig?

Man kan säga, att det kommer från din natur. Det är nämligen så, att som människa och individ är du unik, äger dig själv, är ditt eget ändamål och har ett för andra okränkbart värde. Och det innebär också, att du inte själv får kränka dig.

Hur gör du det? Ja, ett trivialt och vanligt sätt är naturligtvis att Du brister i kraven, som livet och dina egna mål ställer på dig: förverkligar jag mig själv i meningen mina värderingar och mål?

Ett annat är, att du ignorerar vem du egentligen är – och det som skiljer dig från alla andra. Dessa aspekter bör klarläggas, och resultatet kanske kräver ett ökat ansvar hos dig.  Möjligheterna till utveckling begränsas bara av människans egenskaper och karaktär, och du bör då inse din stora kraft, och de många dagar du egentligen förfogar över i livet som medveten person.

Den kunskapen tillåter dig inte att vara passiv, rädd och inriktad på låga mål. Att verkligen utnyttja sin potential och livets värdefullaste möjligheter  ä r  en viktig uppgift.

Föreställ Dig ett land inriktat på att möjliggöra mänsklig frihet i alla avseenden. Det ger motivation att maximalt utnyttja sin kraft, sitt tänkande, sina unika egenskaper och särskilt sin kreativitet.

Det skapar en maximal grad av utveckling pga en explosion av skapande, som människor, vilka känner ansvaret (frihetens följdkomponent) för alla facetter av sitt liv, presterar under levnaden. Det flyttar gränserna för prestationer i de flesta avseenden. I det landet är det självklart att realisera sin fulla kraft och förverkliga den potential, som är  e n  möjlig mening i tillvaron.

Det finns ett stort hopp förborgad i varje mänsklig existens, men det hoppet kan lätt slarvas bort. Risken att distraheras, splittra sin kraft eller av eftergivenhet och lättja tillåta sina mål och planer bli alltmer urvattnade, är stor.

Hoppet är ingen utfästelse, bara ett tillstånd att realisera ett liv – ett, vars innehåll du beslutar fullt och helt om. Ta någon hänsyn till de närmaste, ifall det är nödvändigt, men det är ändå perifert. Och ingen frenetisk aktivitet krävs just nu, det behövs ingen överväldigande ansträngning eller stor skyndsamhet, bara man går i rätt riktning. Men riktningen är helt väsentlig.

Som stöd har du Rätten till det Egna Livet (1), vilken medför, att du som människa ska få bestämma över i stort sett allt gällande dig själv. Dagens regler tillåter dig inte att göra så. Men då ska du göra allt, som ändå är möjligt inom den ramen, och dessutom kraftfullt medverka till att ändra dessa levnadsfientliga regler.

En annan fråga för personer i den yngre medelåldern är: Vilken storslagenhet i mig eller mitt liv visar, att jag ens haft kontakt med min möjliga existens?

Storslagenhet är ett starkt krav, och vilken existens är möjlig just för mig ? Den beror naturligtvis på mina olika förutsättningar: karaktären och egenskaperna, och svaret beror på tidigare handlingar. Det kan gälla något man är ytterligt stolt över, även om andra inte lagt märke till det. Andras åsikter är överhuvudtaget av mindre betydelse.

Det kan gälla en verkligt stor risk man tagit efter noggrant övervägande, men som slutligen slog ytterst väl ut: det till synes hopplösa projektet, som orsakade månad efter månad av slit och förluster och alla sade borde avslutas.

Så gav det som planerat ändå till slut det avsedda resultatet, till glädje för många. Eller det kan vara faran och därmed fruktan du hade den gången – inte alls oundviklig, du kunde lätt tagit ett steg åt sidan – istället för att titta faran direkt i ögonen utan att backa ett steg. Och till slut åstadkom du en fri väg för det du ville. Inget av det är något att tala med andra om, men någon kväll minns du det med ett leende.

I vissa stunder har du kanske nått dina gränser efter att ha accepterat de ansträngningar och kanske rädsla, som var förknippade med det. Men bara att nå fram till sina gränser är något märkligt och kan vara storslaget. Så under korta perioder eller dagar har du haft kontakt med en del av din möjliga existens. Men visst – de dagarna har varit för få!

En sjätte fråga är: Har jag lyckats utforma och uttrycka det viktigaste i mig ? Vad är då viktigt – och särskilt ”viktigast”?

Ja, det har kanske samband med något du tycker är unikt i dig. Det gäller självfallet förverkligandet av dina viktigaste värderingar. Viljan och modet att våga göra något, som bara är ens egen idé och många kanske ogillar (som ovan), är viktigt och kan kanske tillhöra det viktigaste.

Den andliga gnistan i oss har stor betydelse. Det kan gälla kreativiteten, förmågan att urskilja eller skapa något helt oväntat, trots alla hinder, och i bästa och mest extrema fall något, som tidigare inte existerat.

Att skydda och bevara sin själ, som värdesätter det väsentliga och har funktionen att välja eller förkasta, är betydelsefullt. Dess val kan i vissa fall tillhöra våra viktigaste beslut. Viljan att ta betydande men rationella risker är viktig, men inte viktigast.

Grunden för all storhet är ofta, att du helt vägrar att klä dig i andras åsikter. Att oavsett vad som händer upprätthålla en självständighet beträffande synen på verkligheten och följa egna värderingar och åsikter är det väsentliga. Kanske kan det i vissa situationer vara det viktigaste. Oeftergivlighet inför en förkrossande övermakt, som har fel, kan nog tillhöra det viktigaste.

Frågor som förändrar livet – Del 2

Relaterat

• Se kap:  IV. Individualismens politiska konsekvenser
• Branden, Nathaniel (1969). The psychology of self-esteem: A new concept of mans psychological nature, s. 201. Nash Publishing Corporation, Los Angelses, California.
• Branden, N., a.a., s. 104.
• Krönika: Orsaker till postmodernismens moraliska kriser – Del 1 av 4