World Economic Forum (WEF) är mest känt för sina stora återkommande konferenser i den exklusiva skidorten Davos i Schweiz. Här samlas årligen omkring tvåtusen personer, namnkunniga industrimän, politiker, akademiker och kulturpersonligheter, för att tillsammans diskutera aktuella samtidsfrågor under fem dagar.
I svensk etablerad media brukar det framställas som ett exklusivt mingelmöte, men bakom den glassiga fasaden döljer sig i själva verket världens mäktigaste lobbyorganisation med ett avgörande och ständigt växande inflytande över världspolitiken.
I den nyligen utkomna boken ”Den diskreta världsmakten – så blev World Economic Forum världens mäktigaste lobbyorganisation” (2022) ger den tyske författaren och journalisten Ernst Wolff en bild av WEF:s utveckling under de drygt femtio år som organisationen existerat. Boken finns på svenska, utmärkt översatt av Ulrika Junker Miranda, utgiven på bokförlaget Karneval.
I två artiklar gör jag ett försök att ge ett koncentrat av innehållet i denna faktaspäckade, informativa och välskrivna bok på bara 140 sidor. Den första handlar om framväxten av WEF och den andra om WEF:s betydelse idag.
WEF grundades år 1971 av Klaus Schwab, som än idag, vid åttiofem års ålder, leder organisationen. Han föddes i Ravensburg strax före Andra Världskriget. Fadern var direktör för ett schweiziskt företag som tjänade stora pengar på leveranser till Hitlers upprustning av Tyskland.
Den unge Klaus fick sin utbildning först i Tyskland, sedan i Schweiz vid tekniska högskolan i Zürich. Han doktorerade och avlade magisterexamen vid Harvard Business School i USA 1966 – 67. Detta år blev formativt för den unge Klaus genom mötet med tre män som undervisade vid Harvard:
Först och främst Henry Kissinger, som under 1970-talet blev en av världspolitikens nyckelfigurer i egenskap av USA:s utrikesminister och nationell rådgivare åt presidenterna Nixon och Ford.
Vid sidan av Kissinger utövade även två andra Harvard-lärare stort inflytande: den världsberömde ekonomen John Kenneth Galbraith och kärnvapenstrategen Herman Kahn, en av upphovsmännen till doktrinen om terrorbalansen.
Studieåret i USA väckte Schwabs livslånga intresse för hur tekniska lösningar påverkar den marknadsekonomiska utvecklingen. Han bildade tillsammans med sin hustru Hilde Stoll ett företag med målet att sprida kunskap om amerikanska managementmetoder.
År 1971 arrangerade de sin första konferens med temat ”Framtidens utmaningar”. Det var ett stort och påkostat event som pågick under två veckor och samlade 444 deltagare från 31 olika länder. Mötet leddes av George Pierce Baker, som var dekan vid Harvard Business School under Schwabs studieår. Symposiet blev en succé. Bara en dag efter det avslutade evenemanget, den 8 februari 1971, grundade Schwab stiftelsen European Management Forum (EMF), en förelöpare till WEF.
Ernst Wolff ställer frågan: hur lyckades den tämligen okände trettioettåringen finansiera en sammankomst i denna storleksordning?
Klaus Schwabs egen förklaring är att han fick ett lån på 50 000 schweizerfrancs av en anonym affärsman, men, säger Ernst Wolff, denna summa kan inte ha räckt särskilt långt. Mer sannolikt är att han backades upp av inflytelserika amerikanska krafter som såg en möjlighet att lägga grunden för ett inflytande över Europas ekonomi.
Wolff grundar sitt antagande bland annat på det faktum att flera av deltagarna kom från Harvard, bland dem John Kenneth Galbraith och Herman Kahn samt den ovan nämnde George Pierce Baker. Vid mötet deltog även Barbara Ward, hedersdoktor vid Harvard, rådgivare till Världsbankens ordförande.
Det fanns under denna tid en stark proteströrelse mot det amerikanska inflytandet i världen. Klaus Schwab lyckades på ett skickligt sätt inlemma dessa kritiker i WEF:s verksamhet. Till konferensen år 1974 inbjöds den romersk-katolske biskopen Don Helder Camara verksam i Brasilien där han gjort sig känd för sin opposition mot de amerikanska multinationella företagen.
Camaras närvaro gav mötet en image av att WEF ville ta USA-kritiken på allvar och söka konstruktiva lösningar. Härigenom skapades en bild av WEF som en ideell verksamhet med mänsklighetens bästa för ögonen. Andra välkända aktörer som bjudits in under årens lopp är påve Johannes Paulus II, Michael Jackson, David Attenborough, prins Charles och Greta Thunberg.
Wolff går igenom WEF:s verksamhet år från år och visar hur dess ekonomisk-politiska makt hela tiden vuxit. Under 1970-talet konsoliderades verksamheten. Fler och fler organisationer och företag knöts till WEF.
I ett appendix finns en förteckning över WEF:s viktigaste industriella samarbetspartners, bland dem ABB, Volvo och Ericssons. Ett närmande till Kina inleddes.
1980-talet präglades av en avreglering av finansmarknaden. Tidigare förbjudna affärsmetoder tilläts, såsom återköp av aktier och blankning, vilket gav finansbranschen en ständigt ökande makt. En annan viktig förändring var den begynnande digitaliseringen som utgjorde startskottet för it-sektorn.
Microsoft bildades 1975 och Apple ett år senare. År 1987 ändrade stiftelsen sitt namn till World Economic Forum med valspråket ”Committed to improving the world”, med världens bästa för ögonen.
Under 1990-talet tog digitaliseringen fart. Den drevs framför allt av Apple och Microsoft. Internet blev ett medium som alla kunde använda. Amazon blev världens största handelsplats. Google blev sökmotor för miljontals människor. Samtidigt växte de stora fondförvaltarna Blackrock och Vanguard tack vare lanseringen av nya finansiella instrument som hedgefonder och derivathandel.
1990-talet präglades av de stora omvälvningar som skedde i spåren av Sovjetunionens kollaps och av USA:s krig i Irak. Vid konferensen år 1991 presenterade Romklubben en rapport kallad ”The First Global Revolution”. Den var en uppföljare till den omdebatterade boken ”Limits to Growth”, som presenterats redan vid konferensen 1973 av den italienske industrimannen Aurelio Peccei, Romklubbens grundare.
Boken argumenterade för att jordens tillgångar inte räcker till för den ekonomiska tillväxten på grund av den snabba befolkningstillväxten. Särskilt oljeindustrin ansågs vara i riskzonen. Den översattes till 30 språk och utkom i 30 miljoner exemplar. Svensk översättning av Margareta Eklöf ”Tillväxtens gränser”, utgiven 1972 av Bonniers. Den brukar ses som ett portalverk för den framväxande miljörörelsen.
Trots att Romklubben under de arton år som gått utsatts för hård kritik för sina krav på befolkningsminskning återkom detta också i ”The First Global Revolution”, nu till och med i skärpt form. Här pläderas för att detta till och med kan genomföras med allmänhetens samtycke.
En förutsättning är att en majoritet av mänskligheten enas mot en gemensam fiende, uttryckt i dokumentet på följande sätt:
”På jakt efter en gemensam fiende som vi kan enas mot kom vi på idén att miljöförstöringen, den hotande globala uppvärmningen, vattenbristen, hungersnöd och liknande skulle passa för ändamålet. I sin helhet och med sina varierande konsekvenser utgör dessa fenomen i själva verket ett gemensamt hot som vi alla tillsammans måste ta itu med.”
Ernst Wolff konstaterar att om man byter ut ordet ”liknande” mot ”pandemier” verkar det som om Romklubben på ett näst intill klärvojant sätt förutsåg grunddragen i covidpolitikens kommande agenda.
Nästa artikel handlar om WEF:s roll som drivande aktör på väg mot Klaus Schwabs vision av ett samhälle där människor förvandlats till egendomslösa världsmedborgare, ständigt övervakade och styrda av en liten finanselit.
