Bota Alzheimers sjukdom med skadliga läkemedel? Del 2

Textförfattaren konstaterar att de moderna demensdrogerna ger skadliga effekter istället för att tex bota Alzheimers sjukdom. Farmaceutiska institutioner spelar rysk roulette med patienter som lider av Alzheimers sjukdom, medan akademi och media presenterar drogerna som vetenskapliga triumfer.

Text och analys: Andi Olluri, läs mer av författaren. Läs del 1 i NewsVoice

Anti-beta-myloid-drogen lecanemab har fått medicinsk godkännande av FDA, liksom statlig subventionering. Vi bör vänta oss att liknande sker i Europa och Sverige. Detta godkännande gavs trots att vi definitivt och kategoriskt vet att drogen inte ger några minimalt meningsfulla kliniska fördelar, ens för de patienter med tidig Alzheimers sjukdom (AD).

Drogen lecanemab medför däremot påtaglig risk för förkrympning av hjärnan, hjärnblödningar och hjärnödem för patienterna, och kommer kosta samhället massivt istället för att bota Alzheimers.

”Vilken drog som helst”, vare sig den är effektiv eller inte i att ”bota” eller sakta ned utvecklingen av AD, ”kommer bli en kioskvältare och tjäna miljarder åt drogtillverkarna” (Expert Opinion on Investigative Drugs), som också har ansenligt inflytande i akademi, media och reglerande instanser, varför detta kan ske utan att någon höjer ett ögonbryn. 

I del 1 av denna artikel diskuterade jag lecanemab, och relaterade drogers ineffektivitet, samt beta-amyloid-kaskad-teorin – vilken de baseras på – som sedan länge vederlagts. I denna del vill jag noggrannare notera dessa drogers skadliga effekter^1.

Således har farmaceutiska institutioner ännu en gång lyckats spela ”rysk roulette med patienter som lider av Alzheimers sjukdom”, medan akademi och media presenterar det som en vetenskaplig triumf.²

Bota Alzheimers sjukdom?

Visst, drogens “fördelaktiga effekter är minimala”, om ens befintliga, men dess skada och förkrympning av patientens hjärnan, som jag tidigare dokumenterat, är “förmodligen påtagligt lågt beräknat av tre skäl:

1. Lecanemab interagerar med andra mediciner som ökar hjärnblödning
2. Clarity-populationen [dvs. den grupp människor lecanemab testades på för att bli godkänd av FDA] var mycket yngre än populationen med AD från den verkliga världen
3. Mängden blödningar i studier är typiskt sett många färre i studier än i klinisk praktik”, som den ledande AD-forskaren, Kasper Kepp, noterade i april i Neurology.

Den skadliga och verkanslösa drogen kostar nästan 300.000 kr, och kommer vara 100 gånger mer kostsam, nämligen åtminstone $120 miljarder årligen, än den tidigare också mer eller mindre meningslösa drogen donepezil^3.

Som tur är, kommer de globala AD-nivåerna trippla år 2050, och WHO:s plan mot AD har misslyckats “kapitalt” på varje förebyggande punkt.

Världens hälsomyndigheter, kontrollerade antingen explicit eller implicit genom finansiella intressen från mat- och drogindustrin, avser ta sig an problemet genom att ”öka finansiering för forskning och sjukvård”, vilket därmed garanterar att utvecklingen fortsätter på samma spår.

Det undviker avsiktligen den totalt okontroversiella orsaken till AD, nämligen den västerländska kött-fett-socker-salt-inga-växter-dieten. Allt detta är en fenomenal succé för Big Pharma, och dessutom förväntat⁴.

Frederik Barkhof och David Knopman påpekade, i en studie publicerad i Neurology apropå drogernas förtvinande av hjärnan (atrofi), at:

“En av de förbluffande observationerna från kliniska studier av anti-beta-amyloid-droger mot AD har varit att patienter som får drogerna inte bevarar sin volym av hjärnan. Dessa nya droger kan till och med accelerera förlusten av total, och hippocampus-specifik, volym av hjärnan”.

Särskilt för de senaste antikropparna som kommer ut, såsom lecanemab, aducanumab, donanemab och så vidare.

”Introduktionen av lecanemab i klinisk praktik tvingar oss bemöta bevis om att drogen accelererar neurodegeneration”, avslutar Barkhof och Knopman.

Hur många som väljer att “bemöta” dessa obekväma fakta kan man spekulera kring^5.

Annons från Amazon:
Se populära Hälsoprodukter och kosttillskott

Dessa nyare fynd stämmer hursomhelst väl överens med data i den dokumenterade litteraturen över atrofi av hjärnan orsakad av moderna AD-droger. Därför påpekade en meta-analys över 31 sådana kliniska studier, publicerad i somras i Neurology, att “sekretas-inhibitorer [en annan populär kategori AD-droger] accelererade atrofi i hippocampus … och hela hjärnan”.

”På motsvarande vis accelererade” beta-amyloid-antikroppar, vilka orsakar hjärnödem, strokes, och atrofi (ARIA), “ventrikulär förstoring i hjärnan”, vilket är ett tecken på atrofi, “och vi fann en slående korrelation mellan ventrikulär förstoring och antalen ARIA”.

Väsentligen nog, ”Var patienter med mild kognitiv nedsättning förutspådda att erfara förlust av hjärnans volym, typisk för AD; nämligen, 8 månader tidigare än ifall de aldrig fick drogerna””.

Studien fortsatte:

”Dessa fynd visar potentialen anti-beta-amyloid-droger har att försämra långsiktig hjärnhälsa genom accelererad atrofi av hjärnan…”

”En ofta nämnd alternativ förklaring för atrofin är att den kan förklaras genom att drogen tar bort plack ur hjärnan, vilket därmed skulle minska hjärnvolymen. Men beta-amyloid är en peptid i låga mängder, till och med vid Alzheimers sjukdom. Vi har kalkylerat att förlusten av plackens volym står för mindre än en tusendel av minskad hjärnvolym orsakad av donanemab…”

”Men potentiellt skadliga förändringar av hjärnans volym, orsakad av anti-beta-amyloid-droger har knappast undersökts (offentligt) av farmaceutiska företag som har kontroll över statistiken. Vi har utan framgång försökt få tillgång till dessa siffror. Det finns inga offentligt tillgängliga bevis att FDA undersökt aducanumabs [eller nyligen lecanemabs] förändringar i hjärnvolym när de godkände drogen”.⁶

Även ifall vi helt bortser från det okontroversiella faktum att borttagande av beta-amyloid är fullständigt irrelevant för att sakta ned, för att inte tala om bota, AD, bör vi ha i åtanke ytterligare en avgörande faktor i diskussionen.

Till och med metoden – amyloid PET-scan – som används för att utröna borttagandet av det irrelevanta beta-amyloidet är, som en trave nya studier visar, bristfällig.

”[Beta-]Amyloid PET-scanning har inget diagnostiskt värde”, påpekade en sammanställning från förra året i Journal of Alzheimer’s Disease, och ”flera olika typer av bevisföring motstrider användandet av den som en markör för drogernas effektivitet”.

ARIA:

”som uppstår från anti-amyloid-droger påverkar, bland annat, blod-hjärn-barriären och minskar vävnadskoncentrationen i PET-scan, oberoende av amyloid-ansamlingar eller inte”.

Det är därför “fullständigt vetenskapligt oförsvarligt” att utan vidare hävda att minskade beta-amyloid-nivåer, mätt med amyloid PET-scans, beror på att drogen sänker halterna av plack, snarare än att bryta ned hjärnans befintliga friska vävnader. ”

Än så länge”, fortsätter den, ”har anti-amyloid-droger, som testats på tusentals patienter, visat obefintliga fördelar, men har däremot samtidigt visat mycket allvarliga immunterapi-orsakade skador på hjärnan”.

Studien anmärkte att den totalt motbevisade “Amyloidhypotesen”, som jag diskuterade i detalj i del 1 av denna artikelserie, “paradoxalt fortfarande överlevt en bra bit längre än 30 år trots att den saknar bevis och trots många indikationer på dess motbevis”.⁷

Annons från Amazon:
Vitaminer, mineraler och andra kosttillskott

För övrigt beror de minskade nivåerna beta-amyloid genom lecanemab, aducanumab och liknande droger förmodligen inte ens på att det rensas ur hjärnan – trots att det i alla fall skulle vara kliniskt irrelevant. Snarare är de minskade nivåerna beta-amyloid förmodligen en markör på hjärnvävnad som skadas av drogerna.

Således förklarade en detaljerade studie i Ageing Research Reviews från september i år, att ”de minskade amyloid PET-signalerna i dessa studier osannolikt är en motsvarande reflektion av rensandet av amyloid, utan snarare en reflektion av ökad terapi-relaterad hjärnskada” och “minskad volym av hjärnan”.

”Signifikanta positiva resultat på kognition från behandlingarna [lecanemab, aducanumab, donanemab etc.] är sällsynta och, när de väl inträffar, är jämförbara eller sämre än de man får av konventionella behandlingar och mindre än vad som anses vara minimalt kliniskt relevanta, vilket sår tvivel över behandlingsparadigment” alltså amyloid-kaskad-hypotesen, återigen diskuterad i del 1 av denna textserie.

“Vi fruktar”, avslutade studien att:

’“…rapporterade minskningar av amyloidansamlingar i hjärnan sannolikt reflekterar … ökade nivåer av drogrelaterad skada på hjärnan då detta är mer följdriktigt, i och mer fler ARIA och förlust av hjärnans volym hos de som får behandling jämfört med placebo” ^8.

Vid det här laget har flera studier publicerats som kristallklart och obestridligen påvisar problemen med de nya anti-beta-amyloid-drogerna, de studier de baseras på, och själva hypotesen bakom AD-patologi på vilket dessa vilar på till att börja med.⁹

Vad vi har att göra med är således droger som inte åstadkommer ens minimalt meningsfulla kliniska resultat för att bota Alzheimers, utan istället orsakar seriös skada på, och förkrympning av hjärnan samt förvärrar AD till massiva kostnader för samhälle och liv. Allt är samtidigt hyllat av det medicinska systemet som en framgång i kampen mot Alzheimers sjukdom. Finns det ord i det mänskliga språket för att beskriva denna skändlighet?

Text och analys: Andi Olluri, läs mer av författaren. Läs del 1 i NewsVoice

Relaterat

• Läs mer om Alzheimers i TV Hälsa

1. Newsvoice, Andi Olluri, 10 jul. 2023.
2. Atwood CS, Perry G. Playing Russian Roulette with Alzheimer’s Disease Patients: Do the Cognitive Benefits of Lecanemab Outweigh the Risk of Edema, Stroke and Encephalitis?. J Alzheimers Dis. 2023;92(3):799-801. doi:10.3233/JAD-230040
3. Burke JF, Kerber KA, Langa KM, Albin RL, Kotagal V. Lecanemab: Looking Before We Leap [published online ahead of print, 2023 Jul 21]. Neurology. 2023;10.1212/WNL.0000000000207505. doi:10.1212/WNL.0000000000207505. För fler kommentarer om problemen med Clartiy AD-studien, se fotnot 9.
4. The Lancet Neurology. Time to get serious about the Global Action Plan on dementia. Lancet Neurol. 2023;22(8):643. doi:10.1016/S1474-4422(23)00248-X
5. Barkhof F, Knopman DS. Brain Shrinkage in Anti-β-Amyloid Alzheimer Trials: Neurodegeneration or Pseudoatrophy?. Neurology. 2023;100(20):941-942. doi:10.1212/WNL.0000000000207268
6. Alves F, Kalinowski P, Ayton S. Accelerated Brain Volume Loss Caused by Anti-β-Amyloid Drugs: A Systematic Review and Meta-analysis. Neurology. 2023;100(20):e2114-e2124. doi:10.1212/WNL.0000000000207156
7. Høilund-Carlsen PF, Revheim ME, Alavi A, Satyamurthy N, Barrio JR. Amyloid PET: A Questionable Single Primary Surrogate Efficacy Measure on Alzheimer Immunotherapy Trials. J Alzheimers Dis. 2022;90(4):1395-1399. doi:10.3233/JAD-220841. Se dessutom Høilund-Carlsen PF, Revheim ME, Alavi A, Barrio JR. FDG PET (and MRI) for Monitoring Immunotherapy in Alzheimer Disease. Clin Nucl Med. 2023;48(8):689-691. doi:10.1097/RLU.0000000000004710 för ytterligare kritisk diskussion.
8. Høilund-Carlsen PF, Revheim ME, Costa T, et al. Passive Alzheimer’s immunotherapy: A promising or uncertain option?. Ageing Res Rev. 2023;90:101996. doi:10.1016/j.arr.2023.101996. Se dessutom Høilund-Carlsen PF, Revheim ME, Costa T, et al. FDG-PET versus Amyloid-PET Imaging for Diagnosis and Response Evaluation in Alzheimer’s Disease: Benefits and Pitfalls. Diagnostics (Basel). 2023;13(13):2254. Published 2023 Jul 3. doi:10.3390/diagnostics13132254
9. Se e.g. Kepp KP, Sensi SL, Johnsen KB, et al. The Anti-Amyloid Monoclonal Antibody Lecanemab: 16 Cautionary Notes. J Alzheimers Dis. 2023;94(2):497-507. doi:10.3233/JAD-230099. Bland redan nämnda problem, påpekade Kepp och hans kollegor att nedärvd AD (fAD) som resulterar i genetiskt förutbestämt ökade avlagringar av beta-amyloid i hjärnan utgör en mycket liten andel [av AD], medan de allra flesta fall sker sporadiskt. Det är ännu inte säkert att beta-amyloid är orsaken bakom demens ens i fAD … eftersom amyloid-nivåer korrelerar endast föga med kliniska effektmått … Många personer har nivåer av beta-amyloid i hjärnan till en sådan grad att de kliniskt sett skulle kunna diagnostiseras med AD, men saknar trots detta symptom.

Författarna till Clarity AD-studien, som visade att lecanemab saknade minimalt relevanta kliniska fördelar, tillstod själva att ”En definition av kliniskt meningsfulla effektmått” med “CDR-SB-systemet inte etablerats”, men vi vet från andra studier att minimum är mellan 1-2 poäng, medan lecanemab åstadkom endast 0,49 poäng – inte ens hälften.

Dessutom led studien av omfattande bias och ”unblidning” (ungefär 25% av de som fick drogen) till följd av att patienterna som fick lecanemab upplevde biverkningarna, vilket rubbar randomisering och är ett fatalt systematiskt fel i studiedesign.

Mer därtill lämnade 7% av de som fick drogen studien, vilket innebär bland annat att de värsta biverkningarna förmodligen inte rapporterades, eftersom de patienter som upplevde dessa lämnade studien; studieresultatet, hur dåligt det än var i slutaändan, var förmodligen ännu värre än det vi känner till, vore det inte för detta faktum.

Dessutom var de kliniska ”effekterna” som drogen åstadkom extremt ojämna mellan olika patientkategorier. Kepp noterade att:

”…effekten var extremt heterogen mellan olika grupper [av de som fick drogen]. Till exempel, var effektmåtten 100-300% starkare för män. Det primära effektmåttet var endast 12% för kvinnor, jämfört med 43% för män, vilket är en enorm 3,5-faldig skillnad på effektivitet…”

”Om lecanemab verkligen var en drog som påverkar sjukdomsförloppet, hade man förväntat sig större effektivitet…”

[Tidigare misslyckanden med droger inom samma kategori som lecanmeab] antyder att lecanemab inte ger effekt genom att förändra själva patologin, utan snarare genom någon annan ospecifik effekt eller genom en typ av bias inom studien, såsom “drop-out”, “unblinding” eller bias i urvalet av patienter…”

”Vi har sett förändringar av hjärnans volym med andra [beta-amyloid-]antikroppar. Precis som amyloidaccumulation inte orsakar svullnad av hjärnan, är det väldigt osannolikt att rensning av amyloid inte orsakar atrofi av hjärnan, och postmortem-studier i prekliniska studier visar att den totala volymen av hjärnan som utgörs av amyloidansamlingar är mindre än 1% av neocortex, vilket innebär att detta [drogens orsakade förminskning av hjärnan] är en röd flagga för neurologisk skada…”

”…rensningen av beta-amyloid kan i sig själv inte ha en stor påverkan [på sjukdom]…”

”Dessa förväntningar har bekräftats i kliniska studier, även nu med lecanemab: Vi [några av de främsta AD-forskarna]  håller inte med om att förändring av sjukdomen demonstrerades [i Clarity AD] eftersom de förändringar i biomarkörer man åstadkom inte korrelerade direkt i de samma subgruppernas kliniska utfall, eller studerades för orsakssamband. Det fanns inga bevis för en dos-respons-effekt…”

”ARIA har däremot visats vara dos-respons från tidigare studier med liknande antikroppar…”.

”Vi noterar alltså att Clarity AD-studien bekräftar tidigare data som visar att beta-amyloid inte är en väsentlig orsak av AD. Lecanemab presenterar ännu mer bevis som bekräftar att anti-amyloid-droger är osannolika att kunna producera meningsfulla fördelar för större patientgrupper…”

Under omständigheterna vid intensiv klinisk praktik med stora patientgrupper, lär drogen fungera ännu sämre än under de ideala och kontrollerade omständigheterna under Clarity AD-studien…”

”Med andra ord är de osäkra fördelarna förmodligen ännu mindre, om ens existerande [i verklig praktik].”

Det är en användbar exercis att jämföra dessa ord med de som ständigt upprepas i marknadsföringen av drogerna vid universiteten, TV- och internetreklam och så vidare.