Christian Pavón (
Den nionde januari återpublicerade NewsVoice artikeln Självklart ska Sverige försvaras av Magnus Söderman, en person som alltid kommer att vara en viktig gestalt för mig. Han var den som fick upp mina ögon för den nationella rörelsen i och med sitt tal i Salem år 2003.
Just detta tal var väldigt viktigt för mig av två anledningar: Dels så var det ett oerhört välformulerat och slående tal, men också så var det just det året som jag märkte att saker började gå utför väldigt snabbt i Sverige.
2003 var nämligen det året då massinvandringsvurm och HBTQ-propaganda verkligen började blomma ut som ogräs över hela vårt samhälle. Det var även det året som det mediala oberoendet hos etablerade medier verkligen började dö ut.
Jag var 12 år då och märkte dessa saker väldigt tydligt eftersom det skedde väldigt snabbt. Jag påstår inte att allt var ett paradis innan 2003, så var det inte, men det var en tillräcklig stor förändring för att en 12-åring skulle märka det.
Därför är jag även emot idén om den kokta grodan eftersom jag anser inte att svenska folket långsamt ”kokats” och nu blivit i mångt och mycket helt hjärntvättade. Nej, jag menar att denna soppa kokat väldigt snabbt och att vi till skillnad från grodan i analogin därmed borde ha haft självbevarelsedriften att hoppa ut snabbt som sjutton och förändrat vårt samhälle till det bättre.
I din artikel skriver du att Sverige måste försvaras och du radar upp vissa organisationer inom staten som till exempel Försvarsutbildarna och Hemvärnet.
Min följdfråga blir: Varför tror du att dessa ens skulle vilja ta i dig eller andra nationella med tång? Faktum är att många nationella blivit av med sina positioner inom Försvarsmakten och relaterade myndigheter och organisationer.
En av dessa är Nordisk Ungdom (NU) och deras tidigare ordförande Fredrik Hagberg som blev av med sin tjänst på grund av sin verksamhet i NU. Alltså spelade det ingen roll att Hagberg var skötsam som person. Hans politiska engagemang räckte för att få honom kickad från att vara anställd vid Försvarsmakten som yrkessoldat.
Jag var själv intresserad av hemvärnet ett tag och jag prenumererar fortfarande på deras tidning Försvarsutbildaren. I den tidningen så ser vi precis vad Hemvärnet och i Förlängningen hela Försvarsmakten har som politik: ”Ryssland är ont”, ”nationalism är farligt”, ”HBTQ måste främjas inom Försvarsmakten!”, ”militärt stöd till Ukraina är nödvändigt!” och så vidare.
För att summera deras ståndpunkter så är det som att läsa ett politiskt manifest författat av Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin. Jag vill också påtala att jag definitivt inte tror att alla inom dessa organisationer är politiskt korrekta, men ledningen är det och så länge ledningen är det så är det ingen organisation vi nationella bör organisera oss i.
Om det blir ett verkligt krig så är det med allra största sannolikhet vi nationella som kommer behöva försvara oss emot den svenska staten. Personerna som dig själv med förflutet som en nyckelperson inom Nordisk Motståndsrörelse (NMR) kommer att bli internerade i läger. Även jag själv löper den risken fast jag inte haft en jättehög befattning inom den nationella rörelsen.
Vi kommer i alla fall inte kallas in till att försvara Sverige med vapen. Det kan vi slå fast utan tvekan.
Du skriver också två saker som jag finner väldigt motsägelsefulla:
”Vårt svenska kynne är sådant: Vi tar hand om varandra, vi finns för vårt samhälle och vi förstår att vi är starkare gemensamt än var och en för sig.”
”Försvarsviljan är låg i Sverige. Individualismen total. Polariseringen genomgående. Det svenska samhället är svagare idag än någonsin under hela vårt folks existens som ett folk.”
Är inte detta höjden av motsägelsefullhet? Du erkänner i det senare citatet att individualismen är total och att polariseringen är genomgående. Det håller jag tyvärr helt med om och anser därför att det du skriver om kynnet absolut inte stämmer längre.
Den slutliga aspekten är ett par tankeställare vi bör ta oss:
- Är verkligen Sverige av idag värt att försvara, eller rättare sagt: är Sverige som stat verkligen värt att försvara?
- Om vi hamnar i krig mot Ryssland, skulle ett maktövertagande av Ryssland försätta oss i en bättre eller sämre situation än den vi befinner oss idag?
Detta kanske tycks som en defaitistisk position, men som jag ser det så är det skillnad mellan realism och defaitism/pessimism. Jag skrev nyligen en artikel efter ett tips av en vän som sett lite statistik på SCB. Statistiken visade att över 102.000 individer invandrat till Sverige under 2022.
Bland dessa var det många syrianer, irakier och övriga muslimska eller direkt islamistiska nationer.
När jag började bli direkt aktivt engagerad inom den nationella rörelsen för över 12 år sedan var aktiviteten rätt stark. Ännu starkare var den innan, på 1990-talet då många kamrater var engagerade.
Idag har den blivit avsevärt mycket mindre. SD, AFS mm har alla svårt att få folk till sin aktivism. Svenskar har blivit lata och totalt individualistiska, precis som du skriver. Den överväldigande majoriteten orkar inte ens ta sig till en demonstration, en tragisk trend som jag märkt är att våra demonstrationer är ännu mer folkfattiga än extremvänsterns.
Så var det absolut inte förut, men så är det nu.
Hur trist det än är att erkänna så vore en rysk annektering det enda sättet för Sverige att undfly sitt öde som en framtida islamistisk nation där vi svenskar blir andra klassens medborgare.
Teoretiskt kan vi tala om när svenska folket kommer resa sig emot förtrycket, byta ut politikerna och så vidare, men har man varit med tillräckligt längre så vet man att detta aldrig kommer att ske.
Jag personligen hoppas verkligen inte på krig. Det är vidrigt, många människor dör, civila dör faktiskt mestadels i moderna krig.
Att vilja slåss för Sverige är naturligt för en nationalist, men man bör också vara smart och fråga sig vad man i så fall skulle slåss för, vilka man ska slåss för och även vilka man skulle slåss för att skydda.
Text: Christian Pavón, nationell vänster, skribent för NewsVoice