”Olämpliga policyförslag innebär en särskild fara, om en organisations ledningsstruktur är mindre lämplig och det är fallet gällande WHO. Det sätt organisationen styrs på, innebär en stor maktkoncentration till en liten grupp av beslutsfattare med stor beslutsrätt”, skriver Dan Ahlmark i en debatterande analys av WHO:s globala pandemiavtal.
I en tidigare artikel beskrevs några grundläggande principer, som infördes i samband med Världshälsoorganisationens (WHOs) presentation av det nya pandemiavtalet och förslagen till ändringar (1) av det InternationellaHälsoreglementet (IHR). I denna del 2 behandlas ett antal av förslagen om WHOs befogenheter under pandemier samt några inverkande relevanta bestämmelser.
WHOs ledning
Olämpliga policyförslag innebär en särskild fara, om en organisations ledningsstruktur är mindre lämplig och det är fallet gällande WHO. Det sätt organisationen styrs på, innebär en stor maktkoncentration till en liten grupp av beslutsfattare med stor beslutsrätt.
Medan detta kan vara acceptabelt för en huvudsakligen rådgivande organisation, är det mindre lämpligt för en exekutiv sådan. Ledamöterna kan fatta och genomföra beslut under pandemier utan att ha dessa godkända av en parlamentarisk församling, och i vissa fall kan – ifall den lilla gruppen inte kommer överens – den ledande personen (generaldirektören) ensam bestämma.
Man kan därvid enligt förslagen besluta om allvarliga inskränkningar i medlemsstaternas självbestämmanderätt i hälsofrågor (knutna till en pandemi) och vissa mänskliga rättigheter. De senare gäller en rad rättigheter såsom yttrandefrihet, individens rätt till den egna kroppen, rätten att röra sig fritt (nationellt och internationellt) samt rätten till viss egendom.
Själva valet av den beslutsfattare, som ensamt i vissa fall kan besluta om nödlägen mm (generaldirektören), sker uppenbarligen genom en process utan nämnvärd transparens. Felaktiga val har redan gjorts.
WHO har sedan 2017 letts av Tedros A. Ghebreyesus, en generaldirektör, som är en etiopisk marxist-leninistisk kommunist. Han innehade viktiga ministerposter i regeringen av en diktatur, som kännetecknats av människorättskränkningar.
Dessutom fick han stort stöd särskilt av Kina vid tillsättningen som chef för WHO, ett land, som han senare varit ”förstående” för. Etiopien och Kina har av ekonomiska och ideologiska skäl haft särskilt nära relationer under 2000-talet.
En sådan person bör dock vara oacceptabel i en organisation, där demokratier ingår. Ett sådant val av WHO-chef avspeglar vad som blir vanligt i regionala eller globala organisationer, vilka har en majoritet av auktoritära medlemsstater alternativt rena diktaturer.
Det är också ännu oklart hur ansvar kan utkrävas i WHO för fattade beslut, och på vad sätt rättsliga åtgärder mot ledningen kan vidtas. Detta är naturligtvis ytterst allvarligt. Dessa personer får också diplomatisk immunitet.
Vad det främst gäller är deras beslut gällande ingrepp i nationers suveränitet och därmed också betydelsen av deras demokratiska styrelseskick. Dessa fullkomligt grundläggande egenskaper hos nationer bör inte plötsligt kunna elimineras och självfallet inte på basis av sådana bristande regler, som nu föreslås.
Inga personer av någon nationalitet och hur hederliga och av god karaktär de än är kan inneha sådan makt, som de få ledande personerna i WHO – eller den potentiellt ensamt beslutande – har.
Många olämpliga ändringsförslag
Villkoren för att en pandemi ska kunna utropas kritiseras för att inte vara tillräckligt specifika, vilket medför, att WHO skulle kunna aktivera pandemibestämmelser på en otillräcklig bas. En god konkret bestämning av vad som utgör ett hälsonödläge saknas, vilket är en betydande svaghet.
Det möjliggör för organisationen att utropa nödlägen dvs pandemier, där många medicinska experter och regeringar har annan åsikt. Inte ens råd från organisationens egen expertkommitte behöver följas av ledningen.
Ifall ledningen inte kan bli överens, får – som sagts – WHOs ledare makten att utlysa ett nödläge. Givet de drastiska maktmedel, som därvid aktiveras, är bristen på kriterier allvarlig.
WHO bestämmer sedan vad som bör göras för att hantera nödläget och när detta avslutas (beror också på kriterierna), varvid världens regeringar återfår makten gällande hälsoåtgärder mot den f d pandemin.
Problemet är dock större, eftersom ett nödläge även kan utlysas, när det inte inträffat. Vi talar då om ett potentiellt hälsonödläge, vilket definieras som att det finns en potential för att hälsan allmänt påverkas.
Detta kan inträffa beroende på orsaker som – naturligtvis – djur, men även en faktor som klimat omnämns. Grunden för att bestämma ett sådant potentiellt nödläge är även oklarare än ovan.
Möjliga åtgärder, som WHO föreslås kunna besluta om, omfattar allt från medicinsk behandling och medicinering, till beslut om produktion av diagnostiska och terapeutiska produkter samt mediciner och annat material av intresse, samt var i världen och av vem det utförs (internationell planekonomi tillämpas i detta avseende).
Dessutom har man rätten att låta bygga och vidmakthålla resurser och utöva den logistiska styrningen främst av allt, som enligt plan ska fördelas till olika länder.
WHOs befogenhet att besluta om undersökningar och medicinsk behandling kan leda till tvång mot individer och överträdelser av den mänskliga rättigheten till den egna kroppen. Och individens rätt att därvid själv besluta om sitt liv och sin kropp är ett fundamentalt grundkrav i ett samhälle.
I fallet vacciner avseende Covid-19 kan också hävdas, att dessa var så pass experimentella, att Nurnberg konventionen borde ha tillämpats.
Bestämmelserna om WHOs rättigheter gällande planering och genomförande av produktion innebär, att vid potentiella eller verkliga nödlägen organisationen får kontrollera aktuella länders relevanta produktionsapparat för tillverkning som WHO önskar utförd (2).
Bl a Artikel 13 pkt 7 innebär väsentliga ingrepp i medborgares äganderätt. Detsamma gäller helt uppenbart den föreslagna policyn, att immateriella rättigheter avseende intellektuell egendom – såsom patenträtten avseende medicinska preparat – inte ska behöva respekteras. Det medför, att rätten att producera ett preparat kan av WHO ensamt ges – eller åläggas – andra företag, som har särskilt lämpliga produktionsresurser eller andra fördelar.
Faror avseende äganderätt kan också aktualiseras av ytterligare förslag i Artikel 13 A, där uppbyggnaden av en omfattande medicinsk databas behandlas. Kraven på detaljerad information om alla mediciner mm av intresse för bekämpning av pandemier och gällande till exempel know-how, tillverkningsprocesser kan lätt beröra skyddad företagsinformation.
Reglerna om produktion och tvångsövertagande av preparat avspeglar uppenbarligen en socialistisk syn på ekonomisk verksamhet. Erfarenheten säger dock, att frivillig samverkan generellt är att föredra, om inte annat än för den högre produktivitet, som blir följden.
Andra aktiviteter gäller WHOs föreslagna befogenhet att utfärda alla typer av medicinska intyg. Det ger organisationen makt att påverka exempelvis resandet genom krav på vaccinering mm. Lockdowns och utegångsförbud medför andra inskränkningar i människors rörelsefrihet. Beslut om karantän slår hårt även mot människors sociala liv.
En oacceptabel typ av övervakning, som WHO anser vara nödvändig, är att organisationen föreslås få rätt att beordra medlemsstaterna att genomföra censur i media av alla slag beträffande vad som kallas ”desinformation”. Kriteriet på desinformation syns vara, att informationen bryter mot WHOs olika policies.
I förslaget finns ett krav på underrättelseverksamhet i medlemsstaterna genom att regelbundet lyssna på sociala medier och fastställa brott mot WHOs bestämmelser och den ansvariges identitet.
Med en sådan central uppbackning kan man troligen se fram emot en betydligt hårdare kontroll av åsikter i media mm än under covidepidemin. Eftersom den kontrollen var informell men ändå innebar ett starkt förtryck av relevant och objektiv kritik är utsikten till en av staten övervakad censur, som tystar alla oppositionella stämmor, oacceptabel.
Detta är bara ett exempel på ett globalistiskt beslut, som aktualiserar svenska åtgärder, som är otillåtna enligt grundlagen. Det innebär krav på ändring av denna.
Finansiella konsekvenser
Ett annat sätt på vilket individer drabbas är genom kravet på ökade avgifter till WHO för uppbyggnad och drift av systemet. En stor global byråkrati byggs troligen upp för att stå i beredskap, när pandemier inträffar. Med tanke på de allmänna syftesformuleringarna kommer kostnaderna att främst läggas på väst.
Man talar nämligen allmänt om “differentiated responsibilities of the States Parties, taking into consideration their social and economic development” (3). Det torde betyda att de utvecklade väststaterna och därmed skattebetalarna kommer att få bära huvuddelen av bördan.
- https://apps.who.int/gb/wgihr/pdf_files/wgihr1/WGIHR_Compilation-en.pdf
- Se Artikel 13 pkt 3-4 och 7 i ändringsförslagen.
- Se Artikel 3 i ändringsförslagen.
Text: Dan Ahlmark är ekon lic och jur kand. Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han publicerade tidigare boken ”VAKNA UPP! DAGS ATT DÖ! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”. Hans publicerade artiklar finns samlade på Vaknaupp.dinstudio.se
Relaterat och referenser
- WHO: Article-by-Article Compilation of Proposed Amendments to the International Health Regulations (2005) submitted in accordance with decision WHA75(9) (2022)
- Se Artikel 13 pkt 3-4 och 7 i ändringsförslagen.
- Se Artikel 3 i ändringsförslagen.
