Homeopati botar: ”När man hittar rätt medel sker en fullständig läkning”

Barbro Nilsson har arbetat som homeopat i snart trettio år och har kunnat hjälpa tusentals människor till ett friskare liv. Hon är bedrövad över hur homeopatin medvetet marginaliserats i Sverige, till skillnad från andra länder i Europa. Nu kräver hon att homeopatins rykte återupprättas.

Text och foto: Björn Lindén. Artikeln har tidigare publicerats i 2000-talets Vetenskap, pappersutgåvan

”Det är en läkekonst som kan hjälpa många som annars riskerar att lida i onödan. Jag har omvänt läkare, som sedan har läst in homeopati och i dag arbetar som homeopater”, säger hon.

Barbro Nilsson är både homeopat, sjuksköterska, distriktssköterska och vårdlärare. Hon har en fot i skolmedicinen och den andra i den klassiska homeopatin.

Redan som sextonåring bestämde sig Barbro för att bli sjuksköterska. Hon började studera på Birgittaskolan i Linköping år 1964 och gick där i tre och ett halvt år. Efter examen började hon arbeta på Västerviks sjukhus och så småningom blev det aktuellt med giftermål.

Maken var anställd vid Skanska och fick resa ut i världen för att anlägga vägar. En dag blev makarna inbjudna till att jobba i Etiopien.

De tog den möjligheten och var sedan bosatta där mellan 1969 och 1971. I det nya landet fick Barbro chansen att arbeta som sjuksköterska under helt andra former än i Sverige.

Hon fick ta hand om brutna armar och ben samt behandla exempelvis gallsten och njursten. Hon hade nästan en egen liten akutmottagning med alla olika sorters krämpor att diagnostisera och behandla.

”Vi arbetade i Etiopien i två år och det var en intressant upplevelse. Jag lärde mig om tropiska sjukdomar och om hur människor levde där. Eftersom jag hade sjuksköterskeutbildningen kunde jag hjälpa dem. Jag spjälkade brutna armar och ben med brädbitar från bananlådor”, säger hon.

År 1977 flyttade familjen till Vimmerby, där Barbro i många år arbetade som distriktssköterska. Efter det lockade vårdlärarutbildningen i Linköping och efter denna arbetade hon under flera år som vårdlärare i Västervik och Hultsfred.

År 1990 tog Barbro jobb som privatsköterska i Kalifornien åt en förmögen men sjuk kvinna. Hon hade haft fyra hjärtinfarkter och flera hjärnblödningar, var förlamad och hade diabetes.

”Det var spännande och givande att se henne bli bättre och bättre.”

Efter tre år i USA var Barbro tillbaka i Vimmerby och till jobbet inom vården. Då råkade hon ut för en otäck olycka. Hon blev påbackad av en personbil, fick fötterna överkörda, föll handlöst i gatan, slog huvudet hårt i asfalten och hamnade under bilen. När hon tittade upp var det svart och hon hann tänka att hon var död, men det var bilens underrede hon såg.

”Efter många turer visade det sig vara en hjärnblödning och att hela lillhjärnan var fylld av blod. Jag kunde inte fungera, men min läkare tyckte att jag var lat som inte ville jobba. Det var väl kanske inte lathet som var orsaken till det utan hjärnblödningen!”

Hjärnblödningen, som läkaren hade missat, förde med sig en fruktansvärd huvudvärk för Barbro. Dessutom hade det uppstått skador på synnerven. Hon fick svårigheter att gå och att hålla balansen. Allt detta gjorde henne helt utslagen.

Från att ha levt ett aktivt liv med idrott som cykling, skidor och golf, blev hon liggande med konstant huvudvärk i två år. Under den tiden låg hon praktiskt taget som invalid i sitt hem och kunde inget göra.

Vad minns du av de där två åren?

”Jag hade konstant huvudvärk och låg på en soffa. Jag kunde inte laga mat utan gick till en pizzeria som låg tvärs över gatan, men jag kunde inte gå själv utan fick leda mig på en cykel. Jag åt en halv pizza om dagen och gick upp mycket i vikt.

Jag kunde varken röra mig eller äta nyttigt, vilket jag hade gjort tidigare. Det var fruktansvärt. Jag kommer ihåg väldigt lite av de åren. Att läkarna inte förstod att jag var sjuk, gjorde mig väldigt ont”.

Olycka vände till lycka

En kollega som läste till homeopat blev naturligtvis ledsen över vad hon såg av den forna glada och arbetsamma sjuksköterskan.

”Jag försökte berätta att jag hade blivit påbackad och inte fått någon hjälp. Hon kontaktade en homeopat som kom hem till mig och ställde en massa frågor.”

Homeopaten började genast att behandla Barbro med Arnica, ett medel baserat på blomman Slåttergubbe.

”Jag fick små piller, vilket jag som sjuksköterska först tackade nej till, men eftersom det var ett medel från en blomma, tänkte jag att jag kunde ta det ändå.”

Efter en och en halv månad var Barbro helt symptomfri och befriad från huvudvärken, som var en komplikation av hjärnblödningen.

”Jag förstod att det var homeopatmedlet som hade hjälpt mig, så jag fortsatte att ta det”, säger hon.

När Barbro hade blivit bättre, sa hon till homeopaten som botat henne att hon tyckte att det var onödigt att hon hade blivit så skadad. ”Har du inte förstått någonting? Du ska naturligtvis bli homeopat”, sa mannen till Barbro.

”Då gick det upp ett ljus för mig”, säger Barbro.

Hennes intresse för homeopati var väckt och hon var nu tillräckligt återställd för att kunna börja studera igen.

Barbro kom först till Naturmedicinska fackskolan i Stockholm och eftersom hon redan hade medicinsk kunskap i form av tre vårdutbildningar, behövde hon bara lära sig om homeopatiska medel under två och ett halvt år. Efter det började hon läsa vid Medicina Futura, där holländska homeopater undervisade.

Under utbildningen visade det sig att hon hade användning för de latinska namn på blommor hon hade lärt sig som liten, när hon hjälpte sin far, som var trädgårdsmästare, att rensa i trädgårdslandet.

”Jag kom ihåg alla namnen nästan femtio år senare, det var lite märkligt. Jag hade lärt mig namnen på blommor såsom Helleborus, Staphisagria och Pulsatilla redan i barndomen.”

År 1999 var hon helt klar med sina utbildningar och började att arbeta som homeopat.

”Jag började ta emot patienter med en gång, eftersom jag redan sedan tidigare hade medicinsk kunskap och erfarenhet. Patienterna strömmade till; de var lite nyfikna på vad jag höll på med. De hade sina krämpor som sjukvården inte hade klarat av.

Jag lyckades hitta rätt medel som gjorde dem friska och jag fattade först ingenting. Hade de verkligen inte ont i magen längre? Var deras huvudvärk borta? Jag tyckte att det var helt otroligt! Jag frågade mig varför sjukvården inte använde sig av den här läkekonsten.”

Samuel Hahnemann – Den klassiska homeopatins fader

Barbro Nilsson berättar att ordet homeopati kommer från grekiskans homoios ”lika” och pathos ”lidande” och skapades av den tyske läkaren Samuel Hahnemann (1755–1843). Ämnen som skapar symptom hos en frisk individ kan bota samma symptom hos en sjuk individ, något som kallas lika botar lika ”similia similibus curentur” (liknande bör med liknande botas).

Detta tänkande hade läkekonstens fader, Hippokrates, redan på 400-talet före Kristus. Även Paracelsus, som levde på 1500-talet, uttryckte samma idé. Det var dock först på 1700-talet som den tyske läkaren Samuel Hahnemann utvecklade tanken till medicinsk vetenskap.

Han studerade medicin vid universitet i Leipzig och blev färdig läkare år 1791. Han arbetade som läkare i nio år, men blev alltmer kritisk till dåtidens medicinska metodiker: laxering, åderlåtning och giftiga mediciner som innehöll exempelvis kvicksilver, som försvagade patienterna och gav dem fruktansvärda biverkningar.

Hahnemann blev alltmer besviken på dåtidens medicinska bruk och gav till slut upp sitt arbete som läkare. Han koncentrerade sig i stället på studier och forskning, översättning och författarskap. Framför allt översatte han medicinska textböcker. Barbro Nilsson berättar att det var medan Hahnemann översatte en av dessa böcker som han konstruerade Likhetsprincipen.

”Han höll på att översätta en artikel om kinabark, från vilken man framställer kinin, och dess användning vid malaria. Den som hade skrivit artikeln hävdade att det var den bittra smaken som gav den medicinska effekten.

Detta nöjde Hahnemann sig inte med, utan han beslöt sig för att själv ta en dos av medicinen. Efter att ha tagit en dos började han få symptom som var typiska för malaria, svängande febertoppar, svettning, hjärtklappning och utmattning.”

Dessa symptom, så kallade prövningssymptom, varade en tid och försvann sedan, men kom tillbaka när han tog en ny dos.

”Det var då han upptäckte att medicinen producerade de sjukdomssymptom hos en frisk människa som de botade hos en som var sjuk. Utifrån denna upptäckt konstruerade han Likhetsprincipen.”

Hahnemann prövade ett 90-tal medel på sig själv, sin familj samt frivilliga läkarstudenter. Ämnena han prövade kom från växt-, djur- och mineralriket. Symptomen antecknade han noga och metodiskt. Materialet från prövningarna sammanställdes till den så kallade Materia Medica.

Efter hans död har många prövningar utförts runt om i världen och i dag är över fyra tusen olika medel prövade. Förutom prövningarna finns nu även över tvåhundra års klinisk erfarenhet, som man hela tiden tillför den homeopatiska läkemedelsläran för att hålla den aktuell.

Hahnemann kallade sin nya läkekonst för klassisk homeopati. Skolmedicinen kallade han allopati, som kommer från grekiskans allo, vilket betyder motsats. Han upptäckte även att medlen framkallade en försämring av symptomen, en så kallad förstförsämring.

Han ordinerade endast ett medel åt gången. Han utvecklade en framställningsmetod för sina medel som han kallade potentiering. De potentierade medlen visade sig vara mycket effektiva utan att skapa svåra förstförsämringar.

”Homeopatin är så kraftfull att om bara homeopaten hittar rätt medel sker en fullständig läkning efter att patienten har tagit det en tid. De mediciner vi behöver finns redan i naturen och vi har fått dem som en gåva”, säger Barbro Nilsson.

Många hjärtgripande patientfall – homeopati botar

Hon har mängder av hjärtgripande patientfall att dela med sig av. Det räcker med att lyssna till en handfull för att bli övertygad om att homeopati är en vetenskaplig läkekonst av rang. De som säger annorlunda är okunniga.

Hon berättar om en familj som kom till henne med sin sjuka och alldeles utmattade son. Han hade problem med tarmarna och förlorade livshotande mycket blod genom avföringen. Läkarna ville operera honom, men föräldrarna bestämde sig för att först kontakta en homeopat.

På resan till Barbro hade de tvingats att stanna bilen flera gånger. Under samtalet frågade hon när symptomen först hade visat sig. Familjen berättade då att det var en sak som hon borde känna till. Pojken hade suttit barnvakt åt sin lillebror som hade fallit i vattnet medan föräldrarna var borta. Barbro förstod omedelbart var problemet låg.

”Pojken hade sett sin bror drunkna och tagit på sig skulden för det. Hans kropp ”grät” blod, eftersom han bar på en stor sorg som läkarna trodde att de kunde operera bort. Det hade inte hjälpt, för han hade ändå haft kvar sin sorg.

Man måste se bortom själva symptomet för att se helheten. Kropp och själ hör ihop – det går aldrig att separera dem åt. Jag hittade rätt medel och pojken blev frisk”, säger hon.

Barbro säger att chocktrauman kan utlösa sjukdomstillstånd och för att patienten ska bli bättre måste man först behandla traumat. Hon berättar om en annan av hennes patienter, en kvinna som var hes i trettiofem år innan hon sökte hjälp.

”Kvinnan hade fått se sin son komma hem med blodet sprutande ur munnen. Hon trodde att han skulle dö. Det var ett sådant trauma att hon tappade rösten och blev hes i decennier.

Av chocken hade hon stelnat till och det hade blivit en låsning i stämbanden. Jag hittade rätt medel och chocken släppte, hon slapp operera stämbanden.”

Hahnemann ansåg att kroppen och själen var ett. Denna så kallade holistiska människosyn håller nu på att bli alltmer accepterad. En klassisk homeopat ordinerar ett medel åt gången och behandlar patienter, inte sjukdomar.

Hänsyn tas inte bara till fysiska symptom utan även till patientens sinnesstämning, hur denne reagerar på värme och kyla, hur aptit och törst är och mycket annat. Allt detta tillsammans avgör valet av homeopatiskt medel.

Erkänner inte vetenskapen och läkarvetenskapen att människan har en själ?

”Nej, för de har ett för snävt synsätt på människan. Tar man in själen i bilden är man ju inne på psykiatrins område och då är det piller som gäller för att dämpa ångest, sorg och bedrövelse. Men då går man likgiltig genom livet när det i själva verket är meningen att vi ska gå igenom smärta och bearbeta sorg. Man måste få vara både glad och ledsen, det är så livet är.”

Barbro berättar att homeopati är snabb och effektiv vid olycksfall och skador av olika slag, som exempelvis insektsbett, mindre skrubbsår, brännskador, brutna ben och hjärnskakning.

Homeopati är även verksam mot sjukdomar som varat under lång tid och riskerar att bli värre med åren, som allergier, eksem, astma, migrän, reumatism, gynekologiska problem och matsmältningsbesvär.

Homeopatin fungerar på både psykisk och fysisk nivå.

Problem av känslomässig natur kan behandlas med stor framgång och dessa försvinner ofta innan de fysiska symptomen blir botade. Exempel på psykiska symptom som påverkas är olika fobier, dåligt självförtroende, dåligt humör, sorg som inte vill släppa, depressioner och oro.

En annan av Barbros patienter var en snickare som hade gjort sig illa i arbetet när en stor och vass träflisa hade skjutit in under huden i hans handflata. Han hade sinnesnärvaro att såga av den på båda sidor och bad henne om hjälp. Han vägrade att gå till sjukvården och dra ut den, eftersom det då riskerade att bli kvar en massa småstickor i hela handen.

”Jag gav honom Silicea i en hög potens, det stöter ut allt som är främmande i kroppen. Han ringde dagen efter och undrade vad jag var för en häxa, för pinnen hade legat bredvid honom när han hade vaknat på morgonen. Jag har varit med om så många mirakulösa tillfrisknanden, så du kan inte tro det, det är helt makalöst”, säger Barbro och brister ut i ett hjärtligt skratt.

Hon berättar vidare om en kvinna som hon ordinerade samma medel som till snickaren, Silicea. Kvinnan hade rosfeber i sitt ben flera gånger varje år.

”Hon var nära döden varje gång. Benet svullnade upp och blev rött och blåsvart. Hon fick hög feber och var nära att dö. Det brukade sluta med att hon fick åka ambulans till sjukhuset, där hon fick ligga inne och behandlas med tre olika antibiotikasorter under en fjortondagarsperiod”.

Barbro frågade vad kvinnan hade råkat ut för.

”Hon berättade att hon långt tidigare hade trampat på en rostig spik på en badbrygga. Jag frågade var spiken hade gått in och hon visade vart. Jag satte ett plåster där och gav henne ett homeopatmedel. Ett par dagar senare kom det ut en bit av en rostig spik och efter det var hon frisk.”

Ibland har Barbro inte ens behövt plocka fram sina homeopatmedel för att kunna hjälpa människor. Det har räckt med att hjälpa dem att kräva rätt vård av läkare som hävdat annorlunda. Ett exempel var den gången när en kvinna sökte hennes hjälp, eftersom hjärtat inte fungerade som det skulle.

Tack vare påtryckningar från Barbro fick kvinnan till slut en pacemaker inopererad. Ett annat exempel var den gången när Barbro kommenderade en man med lunginflammation att åka tillbaka till sjukhuset efter att ha blivit nekad penicillin av läkare.

”Nu tar du och åker in en gång till, sa jag. Du går inte därifrån förrän du har fått penicillin; du måste ha det och det nu! sa jag. Tack vare ett läkarbyte blev han inlagd direkt och han klarade livhanken. Han låg medvetslös i nästan en hel vecka innan han blev bättre”, säger Barbro.

Barbro berättar att hon genom åren har kunnat hjälpa många barnlösa par att bli föräldrar. De barnen kallar hon ödmjukt för sina ”homeopatbarn”. En kvinna med fjorton missfall i bagaget kunde hon hjälpa att bli gravid.

”När en liten flicka hade fötts ringde barnmorskan och gratulerade mig och sa att jag hade klarat av något som läkarna inte hade gjort. Jag har hur många homeopatbarn som helst”, säger Barbro.

De tusentals patienter som Barbro har lyckats att hjälpa har inte varit sena med att visa sin tacksamhet.

”De jag har lyckats att hjälpa är otroligt tacksamma. Ibland har de blivit bra efter endast en dos av ett medel.”

Barbro berättar att hon har läkare som patienter.

”Jag har omvänt läkare, som sedan har läst in homeopati och i dag arbetar som klassiska homeopater. En av mina första läkare hade haft munherpes hela livet och på grund av det varit väldigt blyg. Jag hittade medlet direkt och denne blev då fri från besvär.

Tidigare hade vederbörande aldrig vågat säga ett ord offentligt, men ställde sig nu upp och höll ett helt bröllopstal och blev efter det homeopat.”

Barbro betonar att sjukvården gör fel i att inte se till individen utan drar alla över en kam.

”Läkarna följer sina rekommendationer och regler och tar inte hänsyn till den enskilda individen. Man måste behandla individen! Detta är ett stort misstag inom vården. Jag är faktiskt väldigt irriterad på läkare, eftersom det är få av dem som kan tänka individuellt. Samtidigt säger många av dem att homeopatin inte är en vetenskap och att den därför inte går att använda.”

Hon berättar att homeopatin lever under ett ständigt förtryck i Sverige. Homeopaterna blir begränsade i vad de får behandla.

”Enligt svensk lag får vi inte behandla barn under åtta år, inte behandla gravida kvinnor, inte behandla cancersjukdomar och inte behandla veneriska sjukdomar”, säger hon.

Därför har svenska homeopater nu startat ett upprop för att homeopatin i Sverige ska komma under samma lagstiftning som i andra EU-länder. I alla EU-länder utom i Sverige får medborgarna nämligen välja vilken behandling de vill ha, allopati eller homeopati.

Upprepade gånger har hon skrivit till regeringen för att homeopater i Sverige ska få samma rättigheter att jobba, som de har i andra EU-länder.

”Jag vill att homeopatin ska få samma rättigheter som i andra länder och att den ska bli godkänd som behandlingsmetod.”

Barbro Nilsson berättar att den ideologiska påtryckargruppen Vetenskap och Folkbildning (VoF) är homeopatins största belackare i Sverige. Gruppen består i Sverige av ett par tusen personer, varav många befinner sig i vetenskapens periferi. Det kan vara gymnasielärare, studenter och opinionsbildare, som tror att deras medverkan gynnar vetenskapen.

Tillsammans utgör de en gren av den internationella skeptikerrörelsen, men deras agenda är inte alls svensk – och tyvärr inte heller särskilt vetenskaplig.

”VoF:arna är våra största motståndare. Jag tycker att det är fel att de förnekar homeopatin, det är en vetenskaplig behandlingsmetod!”

Barbro efterlyser nu en standardisering av yrkestiteln klassisk homeopat.

”Det är en underbar kunskap, men man får inte missbruka den på det sätt som har blivit allt vanligare. Det är fel mot homeopatin att göra så.”

För två år sedan försökte Barbro Nilsson att gå i pension en gång för alla, men telefonen fortsatte att ringa oavbrutet.

”Nu har jag bestämt mig för att jobba så länge jag orkar. Innan jag slutar, så vill jag göra en insats för homeopatin. Homeopatin har gett mig så mycket att jag i dag ser livet på ett helt annat sätt. Jag kan berätta om hur klassisk homeopati har hjälpt människor; det är inte jag som har hjälpt dem utan homeopatin. Den ger människor energi att bota sig själva”, säger Barbro.

Varför är homeopati så ifrågasatt av dess belackare?

”Ja, det kan man fråga sig. De vill motarbeta oss i alla sammanhang, eftersom de har fått för sig att vi inte är vetenskapliga. Det är så grymt att man blir förtvivlad; de berövar människor hälsa och livskvalitet genom att förneka homeopatin. Vi har ett riktigt elände i Sverige. Jag blir förtvivlad och olycklig när homeopatin förnekas.”

Hur reagerade du själv när du kom i kontakt med homeopatins principer?

”Jag tyckte att det var fascinerande och ganska solklart när jag satte mig in i det. Jag var medicinskt skolad med tre utbildningar och då ska man tänka skolmedicinskt. Men det var bra på ett sätt, för tänkte jag tvärtom, så blev det homeopati.”

Hur är det möjligt att samma ämnen kan framkalla symptom hos en frisk människa och bota samma symptom hos en sjuk?

”Därför att lika botar lika. Om man bränner handen på spisplattan ska man hålla den i varmt, nästan skållhett vatten en stund, inte kallt. Testa det, för det fungerar.”

Egentligen finns det inga sjukdomar, bara sjuka människor, håller du med om det?

”Om man är sjuk och har symptom är det ett tecken på obalans i kroppen och då måste man ta reda på vad den obalansen beror på, för att kunna hjälpa personen.”

Vad vill du säga till dem som tvivlar på homeopati?

”Pröva och du blir förvånad. Jag är själv ett bevis på att homeopati fungerar, annars skulle jag inte ha suttit här i dag.”

Text och foto: Björn Lindén. Artikeln har tidigare publicerats i 2000-talets Vetenskap, pappersutgåvan

Relaterat

• Läs mer av Björn Lindén
• Läs mer om hur homeopati botar i NewsVoice