Elsa Widding: DCA-avtal och NATO-medlemskap är en katastrofal kombination för Sverige

Under kalla kriget fanns en bred uppslutning hos de politiska partierna kring Sveriges alliansfrihet och ett stöd för neutralitetspolitiken. Som en konsekvens av EU-medlemskapet skrotades denna politik. Likväl gav partierna, i vart fall utåt, ett intryck av att fortfarande vara överens om alliansfrihet och de flesta sa också nej till ett medlemskap i Nato.

Att en fråga av denna dignitet inte blivit föremål för en bindande folkomröstning är en skandal. Inte minst i ett land som Sverige som fortfarande anses vara en demokrati.

Avsaknaden av en folkomröstning visar svagheterna i vår konstitution och frågan om huruvida vårt politiska system nu har nått vägs ände ställs på sin spets.

I detta sammanhang ska också noteras att partiledningarna för de två största partierna, Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna, har struntat i kongressbeslut och därmed kört över väljarna. Till länder som tvärt emot Sverige genomfört folkomröstning innan Nato-inträdet räknas Spanien, Slovakien, Slovenien och Ungern.

Sveriges riksdag röstade den 24 mars 2022 ja till att gå med i Nato. Med 269 ja mot 37 nej och 43 frånvarande antog riksdagen Natopropositionen. Vänsterpartiet och miljöpartiet sa nej. Sveriges och Finlands ansökan lämnades in till Natos huvudkontor i Bryssel den 18 maj 2022 och den 7 mars 2024 inträdde Sverige som fullvärdig medlem i Nato.

Relaterat:

• Skantze: DCA-avtalet gör Sverige till en amerikansk vasallstat (artikeln har skickats till Riksdagens samtliga ledamöter)

I trettio år har medlemskap i NATO varit målet

Under de senaste trettio åren har ett systematiskt arbete pågått med syfte att stegvis bryta ned vår neutralitet. Ansvariga politiker har gång på gång försäkrat att detta arbete inte skulle leda till Nato-medlemskap trots att allt talar för att målet under hela denna process syftat till ett just detta. Svenska folket invaggades i tron att något självklart mål om Natomedlemskap inte fanns.

Ukrainakrisen

Som på beställning kom krisen i Ukraina 2014 och Rysslands invasion 2022. Moderaterna lyckades få SD att överge sitt Nato-motstånd. Statsminister Magdalena Andersson körde över allt motstånd i det socialdemokratiska partiet och försvarsindustrin har blivit en krigsindustri där Nato-medlemskap skapar nya affärsmöjligheter.

De partier som stod bakom Natoansökan såg det som ytterst angeläget att den inte fick bli en fråga inför valet den 17 september 2022. Framförallt Socialdemokraterna ville inte att frågan skulle bli en del av valrörelsen i rädslan att förlora regeringsmakten.

En folkomröstning borde drivits parallellt med valrörelsen. Självklart skulle den folkomröstningen ha varit bindande på samma sätt som omröstningen om euron var 2003. Inte ens när vår 200-åriga neutralitet överges och vår suveränitet urholkas får väljarna möjlighet att ta ställning.

Den största förändringen någonsin av Sveriges säkerhetspolitik var alltså inget som svenska väljare fick ta ställning till.

Maktfullkomliga ledande politiker avfärdar folkomröstning

Socialdemokraten Ann Linde avfärdade den 28 april 2022 frågan om en folkomröstning om Nato med att det är ett riktigt dåligt förslag.

Hon hävdade enligt TT:

”Säkerhetspolitiken beslutas av regeringen efter förankring i riksdagen och just denna fråga är sällsynt illa vald för en folkomröstning.”

Även statsminister Magdalena Andersson hävdade i en intervju att kravet på folkomröstning om medlemskap i Nato var en dålig idé.

Två ledande politiker avslöjar här sin maktfullkomlighet. De argument som framfördes mot folkomröstning var sådana som risk för att militära hemligheter skulle kunna röjas, risk för utländsk påverkan mm.

Detta är ren nonsens och snarare ett uttryck för politiker som beter sig om Sverige vore en totalitär stat.

Varför vi inte gick med i NATO under Sovjettiden

Intressant att notera i det här sammanhanget är hur manipulerad opinionen om det ryska hotet är idag. Sverige hade inga planer på att gå med i Nato när Sovjetunionen invaderade Ungern, Tjeckoslovakien och Afghanistan och hade en krigsmakt som var tre gånger så stor som Ryssland har idag.

Skälet var dels att Sverige under det så kallade kalla kriget hade ett mycket starkt försvar och kunde mobilisera ca 800.000 man, men säkert också att några planer på att överge vår neutralitetspolitik inte existerade. Storleken på vår armé idag är inte i närheten av den armé vi hade under kalla kriget.

Ansvaret för att vårt starka försvar avvecklades vilar på både socialdemokratiska och borgerliga regeringar. Utan försvar har det givetvis blivit lättare att argumentera för ett Nato-medlemskap – en del i de små stegens tyranni som landets politiker ägnat sig åt i många år.

Statsminister Fredrik Reinfeldt kallade försvaret ”ett särintresse”. Ett uttalande som med stor sannolikt lett till krav på omedelbar avgång i flera andra länder.

Sveriges ansökan – en farsartad process

Att få Sveriges ansökan godkänd har varit en farsartad process. Framför allt Turkiet har ställt många krav. Landet har krävt att få köpa vapen, krävt att personer med kopplingar till PKK och nätverket Gulen utvisas. Det har också ställt krav på ändringar av principer som är fundamentala i ett fritt land i väst.

Sverige förband sig i samband med Nato-toppmötet i Vilnius sommaren 2023 att verka som ambassadör för Turkiets medlemsansökan inlämnad till EU 2016. Turkiet har sedan ansökan till EU lämnades in gjort flera skärpningar av lagstiftningar som fjärmar landet från Europakonventionen om mänskliga rättigheter, rättigheter som Turkiet måste anta i någon form för att bli medlemmar i EU.

Frågan är om Sverige är i färd med att tappa sin självaktning, berett att krypa och kräla för andra nationer? Hela processen är för Sverige förolämpande där omvärldens uppfattning torde bli att landet kan behandlas hur förnedrande som helst.

Slutligen godkände Turkiet Sveriges Natoansökan. En ansökan som av allt att döma främst varit en bricka i förhandlingsspelet mellan USA och Turkiet om flygplansköp.

Den 26 februari röstade även det ungerska parlamentet ja till Sveriges Natomedlemskap. Sverige har åtskilliga gånger kritiserat Ungern inom ett antal områden. En kritik som av försåtliga skäl väckt stor irritation.

Vad som tillkommit de senaste månaderna är den stora konflikt som blossat upp mellan Israel och Hamas, en konflikt som för varje dag eskalerar och där flera länder är på väg att dras in. Det kan inte uteslutas att Nato-landet Turkiet, som tagit tydlig ställning för Hamas mot Israel också dras in i konflikten i en region fylld av näst intill oöverblickbara motsättningar.

Nato-landet USA stöder Israel. Här står alltså två Nato-länder Turkiet och USA på var sin sida i en konflikt. Ett storkrig med Iran inblandat kan inte helt uteslutas. Man kan fråga sig hur Nato i en sådan situation kan komma att agera.

DCA-avtalet – Delar av Sveriges territorium sätts under kontroll

DCA står för Defense Cooperation Agreements och är tänkt som ett samarbetsavtal mellan Sverige och USA. Regeringen skriver på sin hemsida:

”DCA-avtalet blev formellt klart när det undertecknades och därmed blev arbetsinnehållet offentligt. För att avtalet skall träda i kraft krävs vidare att riksdagen godkänner avtalet och beslutar om de författningsändringar som krävs för att genomföra det. Ett ikraftträdande bör kunna ske under slutet av 2024.”

Avtalet ger USA rätt att utan restriktioner föra in personal, vapen, fordon, flygplan, fartyg mm utan någon möjlighet för Sverige att kontrollera vad som förs in och hur det transporteras runt i Sverige.

Sjutton orter anges där USA får tillgång till regementsområden och övningsområden samt rätt att lagra krigsmaterial på dessa platser. Inga förbud mot utplacering av kärnvapen finns.

Tankarna leds till en militär ockupation av främmande makt utan strid.

En sak är säker och det är att detta avtal på alla tänkbara sätt kränker Sveriges suveränitet.

• Hur kan ett avtal av den här karaktären över huvud taget tas fram?
• Vad är att beteckna som landsförräderi om det inte är att försöka smyga igenom ett avtal, bakom ryggen på svenska folket?
• En relevant fråga att ställa är om Sveriges försvarsminister agerar agent för CIA och Pentagon?
• Eller är det kanske den farsartade processen runt Natoansökan som skapat panik inom regeringen, så till den grad att avtalet skall ses som ett försök att skapa något sorts mini-Nato bestående av de nordiska länderna och USA?

DCA avtalet borde kräva författningsändringar, ändringarna som måste godkännas med två tredjedelars riksdags-majoritet plus val och ny omröstning efter valet med krav på samma majoritet.

Idag har inte svenska folket klart för sig vad Nato-anslutningen plus DCA-avtalet innebär för landet och för vår suveränitet.

Det är därför mycket viktigt att en bindande folkomröstning om detta avtal kommer till stånd.

Kraftigt försämrat säkerhetspolitiskt läge med kärnvapen på svenskt territorium

En anslutning till Nato i kombination med DCA-avtalet kommer att mycket drastiskt försämra Sveriges säkerhetspolitiska läge. Särskilt norra delen Sverige riskerar att bli ett uppmarschområde vid en eventuell framtida konflikt mellan Nato och Ryssland.

En kamp mellan stormakterna om t ex Arktis kan inte uteslutas. Planering för en eventuell framtida konflikt tycks pågå, en konflikt där det är våra söner och döttrar som nu ska dö för USA och Nato. Nato ställer redan krav på att Sverige skall rusta upp järnvägar och vägar som går från Norge tvärs över landet för att snabbt kunna flytta trupper från norska kusten genom Sverige till Finland.

Sverige är definitivt mer betjänt av att rusta upp den kraftigt eftersatta infrastruktur som går i landets längdriktning än att tillgodose USA:s behov eventuella behov av att i framtiden attackera Ryssland.

Våra grannländer Finland, Norge och Danmark tillåter inte att kärnvapen placeras på deras territorium. Sverige har inte något sådant förbud, förutom vad regeringen kommer att skriva i en proposition men som i praktiken inte kommer att hindra USA. Sverige blir sannolikt ett förstahandsmål vid en kärnvapenduell mellan Ryssland och USA.

Spanien anslöt sig till Nato 1982. Vid en omröstning 1986 beslöts att landet skulle stanna kvar i Nato men med tre förbehåll. Landet skall stå utanför Natos militära struktur. Spanien har förbud mot installation, lagring eller införsel av kärnvapen på spanskt territorium. USA:s militära närvaro i Spanien skall gradvis minska.

Avtalet med USA som nyligen har ingåtts om de 17 militäranläggningarna tillgodoser amerikanska militära och strategiska intressen. Det är inte ett bilateralt avtal mellan USA och Sverige för att USA ska försvara Sverige. Det är inte frågan om det. Och det här avtalet har heller ingenting med NATO att göra.

Sverige och Finland riskerar att angripas först vid en kärnvapenduell

Jacques Baud, Nato-rådgivare och överste i den schweiziska armen ger i sina böcker en helt annan bild av kriget i Ukraina än den som vi är vana vid i Sverige.

Han hävdar i likhet med professor Jeffrey Sachs, amerikansk nationalekonom främst känd som rådgivare i Latinamerika, Östeuropa, före detta Jugoslavien, Asien och Afrika samt specialistrådgivare för FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon 2002-2006 att det största ansvaret för det eskalerande kriget i Ukraina är den västliga expansionen av EU och Nato.

De hävdar att Ryssland inte accepterar Nato och risk för kärnvapen nära sin landsgräns på samma sätt som USA inte accepterade kärnvapen på Kuba på 60-talet. Ett Nato-anslutet Ukraina ses därför som ett existentiellt hot mot Ryssland enligt dem.

Även den kände John Mearsheimer, professor i statsvetenskap vid University of Chicago och många med honom delar samma bild.

Även sakkunniga experter vid Försvarshögskolan i Sverige har varnat för vad ett svenskt medlemskap av Nato i förlängningen kan leda till:

”Sveriges agerande att gå med i Nato kan bli en självuppfyllande profetia med ett eskalerande säkerhetsdilemma som följd. Man skriver också att ett svenskt Natomedlemskap skulle cementera den ryska bilden av en expansiv och respektlös västallians, och riskera att leda till ytterligare aggression från Ryssland.

Kritiker hävdar att Mearsheimerlinjen utgår ifrån att Ryssland svarar positivt på utbyte och förhandling och att ambitionerna kan bli mättade bara man byter rätt brickor. Detta är en grov feltokning av Mearsheimer. Det är inte så han ser på konflikten i Ukraina, dvs. att det skulle handlar om att ”byta brickor” som under Stalins tid.

Mearsheimer är snarare mycket pessimistisk till att en förhandlingslösning ens är möjlig idag och han beskriver ett scenario som i bästa fall leder till ett ”eld upphör” i konflikten mellan Ryssland och Ukraina.

Mearsheimer-linjen handlar snarare om att väga in risken för ett kärnvapenkrig i västs agerande och att få stopp på dödandet. Se bifogad intervju med Mearsheimer.”

Ted Galen Carpenter uttrycker situationen på ett balanserat sätt i en artikel i The Guardian: ”Many predicted Nato expansion would lead to war. Those warnings were ignored”.

Han skriver:

”It has long been clear that Nato expansion would lead to tragedy. We are now paying the price for the US’s arrogance. Russia’s military offensive against Ukraine is an act of aggression that will make already worrisome tensions between NATO and Moscow even more dangerous.

The West’s new cold war with Russia has turned hot. Vladimir Putin bears primary responsibility for this latest development, but NATO’s arrogant, tone‐deaf policy toward Russia over the past quarter‐century deserves a large share as well.

Analysts committed to a US foreign policy of realism and restraint have warned for more than a quarter‐century that continuing to expand the most powerful military alliance in history toward another major power would not end well. The war in Ukraine provides definitive confirmation that it did not.”

Jacques Baud är författare till boken Operation Z som bygger på västliga och ukrainska källor (på regeringssidan) samt från den ryska oppositionen.

På sid 32 skriver han:

”De baltiska länderna, Polen eller länder som Sverige, Finland och till och med Schweiz, som tror att Nato skulle kunna ge dem ytterligare säkerhet, tar grundligt miste, eftersom amerikanerna aldrig kommer att offra Washington, New York eller Los Angeles för att skydda Helsingfors eller Stockholm.

I vilket fall som helst skulle de inte inleda en strategisk kärnvapenduell med Ryssland utan att gå igenom en taktisk och operativ kärnvapenfas som först skulle ödelägga de europeiska länderna.”

Och på följande sida:

”Det är lustigt att Sverige och Finland inte tycks ha förstått att just de, i händelse av krig, kan bli de första som angrips med kärnvapen, i förebyggande syfte.”

Ja, vi som har barn kanske bör fråga oss hur mycket deras liv är värt.