Tisdagen den 5:e december 2023 reste Sveriges försvarsminister Pål Jonson till Washington för att underteckna DCA-avtalet (Defense Cooporation Agreement) framtaget av USA:s försvarsminister Lloyd Austin avseende ett militärt samarbete mellan Konungariket Sveriges regering och Amerikas Förenta Staters regering.
Vid en efterföljande presskonferens gav de båda ministrarna uttryck för sin stora glädje över avtalet. Mest skäl att vara glad har Lloyd J. Austin III. Avtalet är helt och hållet utformat för att tjäna amerikanska krigsintressen, en varför var Pål Jonson glad? Så som avtalet är formulerat utgör det ett uppgivande av Sveriges suveränitet och är närmast att jämföra med en villkorslös kapitulation som förvandlar vårt land till en amerikansk vasallstat.
DCA-avtalet ger USA tillgång till 17 svenska försvarsanläggningar, tillstånd att utplacera amerikanska soldater samt att lagra fordon, maskiner, ammunition och vapen på svensk mark. I avtalet finns inget förbud mot kärnvapen. Sverige ska även bistå med svenska soldater som ska lyda direkt under amerikanskt befäl.
Amerikanska befälhavare har särskilt betonat sin glädje över att få tillgång till soldater tränade att föra krig i arktisk miljö och i Östersjön.
En rad olika paragrafer i avtalet handlar om de förmånliga regler som kommer att gälla för de amerikaner som stationeras i Sverige. De får rätt att röra sig obehindrat på svenskt territorium, befrias från diverse pålagor, och om de begår brott ska de inte dömas i Sverige utan i USA.
De får rätt att ingripa med våld i situationer som de själva bedömer som hotande mot deras verksamhet. Detta innebär till exempel att de kan skjuta mot USA-fientliga demonstranter.
Förgäves letar man i avtalet efter något som kan gagna Sverige, men man finner bara motsatsen. Svenska myndigheter tillåts inte att inspektera eller på annat sätt kontrollera de områden som USA lägger beslag på.
Det finns ingenting i avtalet som garanterar hjälp från USA vid ett eventuellt krigsutbrott. Avtalet innebär en total förändring av Sveriges utrikespolitik som byggt på vår alliansfrihet och som gjort att vi under drygt tvåhundra års tid besparats krigets fasor.
Avtalet är skräddarsytt för att passa krigshökarna i USA och utgör en stor triumf för dem på deras väg mot det världsherravälde som de planerat alltsedan Sovjetunionen föll samman år 1991.
Fram till dess gällde den militära doktrinen MAD (Mutually Assured Destruction), vilket innebar att den så kallade världsfreden vilade på det ömsesidiga hotet från två jämnstarka supermakter om ett utplånande kärnvapenkrig. Nu såg den styrande eliten i USA en möjlighet att skapa ett eget världsherravälde.
Planerna på denna ”välvilliga globala hegemoni” formades i tankesmedjan Project for the New American Century (PNAC) baserad i Washington DC. Mottot löd: ”Vad som är bra för Amerika är bra för resten av världen”. Strategin lades fast i dokumentet Rebuilding America’s Defenses (2000).
Här pläderas för en återgång till vad som gällde under president Ronald Reagans tid vid makten: militärt våld i stället för diplomati. Särskilt betonas vikten av att satsa på:
”…avancerade former av biologisk krigföring som genom att skräddarsys för specifika genotyper kan få den biologiska krigföringen att förvandlas från ett vapen i händerna på terrorister till ett politiskt användbart instrument”.
Flera namnkunniga deltagare i PNAC blev sedan rådgivare till USA:s presidenter, bland dem Richard Perle, Paul Wolfowitz, Donald Rumsfeld och John Bolton. En av grundarna är Robert Kagan, gift med Victoria Nuland som utformat strategin kring kriget i Ukraina.
År 2001 inledde George Bush den yngre ”kriget mot terrorismen”, helt i enlighet med PNAC:s riktlinjer. Sedan dess har USA fört krig i ett antal länder på andra sidan jordklotet, bland dem Afghanistan, Jemen, Irak, Pakistan, Somalia, Uganda, Niger, Syrien och Libyen. Förödelsen är enorm. Till detta kommer USA:s ingripanden och manipulationer i andra länder i form av påverkanskampanjer, skapande av väpnade gerillarörelser, initiering av färgrevolutioner etc.
Nu närmar sig USA:s sista stora uppgörelse, den med Ryssland. I boken The Grand Chessboard: American Primacy and Its Geostrategic Imperatives (1997) beskriver den inflytelserike politiske rådgivaren Zbigniew Brzezinski strategin. Enligt honom utgör Ukraina den viktigaste pjäsen på “det euroasiatiska schackbrädet”.
För att uppnå amerikanskt herravälde är det, enligt Brzezinski, av avgörande betydelse att förhindra Moskva från att få kontroll över det folkrika Ukraina, dess stora naturtillgångar och tillgången till Svarta Havet. USA understödde statskuppen i Kiev 2014, då landets demokratiskt tillsatte och Moskva-vänliga president avsattes. När Wolodymyr Zelenskyj valdes till president gick han till val med löfte om att få slut på konflikten med Ryssland.
Men det blev inte så. I stället blev det krig. Svenska journalister inom etablerade medier har okritiskt förmedlat den amerikanska synen på kriget i Ukraina. De har målat upp en starkt förenklad och historielös bild och viktig information har undanhållits.
De har t ex inte berättat om det fredsfördrag som förhandlades fram under ledning av Israels dåvarande premiärminister Naftali Bennet bara en månad efter krigsutbrottet och som godtogs av både president Vladimir Putin och president Zelenskyj. Men avtalet revs upp genom intervention från USA, med Storbritanniens premiärminister Boris Johnson som budbärare och med NATO som tillhygge.
För USA ville den totala förstörelsen av Ryssland. Målet är att störta Putin, stycka landet i rivaliserande mindre stater och låta de internationella finansintressena ta för sig av de rika naturtillgångarna.
Krigsmaterial har pumpats in i Ukraina med bistånd av de flesta länderna i Europa, inte minst av Sverige. Landet är ödelagt. Hundratusentals unga män döda och svårt sårade. En hel generation förlorad. Miljontals kvinnor och barn på flykt. En ohjälplig klyfta har skapats mellan två broderfolk. Det land som hade kunnat utgöra en neutral buffertzon mellan öst och väst finns inte mer.
Nu har alltså USA skaffat sig möjligheten att fortsätta kriget genom att attackera norra Ryssland via Finland och Sverige. Vägen dit har beretts under lång tid. Under 1990-talet övertalades Sverige att lägga ner hela sitt försvar, med hänvisning till att ”hotbilden försvunnit”.
När väl detta var gjort dammades den gamla hotbilden av igen. En formlig krigshysteri har utbrutit i Sverige, det är ”allvar på riktigt”. Den stackars nakna moder Svea söker nu hjälp och beskydd hos stora trygga Onkel Sam. Precis som det var tänkt och planerat!
DCA-avtalet utgör en direkt provokation riktad mot Ryssland. Särskilt gäller detta avsaknaden av förbud mot att placera ut kärnvapen på svensk mark. Genom detta avtal blir Östersjöregionen måltavla för rysk aggression. Precis som Ukraina blev. Ännu finns en liten, liten möjlighet att sätta stopp för DCA-avtalet.
Pål Jonsons namnteckning måste godkännas av den svenska riksdagen 8:e maj 2024. Ansvaret vilar tungt på dess 349 ledamöter.
Text: Margareta Skantze
Relaterat
- Michael von der Schulenburg: How The Chance Was Lost For A Peace Settlement Of The Ukraine War
- Regeringen: DCA-avtalet
- Riksdagen: Avtal om försvarssamarbete med Amerikas förenta stater
- Riksdagen (Elsa Widding): Beslutsprocessen kring DCA-avtalet
- Bevara alliansfriheten: En otillfredsställande promemoria från regeringen utan klara besked beträffande DCA-avtalets ambivalens, tvetydigheter och övriga svagheter
- Wikipedia: “Vasallstat eller lydrike är en stat som står i avtalad beroendeställning till en annan stat genom vasallskap eller tribut-plikt.Vasallstater var vanliga i det medeltida internationella systemet där icke-suveräna furstar, vasaller, var förpliktigade att tillhandahålla militär assistans till en länsherre, ofta en suverän monark. Därmed var det ofta inte staten som vasallfursten regerade över som stod i formellt beroende till en utländsk överhöghet utan fursten själv enligt feodala principer.”