Innan jag reste till den autonoma uiguriska regionen Xinjiang i Kina hade jag många förutfattade meningar om platsen, både positiva och negativa, men när jag såg regionen med egna ögon, fick förstahandserfarenheter och information och förde en dialog med människor där, förändrades alla dessa tidigare uppfattningar.
Text: Hussein Askary, Brix Sweden och översättning av NewsVoice. Originalartikel: Will Xinjiang Become the New Miracle of Eurasia? | Läs även Del 2 och Del 3
”Avståndet mellan lögn och sanning är bara fyra fingrar. [Placerar fyra fingrar mellan örat och ögat] Det är mellan att säga ’jag hörde’ och att säga ’jag såg'”.
Imam Ali bin Abi Talib, Nahjul Balagha, Vältalighetens väg, tal 141
Mellan den 8 och 16 april 2024 följde jag med en grupp på 30 reportrar och experter från olika länder som deltar i Belt and Road Initiative (BRI) på en intensiv rundtur i flera städer och län i Xinjiang. Några andra kom inte från BRI-länder, till exempel Schweiz, Kanada, Australien och jag själv från Sverige.
Under resan utforskades olika ekonomiska, kulturella, sociala och ekologiska aspekter av livet i Xinjiang. Det var en stor överraskning för alla som var där för första gången, och en stor motivation att besöka regionen igen och utforska mer och djupare i denna vidsträckta, mystiska och färgstarka del av Kina.
Den här artikelserien kommer att behandla dessa aspekter. Denna första del är en allmän översikt med särskilt fokus på Xinjiangs ekonomiska särdrag och dess roll i Belt and Road Initiative (BRI).
Jag har följt den ekonomiska utvecklingen i Kina och Xinjiang under flera år, men när jag reste till regionen och med egna ögon såg den utvecklingsnivå och modernisering som ägt rum visade det sig att alla mina tidigare uppfattningar om Xinjiang inte var korrekta.
Moderniseringsnivån, folkets välstånd och deras sociala och kulturella utveckling har varit en positiv chock för mig.
Svaret på frågan som ställs i titeln på denna rapport, om Xinjiang kommer att bli Eurasiens nästa ekonomiska mirakel, bör vara ett klart ”ja” efter att ha bevittnat utvecklingen och fått en förstahandskunskap om de planer som den kinesiska regeringen under Kinas kommunistiska parti (KKP) och president Xi Jinping personligen har för denna region.
Min bedömning baseras på minst fyra faktorer som är av yttersta vikt för andra BRI-länder, särskilt i Centralasien, Sydasien, Västasien, Nordafrika, Östafrika och delar av Afrika söder om Sahara. Xinjiang delar och har mött många, om inte alla, utmaningar som dessa länder står inför.
Fyra faktorer
1. Hanteringen av de allvarliga utmaningarna med terrorism, extremism och separatism, som har uppnåtts på ett effektivt sätt och med minsta möjliga skada på människors välbefinnande, är en stor framgångshistoria. Inga terroristincidenter har rapporterats sedan 2016, efter att ha skakats av en fruktansvärd våg av terroristdåd från början av 1990-talet.
Många länder i BRI-området väster om Kina har stått inför liknande utmaningar, men har inte lyckats hantera dem på samma sätt som här.
2. Nyckeln till detta var den kinesiska regeringens fokus på ekonomiska och sociala utvecklingsåtgärder som den viktigaste metoden för att hantera de grundläggande orsakerna till problemet, snarare än att enbart förlita sig på militära och säkerhetsmässiga åtgärder.
Den sistnämnda politiken misslyckades kapitalt under till exempel NATO:s insats i Afghanistan 2001-2021, vilket förvärrade problemet med terrorism och extremism snarare än att lösa det. Detta bör andra BRI-länder studera och dra lärdom av.
3. Bryta regionens geografiska isolering genom en massiv utbyggnad av modern infrastruktur. Detta är ett problem som många länder längs BRI:s korridor mellan Kina, Centralasien och Västasien står inför.
Under BRI:s första tio år utvecklades Xinjiang från ett isolerat hörn av landet till en central logistik- och transporthub i Eurasien. Allt detta tack vare den infrastruktur som byggts ut i Kina och utvidgningen av Nya Sidenvägen till andra länder.
Under BRI:s första tio år var Xinjiang en viktig, men bara en bro mellan Kina och Eurasien. I och med Xinjiangs industrialiseringspolitik kommer det att bli ett stort industricentrum som betjänar hela Eurasien, särskilt nationerna i Centralasien, Sydasien och Västasien som delar nära kulturella och historiska band.
De lärdomar som kan dras av Xinjiangs industrialisering är avgörande för den ekonomiska utvecklingen i andra BRI-länder.
4. Xinjiangs förmåga att utvecklas i ett extremt torrt klimat, som plågas av ökenspridning och vattenbrist, är en utmärkt modell för andra länder. Från Gobiöknen och Taklimakanöknen i Kina ända till Atlanten i Västafrika finns det en enda sträcka av torra områden och ökenbälten.
Alla BRI-länder på denna enorma sträcka, som är lika stor som planeten Mars yta, står inför liknande klimatutmaningar som Xinjiang. Den teknik som utvecklats och de lärdomar som dragits för att hantera denna klimatutmaning i Xinjiang bör generaliseras och delas med alla dessa nationer.
Jag är personligen involverad i utformningen och främjandet av en fredsplan för Västasien (Mellanöstern) genom min anknytning till Schillerinstitutet som bygger på principen om ”fred genom ekonomisk utveckling”.
Den centrala aspekten av planen, som kallas ”The Oasis Plan”, är utvecklingen av vatten och grundläggande infrastruktur som en förutsättning för fredlig samexistens mellan folken i regionen, särskilt palestinierna och israelerna. Det jag såg i Xinjiang är ett perfekt exempel på den ekonomiska utvecklingens positiva inverkan på säkerhet och fred.
En modell för utveckling och modernisering: Korla eller Shenzhen?
Under ett av de seminarier som hölls i slutet av resan gjorde jag ett uttalande som förvånade många av de kinesiska experter och tjänstemän som deltog. Många missförstod mig nog till och med när jag sa att jag tycker att Xinjiang i allmänhet och Korla i synnerhet, som jag blev förälskad i, är det bästa exemplet på Kinas utveckling och modernisering.
Folk brukar välja Guangdong och Shenzhen som modell för Kinas modernisering, men jag anser att Xinjiang bör lyftas fram som en modell för modernisering i Kina.
Ett huvudskäl till mitt påstående är att Xinjiang, till skillnad från Guangdong och Shenzhen som har gynnats av många ekonomiska, geografiska och demografiska faktorer, ställdes inför mycket svårare omständigheter.
Dess säkerhetsutmaningar, isolering, torra klimat och avsaknad av sociala och ekonomiska privilegier som andra regioner åtnjutit sedan åtminstone 1980-talet innebar en mycket svårare uppgift.
Guangdong och Shenzhen, som jag besökte förra året, är fantastiska och beundransvärda exempel på Kinas modernisering, men det är nästan omöjligt för andra nationer, även i industrivärlden, att nå sådana höjder som uppnåtts i till exempel Shenzhen, för att inte tala om utvecklingsländer. Därför är Xinjiang ett exempel som ligger närmare utvecklingsländernas utvecklingssträvanden.
Det är viktigt att notera här att Guangdong och Shenzhen spelar en mycket viktig roll i Xinjiangs industriella och sociala utveckling som systerprovinser som bidrar med storskaliga investeringar. Detta är en officiell politik för solidaritet mellan rika provinser och mindre utvecklade provinser i Kina.
Ett annat exempel på denna politik är centralsjukhuset i Kashgar, som vi besökte. Det stöds helt och hållet av Shanghais kommun och några av de skickligaste läkarna och kirurgerna från Shanghai är stationerade där för att utföra extremt sofistikerade kirurgiska ingrepp för att hjälpa lokalbefolkningen att slippa resa långa sträckor för att få sådan behandling någon annanstans i Kina.
Även om många kinesiska tjänstemän och experter upprepade gånger säger att Xinjiang fortfarande är en fattig del av Kina, var det jag såg mycket lovande och överträffade alla mina förväntningar.
Innan jag besökte Xinjiang ansåg jag att det bara var en bro mellan de rika industricentren i Kinas kustområden och de europeiska marknaderna längs den nya Sidenvägens ekonomiska bälte, som inte berördes av effekterna av det välstånd som genererades i Kinas inland. Verkligheten här är helt annorlunda än uppfattningarna.
Xinjiang har inte bara blivit ett viktigt logistiskt nav för BRI, utan håller också snabbt på att bli ett stort industriellt centrum. Dessutom har regionen många andra kulturella, historiska och klimatologiska aspekter som gör den till en av de mest intressanta regionerna i Kina och Eurasien.
Xinjiang hamnade på något sätt på efterkälken i den snabba industrialiseringen och moderniseringen av Kina sedan Deng Xiaoping lanserade sin ”reform- och öppningspolitik” i slutet av 1970-talet, men den nivå av utveckling av infrastruktur, urbanisering och agroindustriell produktivitet som redan har uppnåtts är förvånansvärt hög.
Det mesta av denna utveckling har, som framgår av vad jag såg, skett under de senaste åren, men vad som är viktigare är vad centralregeringen planerar för denna region under de kommande åren.
Xinjiang har blivit ett stort fokus för den kinesiska regeringen, inte bara för att stabilisera denna tidigare oroliga region, utan för att den har en mycket viktig roll att spela under de kommande tio åren med BRI och Kinas växande ekonomiska och handelsmässiga relationer till de växande ekonomierna i Centralasien och Västasien.
Det kommer att medföra stora fördelar för Kinas ekonomi och utrikespolitik som helhet, på grund av dess stora resurser och unika geografiska läge.
”För att förstå hur stort Kina är måste du resa till Xinjiang!”
Xinjiang, som betyder ”den nya gränsen” på kinesiska, är den största provinsen i Folkrepubliken Kina med en yta på 1,6 miljoner kvadratkilometer, vilket utgör en sjättedel av Folkrepubliken Kinas landyta. För att föra det närmare läsarens fantasi betyder det att Tyskland, Frankrike, Spanien och Italien skulle få plats tillsammans inom detta område.
Det är därför kineserna säger:
”För att förstå hur stort Kina är måste du resa till Xinjiang, och för att veta hur stort Xinjiang är måste du resa till Kashgar!”
Det var därför vi var tvungna att flyga från den ena staden till den andra inom Xinjiang på grund av de stora avstånden mellan dem.
Regionen är dock extremt glesbefolkad med endast 25 miljoner invånare. Det är färre än invånarna i Shanghai (26 miljoner) och lite fler än i Peking (21 miljoner), eller ungefär hälften av befolkningen i Irak, som bara har en fjärdedel av Xinjiangs yta. Detta kan, som vi kommer att förklara, visa sig vara ett hinder för den framtida ekonomiska utvecklingen i Xinjiang.
Större delen av befolkningen är koncentrerad till stora städer som Ürümqi (huvudstad i provinsen Xinjiang), Kashgar (kulturcentrum), Korla, Aksu, Hami, Turpan och Shihezi.
Uigurerna utgör mer än hälften av befolkningen (14 miljoner) och den etniska gruppen Han tio miljoner. Resterande en miljon invånare är fördelade på grupper av kirgizer, tadzjiker, kazaker, mongoler och andra etniska grupper. Alla etniska grupper bevarar och använder sina modersmål, där uiguriska är det andra officiella språket.
I motsats till de berättelser som sprids i västerländska massmedier om användningen av det uiguriska språket är alla skyltar i det offentliga rummet, från flygplatsen till vägar, järnvägar, tunnelbanor och marknader, på både kinesiska och uiguriska, som använder ett arabiskt alfabet som jag kände igen från mitt modersmål.
Utbildning på uiguriska erbjuds i skolorna i Xinjiang, från lågstadiet till slutet av gymnasiet. Även viss utbildning på högskolenivå finns tillgänglig på uiguriska med ett inträdesprov till universitetet på uiguriska. Jag visar dessa inslag i mina videoreportage.
En unik geografisk egenskap hos Xinjiang är att det gränsar till åtta länder: Indien, Pakistan, Afghanistan, Tadzjikistan, Kirgizistan, Kazakstan, Ryssland och Mongoliet. Denna faktor placerar regionen vid porten till Sydasien, Centralasien, Västasien och Europa.
Precis som på den gamla Sidenvägens tid är Xinjiang nu porten till det ekonomiska bältet på den nya Sidenvägen. En av fördelarna är att Xinjiang har en lång historia av kommunikation med alla dessa länder och delar många etniska, religiösa och kulturella särdrag med dem, vilket gör regionen till en unik ambassadör för Kina i hela Eurasien.
Utmanande klimat
Klimatet i Xinjiang är torrt och har ett mycket bräckligt ekosystem. Här finns den näst största sandöknen i världen, Taklamakanöknen. Den genomsnittliga årsnederbörden i Xinjiang är mindre än 150 millimeter (mm) per år jämfört med 700 mm/år i Sverige. Det kan jämföras med Afghanistan (250 mm/år), Iran (240 mm/år), Saudiarabien (150 mm/år) och Marocko (300 mm/år).
Teknik för ökenjordbruk
Trots detta är Xinjiang en av de största producenterna av bomull, frukt, nötter m.m. Jag blev till och med glad när jag såg färska skaldjur i hotellrestaurangen där jag bodde i Ürümqi och utbrast att de måste vara mycket dyra eftersom de måste transporteras långa vägar från Kinas kustområden. Till min förvåning fick jag veta att dessa färska skaldjur produceras lokalt i fiskodlingar i sjöarna i Xinjiang.
Den teknik för ökenjordbruk som jag såg i regionen utnyttjar de mest avancerade verktygen, med vattenbesparande tekniker som droppbevattning och fumigation (täckning av fältet med plastfilm för att förhindra avdunstning), och användning av exakt metrologiska data och satellitdata för exakt tidpunkt för sådd och skörd.
Alla dessa tekniker och metoder innehåller mycket viktiga lärdomar för andra nationer längs den nya sidenvägen. De berättelser som sprids om att ”tvångsarbete” används vid bomullsskörden är absurda med tanke på att detta inte är ekonomiskt rimligt.
På en av de gårdar som vi besökte norr om Korla innebär den fullständiga mekaniseringen av bomullsskörden att kostnaden per hektar mark minskar med hela fem gånger, från 15 000 RMB per hektar om det görs manuellt till endast 5000 RMB när det görs maskinellt.
Relaterat: Uigurisk bomullsodling i Xinjiang – Modernisering skapar välfärd på landsbygden
Det moderna systemet för förvaltning av vattenresurser och infrastrukturen som sträcker sig till alla delar av Xinjiang är en fantastisk bedrift. I kombination med detta är Xinjiang naturligt utrustat med bergskedjor från Altaybergen i norr, Tianshan-bergen i mitten, Kunlunbergen som sträcker sig från öster till sydost, och Pamir- och Karakorambergen i sydväst och väst. Bergen får relativt stora mängder regn och snö.
De två sistnämnda bergskedjorna ligger till stor del utanför Xinjiangs och Kinas gränser, men de för in mycket värdefulla vattenresurser i regionen. Bergskedjorna bildar avrinningsområden för floder i Xinjiang, till exempel Tarim-flodens avrinningsområde, som är det viktigaste, Irtyshflodens avrinningsområde, Iliflodens avrinningsområde och Turpan-Hamis avrinningsområde.
Dessa floder utgör livsnerven för regionernas överlevnad. Kanaler för vattenöverföring är en del av infrastrukturen, till exempel Irtysh-Karamay-Ürümqi-kanalen som för vatten österut från Irtysh-floden som fortsätter att rinna ut på Centralasiens slätter genom Kazakstan och norrut in i Ryssland.
En annan välsignelse som dessa berg för med sig till slätterna i Xinjiang är dock påfyllningen av de storskaliga grundvattenresurser som är avgörande för de bomulls- och fruktodlingar (särskilt päronodlingar) som vi besökte på slätten norr om staden Korla och söder om Tianshanbergen.
Infrastrukturen för förvaltning av vattenresurser sträcker sig långt in i ökenområdena längs vägarna, till exempel i Yuli County i Bayin’gholin Mongol Autonomous Prefecture, där mark fortsätter att återtas inte bara för skogsplantering utan också för jordbruk.
En intressant princip som används i dessa regioner är att äganderätten till statligt ägda torra marker kan överföras till de bönder som tar marken i anspråk för jordbruk. Bönderna får sedan stöd i form av nödvändig infrastruktur, krediter för maskiner, gödningsmedel, frön och annan nödvändig kunskap.
En av de personliga pinsamheter jag kände internt var att jag trodde att när jag besökte staden Korla skulle jag se en dammig, torr och gammaldags stad. Till min förvåning fann jag inte bara en av de modernaste städerna, utan den var också helt grön, och till råga på allt har en konstgjord flod anlagts mitt i staden där lokalbefolkningen och turisterna tar sightseeingbåtar.
Gröna parker är utspridda över hela staden på båda sidor av den konstgjorda floden. Missuppfattningen om Korla beror på att man letar efter staden på kartan och upptäcker att den ligger på sandbankarna i världens näst största öken.
Lärdomen här är än en gång: Anta aldrig något om Kina innan du har sett det med egna ögon. Det här var en häpnadsväckande upplevelse för mig och de andra medresenärerna, särskilt de från Gulfstaterna.
Dessutom är stadens infrastruktur och design av högsta världsklass. Människorna är öppna och vänliga som överallt annars i Kina. Vi besökte ett dagis och ett socialt servicecenter för pensionärer i centrala Korla. Dessa två ytterligheter av det sociala livet i Kina förtjänar en särskild artikel eller en film, eftersom de är ganska talande för vart Kina är på väg.
Text: Hussein Askary, Brix Sweden
Relaterat
