”En sammanflätning av intressen förklarar dess agerande, men samma agerande har också vissa oavsiktliga konsekvenser”, skriver Andrew Korybko, en Moskvabaserad amerikansk och politisk analytiker specialiserad på den globala systemövergången till multipolaritet.
Israel genomförde en av de största attackoperationerna i sin historia efter att ha genomfört nästan 500 anfall i Syrien, som just har tagits över av en grupp ”rebeller” ledda av det terroriststämplade och turkstödda Hayat Tahrir al-Sham (HTS), tidigare känt som al-Qaida i Syrien.
Målet är att skapa en ”steril försvarszon” [för Israel], och för detta ändamål bröt IDF [Israels försvarsmakt] upp från Golanhöjdernas buffertzon och avancerade längs den syrisk-libanesiska gränsen och hamnade till slut bara några kilometer från Damaskus.
Operationen pågår och det är möjligt att Israel kommer att gå vidare, antingen djupare in i Syrien och/eller kanske flankera Libanon för att återinvadera Hizbollah bakom de försvarslinjer som Israel har byggt upp.
Det kan inte heller uteslutas att Israel kommer att utvidga sin annekterade del av Golanhöjderna till att omfatta Syriens del och till och med områden bortom. Som ett komplement skulle Israel kunna beväpna druser i närheten för att skapa en klientstat i södra Syrien, även om denna aldrig skulle förklara sig självständig. Allt detta främjar planen för ett ”Stor-Israel” [Greater Israel].
Rysslands ständige representant i FN, Vasilij Nebenzia, fördömde ”Israels fortsatta aggression mot Syrien”, även om man kan argumentera för att Israels ”demilitarisering” av Syrien efter Assad förhindrar att strategiska vapen från sovjetisk och rysk tid skickas till Turkiet och vidare till Ukraina.
”Rebellerna” och terroristerna kan ändå inte använda dem utan omfattande träning, så de skulle ha kunnat skicka dem vidare till sina västerländska beskyddare som betalning för deras stöd om de inte förstörs.
Förlusten av denna utrustning, och möjligheten att tidigare medlemmar av den syriska arabiska armén (SAA) som utbildats för att använda sådan utrustning skulle kunna tillåtas ansluta sig till de nya väpnade styrkorna som en del av de pågående ansträngningarna för att ”återuppbygga nationen”, skapar intressant nog en militärteknisk möjlighet för Ryssland.
TASS rapporterade om vad Ibragim Ibragimov, forskare vid den ryska vetenskapsakademins institut för världsekonomi och internationella relationer, sa till Vedomosti tidigare i veckan. Enligt honom: ”utesluter jag inte att ett nytt format för militärtekniskt samarbete snart kommer att uppstå och att ryska militära instruktörer kommer att spela en roll i upprättandet av en ny syrisk armé”.
Det kan vara denna möjlighet som förklarar de offentligt finansierade ryska mediernas återhållsamma reaktion på det syriska regimskiftet som analyserades av mig här. Förklaringen är att Ryssland kanske vill byta ut dessa varor, som det nya styrande arrangemanget behöver, så det är ömsesidigt fördelaktigt.
Därför kan det visa sig att Israels ”demilitarisering” av Syrien efter Assad oavsiktligt tjänar till att vidmakthålla Rysslands militära närvaro, även om andra orelaterade händelser fortfarande kan inträffa för att säkerställa ett stegvis, men värdigt tillbakadragande, vilket vissa observatörer förväntar sig kan vara oundvikligt.
Det är också intressant att fundera på varför Israel väntade till nu med att förstöra alla Syriens strategiska vapen och inte tidigare. Svaret verkar vara att Israel inte kände sig lika hotat av Assad som av HTS.
Trots det officiella decennielånga krigstillståndet mellan länderna ansågs Assad vara mer förutsägbar och senare, efter Rysslands ingripande, mer hanterbar. Det var trots allt bara vid ett enstaka tillfälle i början av 2018 som SAA sköt ner ett israeliskt jetplan, och vid alla andra tillfällen gick Israels attacker mot IRGC och Hizbollah ostraffade.
Detta beror på att Assad var mer rationell än HTS-extremisterna i det att han inte var villig att riskera Syriens undergång bara för Irans och Hizbollahs skull.
Hans efterträdare är dock ideologiskt drivna och anammar ett förvridet ”martyrskapskoncept”, så det kan inte med säkerhet uteslutas att de inte en dag skulle försöka lära sig att hantera de strategiska vapen från sovjetisk och rysk tid som de ärvt för att framgent genomföra en förödande attack mot Israel.
All ersättningsutrustning som det nya styrande arrangemanget kan komma att få, oavsett om den kommer från Ryssland eller någon annan, måste förmodligen först godkännas i förväg av Israel av detta skäl, annars kommer den att förstöras.
På samma sätt kan man därför också dra slutsatsen att USA inte ansåg att det var ett hot mot dess intressen att talibanerna lade beslag på amerikansk utrustning till ett värde av cirka 24 miljarder dollar under sin återerövring av Afghanistan, annars skulle de ha förstört alltihop i förväg.
Relaterat: Talibanerna tar över Afghanistan – USA lämnar krigsmaterial igen
En anledning till detta kan vara att de trodde att talibanerna skulle få mod att expandera till Centralasien. I vilket fall som helst är kontrasten mellan Israels reaktion på HTS:s erövring av Syrien och USA:s reaktion på talibanernas erövring av Afghanistan förödande.
Om man lägger samman alla de föregående observationerna, drivs Israels “Shock & Awe”-kampanj i Syrien av:
- en mycket större hotbild mot HTS än mot Assad;
- en önskan att främja militärstrategiska mål i Libanon och Syrien; och
- en möjlig territoriell revisionism enligt planen för ett ”Storisrael”.
De oavsiktliga konsekvenserna är att:
- Bidens afghanska fiasko ser ännu värre ut än tidigare;
- syrisk tung utrustning kommer inte att nå Ukraina; och
- Ryssland kan komma att behålla sin militära närvaro i Syrien.
Text: Andrew Korybko, What’s Really Behind Israel’s “Shock & Awe” Campaign In Syria? Översättning av NewsVoice
Andrew Korybko är en Moskvabaserad amerikansk politisk analytiker som specialiserar sig på den globala systemövergången till multipolaritet. Korybko har en magisterexamen i internationella relationer och en doktorsexamen i statsvetenskap från Moscow State Institute of International Relations (MGIMO).
