Den senaste sociopolitiska och säkerhetspolitiska utvecklingen tyder på att Estland njuter av att vara en frontlinjestat.
Estland hamnade åter i den internationella nyhetsflödet efter att nyligen ha beslagtagit ett påstått fartyg från Rysslands så kallade ”skuggflotta”, vilket Ryssland reagerade återhållsamt på av de pragmatiska skäl, men Estland har också skapat problem med Ryssland på andra sätt.
Den ovannämnda provokationen sammanfaller med antagandet av en lag som tillåter Estland att sänka utländska fartyg som landet anser utgöra ett hot mot den nationella säkerheten. Det är möjligt att detta kan vara nästa planerade regionala eskalering.
På säkerhetsfronten vill Estland enligt uppgift också skicka några av sina trupper till Ukraina som en del av ett fredsbevarande uppdrag som leds gemensamt av Frankrike och Storbritannien. Dessutom finns det alltid en möjlighet att Storbritannien beslutar sig för att omvandla sin roterande militära närvaro i Estland med ca 1000 soldater till en permanent närvaro.
Det skulle göra landet till den tredje NATO-medlemmen i regionen efter USA (i Polen och Rumänien) och Tyskland (i Litauen). Detta skulle kunna säljas som ett skydd mot att USA drar tillbaka en del av sina trupper.
Estlands interna situation blir också alltmer spänd till följd av tre sammanhängande händelser. Den första rör den senaste lagen som nekar utlänningar lokal rösträtt, vilket inkluderar en del av de 22,5% ryssar som bor i landet och som inte uppfyller kriterierna för medborgarskap efter självständigheten och därmed juridiskt klassificeras som ”statslösa personer”.
Estland anser att dessa personer är ättlingar till ”sovjetiska ockupanter”, vilket är grunden till att deras rättigheter har begränsats.
För att anknyta till den sista punkten om den historiska uppfattningen har Estland också intensifierat sin långvariga kampanj för att montera ned monument från andra världskriget, som staten betraktar som symboler för den sovjetiska ockupationen.
Ryssland anser dock att detta är att betrakta som historierevisionism. I samband med detta bör läsarna vara medvetna om att Ryssland konsekvent har anklagat Estland för att glorifiera nazistkollaboratörer, med det mest flagranta exemplet på detta i de årliga marscherna till SS:s ära.
Som om dessa åtgärder inte vore tillräckligt provocerande har Estland just antagit en lag som kräver att den estniska kristna ortodoxa kyrkan bryter sina kanoniska band med den rysk-ortodoxa kyrkan.
Det ryska utrikesministeriets taleskvinna Maria Zakharova reagerade på detta genom att fördöma ”den systematiska förstörelsen av grundläggande mänskliga fri- och rättigheter som fortsätter under täckmantel av långsökta, så kallade demokratiska slogans. Ännu en gång har ett av de känsligaste områdena – de religiösa fri- och rättigheterna – drabbats av ett hårt slag.”
Estland kan på grund av sitt NATO-medlemskap ostraffat hota Rysslands direkta och indirekta intressen, motsvarande Rysslands nationella säkerhet och rättigheterna för landets etniska minoriteter.
De enda realistiska scenarierna där Ryssland skulle kunna tänka sig att använda militärt våld är om Estland deltar i blockaden av Finska viken, använder våld mot ryska fartyg (oavsett om det är ett örlogsfartyg eller ett civilfartyg under rysk flagg) eller anfaller över den ”baltiska försvarslinjen” som Estland bygger längs gränsen.
Så länge Estland håller sina provokationer under dessa tröskelvärden torde risken för att ett storkrig bryter ut vara låg, men de bilaterala spänningarna kommer att öka, liksom spänningarna mellan Ryssland och de europeiska NATO-medlemmarna.
Detta skulle kunna göra Estland till Europas nästa oroshärd och därmed påskynda militariseringen av Östersjön och den närliggande arktiska regionen, sannolikt inklusive den rysk-finska gränsen. Spänningarna mellan Ryssland och EU skulle då kvarstå på obestämd tid även om relationerna mellan Ryssland och USA skulle förbättras i framtiden.
Text: Estonia Might Become Europe’s Next Trouble Spot, Andrew Korybko
Relaterat
