Det finns stunder då man bara stannar upp och tänker: Herregud, ser folk inte vad som händer? När jag läser om utvecklingen inom BRICS och hur deras nya betalningssystem faktiskt håller på att ta form, infinner sig en märklig känsla.
Text: JE Lindblom, Jan-Erik är insatt i BRICS, BRI och den multipolär världen. Han driver BRICS svenska Nyhetsbladet, Belarus Direkt och Ryska Posten på Substack
Inte den vanliga, nästan reflexmässiga uppgivenheten som lätt kommer när man följer världspolitiken, utan något helt annat. Något som påminner om hopp, om en förändring som faktiskt känns konstruktiv och nödvändig.
BRICS lanserar nu ett helt nytt, yuan-baserat globalt betalningssystem via Kinas CIPS. Det kopplar ihop nästan 4800 banker i 185 länder. Det är så stort att man egentligen borde stanna upp ett ögonblick och fråga sig varför ingen i väst pratar om det. Det här är inget litet sidoprojekt. Det är ett av de största stegen hittills mot en värld där USA inte längre kan slå någon i huvudet med dollarn varje gång de inte gör som Washington vill.
Fantastiskt tycker jag. Tänka sig: länder som Kenya, Angola och Etiopien kan nu hantera sina lån i yuan istället för i dollar, med lägre risk och mindre politiskt strypkoppel. Indonesien ger ut sin första obligation i yuan och den blir tre gånger övertecknad.
Kina och Sydafrika finansierar utvecklingsprojekt i Afrika helt i RMB. Det är som om världen försiktigt, nästan trevande, testar friheten. En framtid där man inte behöver be om lov från samma stormakt som påstår sig ”försvara demokrati”, samtidigt som de styr världens ekonomi med sanktioner.
Och medan detta händer, sitter Väst tyst eller ännu värre, Väst försöker sabotera, bromsa, håna och misstänkliggöra allt som luktar multipolaritet. Det är tröttsamt. Det är småaktigt och framför allt är det förutsägbart.
För när Bloomberg nu spår att BRICS år 2050 kan stå för nästan hälften av världens BNP, medan G7 krymper till runt 18 procent, då borde vi i väst ta oss en allvarlig funderare. Inte ens för att ”rädda” något, utan för att förstå hur världen faktiskt fungerar, för verkligheten bryr sig inte om våra presskonferenser, våra indignationer eller våra moralkakor.
Verkligheten svarar på handel, på tillit, på stabilitet och just där verkar Kina vinna mark i det globala syd som vi i väst inte ens orkar lyssna på längre.
Jag vet att en del läsare kanske rycker på axlarna och tänker att det här med valutor och betalningssystem är tekniskt, abstrakt, kanske till och med tråkigt, men det är precis här stormakternas makt börjar och slutar. Det är här de verkliga förändringarna sker.
När yuanen nu står för cirka var 13:e internationell transaktion, och när CIPS expanderar snabbare än någon trodde, då flyttar världen gradvis sina tyngdpunkter — från en supermakt till flera.
Jag gillar det. Inte för att jag vill att någon ska dominera någon annan, utan för att jag är så innerligt trött på den där reflexen här i väst att sabotera precis allt som inte kommer från oss. Att i varje multipolärt initiativ se ett
hot istället för en möjlighet. Otroligt korkat om jag får säga det.
Tänk om väst någon gång kunde välja att inte förstöra — utan lyssna, samarbeta, släppa kontrollen lite. Tänk om vi kunde se världen som den faktiskt är och inte som vi önskar att den var.
Världen förändras nu och för en gångs skull känns det som att förändringen går åt rätt håll.
Text: JE Lindblom
