NewsVoice är en nättidning för oberoende nyheter, debatt och analys. 
Tulsi Gabbard lämnade just posten som chef för USA:s nationella underrättelsetjänst. Officiellt lämnade hon inte för att hon motsatte sig krig eller vägrade stödja en politik hon tidigare kritiserat. Enligt hennes egen förklaring sker avgången av familjeskäl efter att hennes make har drabbats av en allvarlig cancersjukdom.
Text: Leif Elinder
Det är naturligtvis ett fullt legitimt skäl, men det väcker samtidigt en större fråga: Vad hände med den antikrigspolitiker som en gång sålde T-shirts med budskapet ”No War With Iran”?
Tulsi Gabbard byggde sin politiska identitet på kritik av regimskiften, interventioner och risken för krig med Iran. Hennes budskap var inte otydligt. Det var själva kärnan i hennes politiska varumärke. Därför blir kontrasten påtaglig när samma person senare tjänstgör i en administration vars utrikespolitik av många kritiker uppfattas som betydligt mer konfrontativ än den hon tidigare varnade för.
Om krigspolitiken var fel då, varför är den acceptabel nu? Om principerna var viktiga då, varför hörs protesterna inte nu? Om samvetet krävde civilkurage i opposition – varför kräver det inte samma civilkurage i regeringsställning?
Frågorna om Tulsi Gabbard gäller också många svenska politiker
Under större delen av 1900-talet framställdes svensk alliansfrihet och neutralitet som grundpelare för landets säkerhet. Svenska politiker hävdade att just självständigheten från stormaktsblock gav Sverige handlingsfrihet, trovärdighet och minskad risk att dras in i stormaktskonflikter.
Samma politiska etablissemang argumenterar idag för att Sveriges säkerhet kräver motsatsen: medlemskap i NATO, närmare integration med USA och ett allt större deltagande i västblockets geopolitiska strategier.
Naturligtvis kan omvärlden förändras och politiska slutsatser behöva omprövas, men då kräver intellektuell hederlighet att man öppet erkänner att man bytt linje.
Problemet uppstår när samma personer beskriver båda positionerna som självklara och konsekventa. När neutralitet tidigare framställdes som garant för fred, och dess avskaffande idag framställs som garant för fred, då uppstår en trovärdighetskris.
Den verkliga frågan är därför inte om Tulsi Gabbard eller svenska NATO-förespråkare har rätt eller fel i sak. Den verkliga frågan är om politiker fortfarande bedöms efter sina principer eller efter sin lojalitet med den makt de för tillfället tjänar?
Som filosofen Hannah Arendt – liksom Dietrich Bonhoeffer – en nazistisk motståndsman som avrättades av nazisterna i april 1945, varnade för att det moraliska sammanbrottet sällan börjar med stora lögner.
De konstaterade bägge att det inte är ondskan i sig som är farligast utan dumheten, en dumhet som splittrar mer än ondskan.
Det är därför varje demokrati måste ställa sin svåraste fråga: Vem representerar egentligen folket, den som följer sitt samvete eller den som följer den senaste partilinjen?
Det är här parallellen mellan Tulsi Gabbard och svensk säkerhetspolitik blir intressant. I båda fallen handlar det ytterst om samma mänskliga dilemma:
- Hur länge kan en beslutsfattare stå emot ett system innan denne själv blir en del av det?
- Hur länge kan beslutsfattare försvara fred när krig eller krigsförberedelser belönas?
- Hur länge kan beslutsfattare försvara självständighet när lojalitet premieras mer än integritet?
Den svåra uppgiften är att tänka självständigt utan att förlora modet att dra slutsatser. Den gäller inte bara svenska NATO-politiker. Den gäller varje människa som ställs inför valet mellan samvete och karriär, mellan bekvämlighet och integritet, mellan grupplojalitet och självständigt tänkande.
När makten erbjuder status, inflytande och trygghet är den viktigaste politiska frågan kanske fortfarande densamma: Vad kostar det att behålla sitt samvete och hur många är villiga att betala priset?
Text: Leif Elinder, FIRE – Freethinking, Internationally Recognized Experts. I mina texter använder jag begreppet FIRE för att lyfta fram analyser från internationellt respekterade forskare, diplomater och militära experter vars perspektiv ofta saknas i dominerande medienarrativ
