Christer Nilsson (1941-) är historiker och författare (6 böcker), ledarskribent och recensent av facklitteratur. Han har skrivit för Läkartidningen, Axess, Ale - Historisk tidskrift, Finsk tidskrift, Expressen, Sydsvenskan, Helsingborgs Dagblad, Östgötacorren, Borås tidning och 
KULTURKRÖNIKA. Piraten var förtjust i ägg. Krigsvåren 1943 befann han sig i Jämshög i Blekinge, arbetande på ”Tre terminer”. Det var ransoneringstider och Piraten skickade en önskelista till hustrun Tora: ”Här är som jag nämnde ont om ägg. Tror Du att Inez kunde få ett tiotal under naglarna, packa dem i träull och skicka med Dig?”
Text: Christer Nilsson, historiker och författare | Bild: Fritiof Nilsson Piraten. Fotograf okänd.
Fritiof Nilsson Piraten, 1895-1972, var en man ovillig att tala om sitt författarskap. En gång vidrörde han dock konsten att berätta:
”Det är konsten att göra det osannolika, det vill säga sanningen, sannolik”.
Hans exempel var detta:
”En man tände en tändsticka för att se efter om det fanns bensin i bilens tank. Det fanns det.”
Vi skrattar eftersom vi älskar att skratta åt andras olyckor: mannen i bilen flög naturligtvis i luften…tror vi, vilket naturligtvis är fel. En bensintank exploderar inte om tanken är full, utan först när den är tom, full av bensinångor i stället, men den sanna historien blir inte rolig, för den skulle gå så här:
”En man tände en tändsticka för att se efter om det fanns bensin. Det fanns det inte.”
Men nu skrattar vi inte heller.
Efter att ha varit advokat i Tranås 1921-1930 debuterade Piraten 1932 med Bombi Bitt och jag:
”Min vagga vaggade i Tosterup Färs härad av Malmöhus län. Mina föräldrar var goda och ömma. Jag var en vanartig son.”
Intresset för mat tycks ha funnits tidigt. I en TV-intervju berättar hans syster Valborg:
”Vi fick var sin liten bit jord där vi skulle så någonting vi tyckte om. Och dom som inte kunde så, skulle tala om vad de ville ha. Mina systrar ville ha gurkor och sallad – men Fritiof, han skulle odla fläsk och bruna bönor, för det tyckte han väldigt mycket om.”
En betraktelse över Piraten och maten börjar lämpligen med scenen i Bombi Bitt och jag där Bombi Bitt och Eli på midsommaraftonen äter frukost i Starraps Hults oländiga storskog med Vricklund och Nils Gallilé:
”Utanför hålan, vars ingång var öppen, hade Nils dukat till frukost med soltorkad gädda, färskrökta nejonögon, fläsk, salt Limhamnssill och smör. Potatisen kokade över en kokgrav i grästorven medan ölet och brännvinet hölls svalt i hålan. Vi sträckte ut oss i gröngräset alla fyra och höggo in med slidknivarna. Det blev en festmåltid.”
Läs mer: Fritiof Nilsson Piraten – Berättargeniet som bättrade sig på sitt yttersta…
Piratens mat är husmanskost, rätt lagad, rätt serverad. Hans böcker innehåller ett stort antal beskrivningar av god mat i alla former. Den kanske allra kostligaste beskrivningen i hela den svenska litteraturen är Hotell Horns enorma buffé uppdukad i Bock i örtagård, 1933, när patron Esping och övriga kreaturshandlare efter auktionen stormar fram som en mäktig buffelhjord och förvandlar det vackert dukade bordet till ett slagfält.
Piraten sjösatte en rad projekt som han tråkigt nog aldrig rodde i land. Ett sådant var ”Ålagillet”, men redaktören Orvar Nilsson på Ystads Allehanda hörde en gång Piraten berätta:
”Ett riktigt ålagille det är när en samling karlar i skymningen går in i en ålabod för att äta ål och kommer ut därifrån i gryningen och ingen vet vad som har hänt därinne, inte ens dom som varit med. Sådana ålagillen utfaller alltid till allas belåtenhet.”
Ibland ikläder sig Piraten rollen som medaktör till sina egna uppdiktade personer, som prosten i Södra Harpie:
”Jag väntar andäktigt vid middagsbordet medan prosten knäpper händerna till tyst bordsbön när fröken Viktoria bär in ett fat gyllenbruna fläskkotletter. Han lägger för mig en stor kotlett och sig själv två och hans gom vattnas redan när han känner paneringen brista som skört knaperskinn under kniven. Den färska potatisen ångar i sin karott och saladjären med gröna gurkor, vit syltlök och röd peppar är ett lysande stilleben mot bordets oklanderliga linneduk.”
Hotell- och restaurangnäringen hade i Piraten en pålitlig gynnare. Här tillbringar han en rätt ansenlig tid av sitt liv, ensam, eller i goda vänners lag. Här lyssnar han också in repliker och berättelser som när han kommer hem antecknas, finslipas och återanvänds i hans egna skrönor.
Vissa krogar når ryktbarhet genom Piratens berättelser, som Hotell Horn i Malmö och Grand Hotel i Lund. Där åt Piraten och hans vänner husmanskost och drack nubbe, ett glas öl, kaffe och avec, trivdes och var som folk. De kunde komma klockan tolv och gå klockan tre. De kunde också komma klockan tre och gå när klockan var tolv.
”Krogen” är ofta Savoy i Malmö, men kunde också vara Gyllene Tuppen – inte långt från Piratens våning på Sergels väg. Men ”krogen” kunde också vara Kramers veranda där Piraten och Sten Broman ofta syntes – och hördes – under femtiotalet. En kväll på Falsterbohus satt Piraten där och ytterligare femhundra gäster. Plötsligt dyker Sten Broman upp i sin allra magnifikaste kostym – gul med svarta ränder. Piraten tittar upp och säger högt med sin vidunderligt vackra röst:
”Nej men snälla Sten, har du pyjamasen på dig?”.
”Krogen” kunde också vara Hanöhus – Piratens stamlokus under åren i Kivik. Eller Hotell Svea i Simrishamn. Det kunde också vara Smygehus med ”Sveriges sydligaste servitris med fullständiga rättigheter”. Andra hotell och krogar än de skånska var Reisen och Stallmästargården i Stockholm, Grand i Falun, Stadt i Ljungby, Henriksberg och Haglund i Göteborg. Tranås beskrev han som den småländska stad ”som hade ett halvt tjog bönehus men ingen kyrka” och ”en vattenkuranstalt men inget systembolag”.
Om Piraten och kvinnorna har följande berättats av hans änka:
”Första gången jag såg Fritiof var just på Grand Hotel i Lund. Jag kände honom inte alls. Han stod och stöttade sig mot en pelare och gjorde en myyycket djup bugning för mig och min väninna Karin. Sen fick jag höra vem det var. När vi fått veta mer om honom sa jag till Karin: ’Hu, en sån där skulle jag aldrig vilja gifta mig med!’ Vi var överens om den saken. För han var ju lite äventyrlig med sprit. Men bägge två blev vi gifta med honom. Först hon – sedan jag.”
Det finns en Piratenhistoria som aldrig kom på pränt, berättad av Piraten mot slutet av hans liv under en middag i familjen Melins hem:
”Jag brukade ta fyrans spårvagn för att äta lunch på Savoy. På den färden hade jag ofta lagt märke till en äldre herre med kinder som ballonger. Han såg ut som en hamster i ansiktet, med läpparna hårt ihopknipna . Han pratade aldrig med någon. Men en dag förra veckan var spårvagnen full, så herren ifråga fick stå. När så spårvagnen svängde in på Gustav Adolfs torg från Regementsgatan snubblade han till och slog i en stång. Av smällen kom han alldeles ur balans och svalde, fick en hostattack och blev alldeles röd i ansiktet. Jag tänkte att jag måste hjälpa honom, han håller väl på att dö. Så jag rusade upp, erbjöd honom min sittplats, och han satte sig en aning vimmelkantig. Nu var hamsterkinderna borta. Han såg olycklig ut och jag frågade hur det stod till.
Mannen tittade på mig med slocknad blick och förklarade så att det bästa sillabordet i stan fanns på Hotell Anglais. Men det var ju ett hotell i Frälsningsarméns regi, så där serverades det ingen sprit. Att smussla med fickplunta var inte hans stil, utan han tog helt sonika supen hemma och höll den i munnen under hela spårvagnsfärden. När sillfatet kom in svepte han supen och kastade sig över sillen. Först då blev måltiden komplett och lyckan fullständig.”
Om varför han heter Piraten föreligger tre till fem sannolika versioner, någon kanske till och med ganska sann. En av dem han själv mest betygade går ut på att det var för att inte förväxlas med en annan Nilsson i Kivik, men det är ju en helt annan historia.
Text: Christer Nilsson, historiker, författare
Relaterat
