KULTURKRÖNIKA. Christer Nilsson kåserar om den svenska författaren Fritiof Nilsson Piraten, en stark personlighet som hade en särskild språkbegåvning vilken han använde för att bevara människor och miljöer från en svunnen tid som annars skulle ha fallit i glömska. Han kallades för en ”oemotståndlig berättare”.

Text: Christer Nilsson, historiker, författare | Bild: Stellan Skarsgård, Fritiof Nilsson Piraten och Reiner Albrecht, Kiviks marknad vid inspelningen av ”Bombi Bitt och jag”, 1967. Fotograf okänd. Licens: Public Domain.

Christer Nilsson - Foto: Johan Arvidsson
Christer Nilsson – Foto: Johan Arvidsson

Under sin Malmötid var Fritiof Nilsson Piraten stamgäst på Savoy. Sten Broman hade eget bord. Inte Piraten. Han var mer flexibel – satt än här än där. Utom på julafton. Då hade fångarna på häktet permission och åkte med färjan till Köpenhamn och Piraten följde med dem. Han skulle lyssna på deras samtal. De gav honom goda uppslag, påstod han. Varje gång slog han sig ner på samma plats alldeles innanför dörren och beställde en drink. Skamlöst närgånget tjuvlyssnade han sedan på konversationen och ibland plockade han fram ett litet block och antecknade någon replik som kunde glädja hans läsekrets.

Frågan är om Fritiof Nilsson Piraten inte är den svenske författare som är allra mest bunden till sin barndomstrakt. Det mesta han skrivit utspelas i Färs härad – allra mest i det litterära ”Tosterup” eller ”Gyllevad” eller ”Grimsby”. Han gör avstickare till Malmö (Bock i örtagård) och till Lund (Tre terminer), men håller sig hela tiden inom Malmöhus län. Några utspelar sig dock i Småland framförallt i Tranåstrakten där han arbetade som advokat på 1920-talet.

Fritiof Nilsson föddes den 4 december 1895 i det lilla stationssamhället Vollsjö. Hans far hette Johan Nilsson, var 39 år gammal och stins. Vollsjö järnvägsstation återkommer gång på gång i Piratens berättelser. Där bor Eli, berättaren i de bägge Bombi Bitt-böckerna. Det är också nyckelplatsen i Bokhandlaren som slutade bada (”Grimsby”) och i flera av novellerna. I dag är stationshuset i Vollsjö rivet. Sjöbo kommun kände inget behov av att bevara denna litterära plats. Omdömeslöst, ignorant och kortsynt av kommunledningen, lyder ett besviket Kultursveriges bistra dom.

Tidigt i livet visade Piraten den litterära lejonklon, men den första skolgången var minst sagt miserabel. Som 15-åring var han nära att relegeras från Katedralskolan i Lund. Något som i stället blev ett faktum när han förflyttats till läroverket i Ystad. Anledningen: ett långt syndaregister, med utsvävande liv, spritförtäring och avvikelse till Köpenhamn varifrån han fick hämtas hem av anhöriga.

Titanic

Pojken tycks ha varit en orolig själ, full av oppositionslusta, utagerande och risktagande. Trots hyfsade betyg i läroämnena fick han B i flit och C i uppförande. En uppsats från Ystad finns bevarad. Den heter ”Titanic”, skriven den 15 maj 1912, endast en månad efter kryssarens förlisning. Svenskläraren var förtjust över sin elevs stilistiska säkerhet. Där fanns redan drag som pekar fram emot den mogne författaren – den dramatiska uppbyggnaden, de snärtiga formuleringarna, den säkra blicken för makabra detaljer och tillvarons cynism.

För en 16-åring var det också ett litterärt mästerstycke när Fritiof i en tävling vann tredje pris med novellen ”Vardagsbild” i konkurrens med 489 andra bidrag. Värt att notera är att på 18:e plats placerade sig Alvestapojken Vilhelm Moberg.

Lastångaren Lilly, 1918. Foto: Edvard Bernh Dahlgren. Licens: Public Domain
Lastångaren Lilly, 1918. Foto: Edvard Bernh Dahlgren, Digital Museum. Licens: Public Domain

Sjömannanliv

Med sin misslyckade skolgång och med föräldrarnas tillåtelse gick Fritiof i stället till sjöss som 17-åring. Han mönstrade på lastångaren ”Lilly av Esbjerg” med destination Alger. Månaderna till sjöss gjorde honom gott. Han tog revansch i skolan – gick upp som privatist och tog studenten i Kristianstad en termin före sina gamla klasskamrater.

I januari 1914 skrev han in sig vid Lunds universitet. När Fritiof dök upp i sitt nya matlag beskrev en skarpögd medlem honom:

”Han såg ut som en kultiverad zigenare, uppträdde till den milda grad så hejdlöst ogenerat att vi faktiskt funderade på att utesluta honom. Han underhöll oss intensivt med alla sina bravader till sjöss, i hamnars glädjekvarter, krogar och mycket annat som ’man knappast vågar beskriva’. När vi äntligen fick en syl i vädret anmärkte jag: ’Vi har visst fått en riktig pirat (sic!) i matlaget’.”

Trots att Fritiof drogs till de bohemiska överliggarna och livsnjutarna på Grand Hotel var han av ekonomiska skäl tvungen att ta sin examen så fort som möjligt. Efter fyra år avlade han sin juris kandidatexamen i början av 1918.

I Lund hade Piraten lärt känna Karin Jerlov. Hennes väninna Tora Månsson berättade om deras första möte med Fritiof:

”Första gången vi såg honom var på just Grand Hotel. Vi kände honom inte alls. Han stod och stöttade sig mot en pelare och gjorde en mycket djup bugning. När vi fått veta vem han var sa jag till Karin: ’Hu, en sån där skulle jag aldrig vilja gifta mig med’. Vi var överens om den saken för han var ju lite äventyrlig med sprit. Men bägge två blev vi gifta med honom. Först Karin – sedan jag.”

Bombi Bitt och jag

1920 öppnade Fritiof Nilsson en egen advokatbyrå i Tranås. Piraten har själv vittnat om att han vantrivdes i staden och den känslan accelererade mot slutet av 20-talet. Äktenskapet knakade i fogarna och hustru Karin som var tandläkare flyttade till Göteborg. Att Piraten redan då hade problem med spriten är ingen hemlighet. Han tålde inte sprit som tidigare, det blev en del uppträden, folk drog sig undan. Han förlorade klienter.

Vid 35 års ålder såg han härjad ut, var pussig i ansiktet och hade rödsprängda ögon. Hans talang att skriva hade då legat i träda i tjugo år, men 1932 tog han sig samman och skickade in till Bonniers förlag manuset till Bombi Bitt och jag. Man erbjöd 1000 kronor för den första upplagan på 2000 exemplar. Recensenten, akademieledamoten Anders Österling, skrev i SvD:

”Vilken förbluffande bok… man finner sig plötsligt riven med av en så frisk och oemotståndlig berättare, att intrycket är en formlig chock.”

Alkoholen tog ut sin rätt

Äktenskapssituationen var minst sagt komplicerad. Fritiof skilde sig från Karin med vilken han hade dottern Eva-Louise och gifte sig i stället med Karins väninna och tandläkarkollega Tora Månsson 1939 i Simrishamn. Med öppna ögon gick hon in i förhållandet med Piraten, men tvekade mycket inför svårigheten att leva med en alkoholist.

Efter Bombi Bitt och Nick Carter 1946 drabbades Piraten av skrivkramp. Hans stora böcker hade då skrivits under fjorton produktiva år. Innan dess var han en storslagen muntlig berättare, efter det en storslagen kåseri- och novellförfattare, men det är ingen djärv gissning att alkoholkonsumtionen var en starkt bidragande orsak till att hans originella gestaltningsförmåga att skildra de stora livsödena försvann.

Supandet blev allt tyngre och ekorrhjulet snurrade. Han bodde tillfälligt hos David Ingvars föräldrar i Lund och Ingvar mindes Piratens skarpskurna drag som vittnade om härjningar och ett hårt liv. Han steg upp vid 11-tiden och började genast dricka. På eftermiddagen gick han till Grand för att fortsätta att fabulera och ”dricka middag”.

Läs mer: Fritiof Nilsson Piraten och den goda maten

Fritiof Nilsson Piraten i skilsmässa igen

Fritiof och Tora tog ut skilsmässa 1953. Enligt Tora var det en juridisk försiktighetsåtgärd för att hon skulle slippa att bli betalningsansvarig för Fritiofs många skulder. Då hade de flyttat till Kivik och bodde tidvis åtskilda och tidvis tillsammans. Piraten tog sina dagliga promenader och satt på ljugarbänken nere vid hamnen med de gamla fiskargubbarna.

Fritiof Nilsson dog den 31 januari 1972 drabbad av en hjärnblödning. På gravstenen på Ravlunda kyrkogård står hans egen inskription:

”Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 januari 1972.”

Fritiof Nilsson Piraten är i dag en klassiker i den svenska litteraturen. Få författare bjuder på en sådan lustfylld läsning som han. Han återskapade människor och miljöer från en svunnen tid som annars skulle ha fallit i glömska och hans sätt att skildra den skånska naturen och närvarokänslan är oförglömliga litterära höjdpunkter. Vem kunde berätta en galet överraskande historia som han?

I boken Medaljerna berättar Piraten följande dyrgrip:

Swisha Christer Nilsson”På sensommaren 1901 reste min far som var stins tillsammans med kollegan Eksell till Berlin. Vid den tiden hade Varuhuset Wertheim utfäst ett pris på hundra mark till den som kunde begära en sak som huset inte förmådde tillhandahålla inom tjugofyra timmar. Man följdes åt till Wertheims, Eksell fast besluten att vinna priset. I varuhuset bad han kallblodigt att få tala med högste chefen och de fördes till en salong med spegelväggar och förgyllda möbler. De mottogs av en elegant herre med monokel och vaxade mustascher. En tolk tillkallades: ’Tag hit en flicka som har musen sex tum över naveln!’ begärde Eksell. Far erkände senare att han skämdes över Eksell. Herrn med monokeln lät sig inte förbluffa.

’Ein Augenblick, meine Herren!’ sa han med ett roat leende. Om en stund slogs dörrarna upp med ett brak och in kom en spritt naken ung dam – gående på händerna.”

Text: Christer Nilsson, historiker, författare

Relaterat


  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Kommentarer som bryter mot kommentarsreglerna eller svensk lag kan tas bort eller ändras.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd. Pengarna går till undersökande och oberoende journalistik.

2 KOMMENTARER

  1. Bombi Bitt och jag, Bock i örtagård, Småländsk tragedi, Bokhandlaren som slutade bada och Historier från Färs är alla mycket läsvärda. Alternativt kan man lyssna på inläsningarna av Hasse Alfredson och Ernst-Hugo Järegård, detta förhöjer upplevelsen ytterligare.

  2. Tack för detta värmande återseende med Fritjof Nilsson Piraten.
    I mitt barndomshem var han alltid närvarande därför att vi ofta citerade något ur hans böcker utan att tänka på det. Släpp ut doggarna sade vi alltid fast vi bara hade en hund. Vem kommer inte ihåg patron Jon Esping och Vricklund.
    Tänk att vara försedd med en sådan förmåga att se och höra och kunna förmedla detta med en sådan kärlek, stil och lust med en text som flyter på så lätt. Jag har köpt flera ex av Millionären och andra historier på antikvariat på senare tid och givit bort till generationen efter mig.
    Hans Alfredson tog upp arvet efter Piraten men vem tar över efter Alfredsson?

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här