DEBATT. När det gäller det så kallade Saabmålet står det nu helt klart att de fyra åtalspunkterna för (1) Victor Mullers skattebrott, (2) osant intygande och urkundsförfalskning, (3) svindleri och (4) Kristina Geers osanna intygande av årsredovisningen 2011 inte ledde till någon fällande dom. Detta kan sammantaget inte ses som annat än ett komplett misslyckande för Ekobrottsmyndigheten.
Text: Tage Alalehto, docent i sociologi, Umeå universitet, som har forskat om ekobrott i drygt 25 år | Artikeln är tidigare publicerad i Dagens Juridik 2017-04-27
Åklagarsidan väckte åtal på fyra punkter med ett bevismaterial bestående av mängder av mejlkonversationer, några få pressmeddelanden, några få fakturor, några få stycken ur konkursberättelsen och en mängd uttalanden från koncernledningen i media.
De vittnen som fanns fick inte höras på grund av schabbel med de processrättsliga detaljerna kring sekretess vid åtalspunkt 2 och vid åtalspunkt 4 mindes arbetstagarvittnen inte någonting av en framställd årsredovisning varvid detta saknade värde. Det enda vittnet med bärighet var Fordonskomponentgruppens VD Berglie vid åtalspunkt 3.
Läs även: Tage Alalehto, docent i sociologi: ”Saab är ett av de havererade profilmålen”
Åklagarsidan byggde i praktiken hela åtalet på objektiva rekvisit, utan understöd av något egentligt subjektivt rekvisit. Det ledde till att till exempel åtalspunkt 4 av rimliga skäl blev ifrågasatt.
Vad hade Geers och de medåtalade finansjuristerna för motiv att korrigera årsredovisningen? Att hänvisa till det kontextuella sammanhanget, med produktionsstopp och utsatt finansieringsläge, var inte tillräckligt för att bevisa skuld. Det fanns helt enkelt inget vittne som kunde intyga att Geers hade haft denna avsikt och därmed utfört handlingen.
Det man kan fråga sig så här i efterdyningarna av Saabrättegången, liksom i efterdyningarna av HQ/Carnegie-affären och en rad andra liknande mål, är hur man tänker strategiskt vid Ekobrottsmyndigheten.
Det är ingen självklarhet att väcka åtal bara för att man misstänker något. Man måste ha påtagbara bevis och därefter framställa åtalet så att det framstår som konsistent. I annat fall – gå den förvaltningsrättsliga vägen.
I botten handlar allting om att förvalta medborgarnas skattepengar rätt och om att erhålla allmänhetens förtroende för myndighetens agerande.
Visst är profilmål som Saab symboliskt viktiga att pröva straffrättsligt – om inte annat för just rättspraxis skull. Därför vet vi ju nu genom Saabrättegången vad som gäller kring försvårande av skattekontroll, osant intygande, urkundsförfalskningar, mejllkonversationers betydelse som bevismaterial och hanterande av årsredovisningar.
Detta är förstås förtjänstfullt men priset för denna straffrättsliga insikt blir för högt.
Förtroendet för Ekobrottsmyndighetens straffrättsliga agerande riskerar att naggas i kanten ännu mer. Och dess kompetens framstår alltmer i sämre dager – rent av som inkompetens.
Text: Tage Alalehto