Tage Alalehto, sociolog: ”Saab är ett av de havererade profilmålen”

0
17
Tage Alalehto. Pressfoto: Umu.se
Tage Alalehto, docent i sociologi, Umeå universitet, som har forskat om ekobrott i drygt 25 år. Pressfoto: Umu.se

DEBATT. Vid Tingsrätten förlorade Ekobrottsmyndigheten stort i det stora åtal som gällde flera ledande personer och revisorer vid Saab, men trots det, eller kanske på grund av det, valde Ekobrottsmyndigheten att överklaga domutslaget och väcka åtal specifikt mot Saabs förre styrelseordförande Victor Muller och två revisorer.

Text: Tage Alalehto, docent i sociologi, Umeå universitet, som har forskat om ekobrott i drygt 25 år | Artikeln är tidigare publicerad i Dagens Juridik 2018-02-26

Muller anklagades för grovt svindleri i det att han förlett allmänhet och investerare i ett projekt som var konkursfärdigt. Revisorerna anklagades för grovt osant intygande av 2010   års årsredovisning.

Resultatet blev återigen, från Ekobrottsmyndighetens sida sett, ett kapitalt misslyckande. Alla frikändes utifrån en välskriven dom av hovrätten.

I denna artikel skall jag ange varför Ekobrottsmyndigheten misslyckas så kapitalt när det gäller just profilmål såsom Saab. Men först en liten bakgrund.

Internationell forskning inom ekonomisk brottslighet menar att det är i högsta grad oklart, beroende på skiftande databaser, om ekobrotten utförs mestadels inom småföretag (högst 50 anställda) eller i stora företag (minst 1 000 anställda). Och så länge detta är oklart finns det all anledning att prioritera profilmål; dels för att det förekommer ekobrott inom stora företag; dels för att stämma i bäcken av allmänpreventiva skäl gentemot andra stora företag.

Läs mer: ”Den misslyckade Saabrättegången har givit oss straffrättslig insikt”

I så måtto gör Ekobrottsmyndigheten helt rätt i att strategiskt inrikta sig mot att väcka åtal av profilmål.

Men för att lyckas med denna strategi måste Ekobrottsmyndigheten som rättsvårdande myndighet också till och från vara framgångsrik. I annat fall kommer legitimiteten i att prioritera profilmål slå tillbaka som felaktig, i det att misslyckandena ger intryck av att ekobrottt inte förekommer i stora företag (vilket i sak är en felaktig uppfattning) samt att den allmänna preventiva signalen blir noll och intet. Och det är just här någonstans Ekobrottsmyndigheten befinner sig farligt nära.

Efter en rad profilmål av insideraffärer, Cevian, HQ och nu Saab, befinner sig Ekobrottsmyndigheten i en alltmer sluttande brant av legitimitet. Vad beror detta på? Jag kan sluta mig till att det rör sig om två faktorer.

Det första är av kriminalpolitisk karaktär: Saabaffären blev vid den tid som ”räddningsprojektet” pågick uppmärksammat med betydande industri- och regionalpolitisk prestige där det inte fick gå fel. Men det blev ändå fallet i och med konkursen och då måste en syndabock utses och det blev företagsledningen som fick stå till svars.

Den andra faktorn som är mer av myndighetslegitimerande karaktär är att myndigheten såg detta som en möjlighet att just profilera sig som en betydande myndighet att dra affären till åtal. Inte minst den hyfsat långa förundersökningen understryker detta. Det fick inte bli något av politiska skäl framhastat åtal. Men nu blev det som det blev och det måste förklaras.

Dessa två angivna faktorer kan vara sanna bägge två men av varierande omfattning. Poängen är dock att de inte kan förklara varför det nu blev som det blev.

Min grundläggande förklaring till detta är att Ekobrottsmyndigheten följer en god tradition inom svenskt rättsväsende, nämligen att väcka åtal och få tillstånd en fällande dom i huvudsak baserad på objektiva rekvisit och i stort underlåta det subjektiva rekvisitets betydelse bakom den påstådda gärningen.

Denna åtalstrategi fungerar i stort sett väl när det gäller traditionella brott om förundersökningen kan få fram bra bevis (DNA, trovärdiga vittnen, trovärdiga dokument, fingeravtryck, övervakningsfilmer, osv) som kan bindas till gärningsmannen. Det vill säga, att denne var på plats vid angiven tidpunkt samt att denne rört vid det och det föremålet som kan knytas till brottets modus operandi. När detta är fallet är det relativt ointressant att påvisa det subjektiva rekvisitets betydelse för att väcka åtal och få tillstånd en fällande dom.

Samma åtalsstrategi gäller också vid ekobrott som bokföring-, skattebrott och diverse kortbedrägerier.

Men det hela blir mer komplicerat vid profilmål. Här måste man ha motivbilden med sig. Okej – Muller befann sig på platsen vid angiven tidpunkt för brottet. Han hade alla tekniska möjligheter att genomföra brottet (grovt svindleri). Men det är inte så konstigt. Hade Muller inte varit på plats och vid angiven tidpunkt med alla tänkbara resurser som stöd för sitt uppdrag, så hade han helt enkelt misskött sitt uppdrag som styrelseordförande!

Han måste helt enkelt vara där. Av det skälet blir därför motivbilden intressant. Vilket uppsåt hade Muller att svindla Saab på pengar och i så fall hur gjorde han det?

Det är just här jag menar att åklagarna gjorde ett grundläggande fel i att inte underbygga eller alternativt avstå från att väcka åtal baserad på bristande subjektivt rekvisit. Frågan är – skodde sig Muller på att upprätthålla/förhala konkursförfarandet av Saab (vilket åklagarna indirekt anför) så att han kunde dra ut så mycket pengar som möjligt ur affären?

Att Muller tog ut ett arvode på 50 000 kr i månaden (tingsrättsdomen) är egentligen försvarbart med tanke på arbetsinsats och ansvarsställning. Men enligt uppgifter från till exempel Aftonbladet (10/9 2011) tog Muller oförtjänt stora bonusar ur Saab. Eller Expressens (29/12 2011) uppgift om att Muller hade en tvivelaktig affärshistoria fylld av misstänkta oegentligheter och regelöverträdelser.

Endera var dessa medieuppgifter helt ogrundade och därför juridiskt sett meningslösa eller så kunde inte åklagarna skaffa fram bindande dokument för dessa uppgifter och de blev därför verkningslösa. Eller så negligerade åklagarna liknande uppgifter eftersom de ansågs falla under det subjektiva rekvisitets domän och därför ointressanta givet den åtalsstrategi man valde.

Men oavsett vilket av dessa skäl (eller något annat tänkbart skäl) som var anledningen till att man i princip avstod från att försöka binda Muller till ett subjektivt rekvisit så borde man inte ha drivit åtalet mot Muller vid hovrätten. Åklagarna borde insett att ett profilmål av denna dignitet kräver mer än de objektiva rekvisiten. De är helt enkelt otillräckliga i sig själv.

Man måste bevisa uppsåtet (direkt, indirekt eller oaktsamhet) betydligt fastare än de halvt lama försök man gjorde vid slutet av hovrättsförhandlingen. Man måste visa att Muller faktiskt skodde sig på att förhala konkursförfarandet (Saab befann sig sedan lång tid tillbaka i permanent likviditetskris med obestånd som följd) genom att tömma Saab på pengar för egen räkning samtidigt som investerare gick in med pengar i tron att Saab var en god investering och att det skulle rädda Saab på sikt.

Min slutsats är att åklagarnas åtalsstrategi är på något sätt typiskt svenskt förfarande inom rättsväsende. Man satsar allt på att binda gärningsmannen via objektiva rekvisit och underlåter i stort det subjektiva rekvisitet.

Den strategin håller inte i längden. I profilmål som Saab måste båda rekvisitkategorierna grundas om det överhuvudtaget är meningsfullt att väcka åtal. I annat fall riskerar man ett löjets skimmer över sig när det gäller framtida profilmål, och en anklagelse om diskriminering att Ekobrottsmyndigheten endast drar småföretagare inför rätten stup i kvarten.

Ekobrottsmyndigheten – en myndighet där gravölet har funnit sin plats…

Text: Tage Alalehto


  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Kommentarer som bryter mot kommentarsreglerna eller svensk lag kan tas bort eller ändras.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd. Pengarna går till undersökande och oberoende journalistik.

KOMMENTERA [Se kommentarsregler]

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här