Så här utvecklas och uttrycker sig individualism – Del 2

publicerad 15 juni 2022
- Dan Ahlmark
Dan Ahlmark, 2018. Privat foto.

ANALYS. Frågan vem man själv egentligen är, har en individualist nog lättare att besvara än andra personer. Sådana tankar är ju ofta levande och särskilt naturliga för honom/henne (1).

Text: Dan Ahlmark är ekon lic och jur kand | Läs även del 1

Mål och ansvar

Eftersom hans egna tankar är så viktiga för honom, tenderar de också att vara den främsta motivationen att agera. Yttre drivkrafter för handling faller i betydelse.

En vanlig drivkraft syns vara behovet att öka sin kompetens och verkligen växa i förmågan att nå uppsatta mål. Han önskar nå något, kanske utföra något märkligt. Och framgång och även andras uppskattning förstärker de inre drivkrafterna. Alla positiva faktorer, som påverkar självuppfattningen, kan medverka till det.

Känslan av eget ansvar formar klart hans beteende gällande disciplin och samarbete i exempelvis arbetssituationer. Där är han – även om han inte är en chef – kanske drivande pga sina egna ambitioner.

När något har bestämts enligt reglerna, och där han fått yppa sin åsikt, följer han det beslutet lojalt. Det innebär dock inte, att han lämnar sin eventuellt oppositionella åsikt om varför det fanns bättre alternativ än det, som beslutades.

De samhällspolitiska konsekvenserna av individualism är många och fundamentala. Dessa följder bygger logiskt på begreppet ”Rätten till det Egna Livet” (2), där den individualistiska människosynen utgör en grundsten, men de berörs inte här.

Det svenska samhällets hårda angrepp på individens självständiga tänkande är idag massivt och djupt skamligt (3).

Det kanske mest utmärkande draget hos individualisten är hans ovilja att lämna över sitt medvetande till andra. Det innebär samtidigt en ovilja att mycket vistas i det lägre medvetandet (2), eftersom han då inte har någon egentlig kontroll över tankarna utan bara förs runt av tillfälligheter eller av andras intressen eller syn på verkligheten.

Det är naturligt för en individualist att ta kontrollen över sina tankar genom att utnyttja sitt högre medvetande (2).

Det betyder inte att ständigt vara beredd på att lösa problem men ändå att klart veta vad man tänker och varför och vara beredd att tänka seriöst, när skäl finns. Det förstärker vanan att alltid tänka rationellt.

En konsekvens är då också, att han troligen ställer större krav på sitt umgänge än personer, som nöjer sig med att ofta finnas till i det lägre medvetandet.

Individualisten har naturligtvis behov som andra att göra karriär eller något märkligt av sitt liv. Det syns rimligt, om det senare vore betydligt starkare hos honom än hos andra, beroende på hans syn på sin egen betydelse och styrkan hos de inre drivkrafterna. Han har säkerligen mindre behov än andra sugna på framgång att just bestämma över andra för att tillfredsställa en känsla av makt.

En riktig individualist förväntar sig troligen ofta, att andra agerar och reagerar som han, eftersom han tycker sitt beteende är så självklart. I så fall anser han som rationell person, att det är andras rätt att bete sig som de vill (inom ramen för samhällets regler och krav).

Detta tillåter inte uttryck för sådan makt över andra, som kan kränka den personliga integriteten.

Eftersom han ibland själv får försvara sin position såsom självständig, har han också lärt sig att förstå principerna bakom sitt beteende, och därför finns psykologiska hinder för honom att själv agera som en klart auktoritär människa.

Om man uppriktigt anser, att individer har ett stort värde och egentligen är av grundläggande betydelse i samhället, beter man sig inte auktoritärt mot dem. Istället ser man andra som jämlikar, och det naturliga är att respektera dem.

Individualisten avvisar sådant han ser som påverkan för att göra något han inte vill. Han förstår dock gränserna för sitt krav på frihet och har inga invändningar mot förnuftiga lagar: såsom att man som ung ska gå i skolan för att utveckla sig; att demokratiskt fattade lagar ska åtföljas osv. Självdisciplin är en följd av det ansvar han förstår han måste leva upp till.

Ett ytterst viktigt skäl till motståndet mot individualism är människors dåliga självförtroende, och tron att de inte kan ta hand om sig själva i världen.

De har vuxit upp i ett system, där det offentliga tagit hand om så mycket, och personer kan inte förstå hur ett annat system, där individen har ett stort ansvar, överhuvudtaget kan fungera tillfredsställande.

På samma sätt kunde ryssarna i början av 80-talet inte föreställa sig att någon förändring av det kommunistiska  systemet kunde ske i landet. I beskrivningar av övergången från dagens samhälle till gott och fritt sådant betonas därför att ” ingen kommer att lämnas i nöd i ett libertarianskt samhälle” (4).

Människor har överhuvudtaget ingen uppfattning om de förutsättningar, som kommer att finnas i det bättre samhället. Det gäller bl a den mångfald av tjänster, som kommer att utvecklas, när människor får besluta om olika områden själva.

Övergången kommer att ske i sådan takt och under sådana villkor, att personer har tid och möjlighet att granska alternativ och kunna välja det bästa för den individuella familjen. Och ingen lämnas efter, utan det offentliga kommer alltid att vara resursen, om andra alternativ inte räcker.

Finns det skadliga konsekvenser? Några exempel…

Men vad inbegrips då inte i begreppet individualism ? Vad avgränsar detta beteende från andra beteenden exempelvis dåliga sådana ? Naturligtvis kan beteendesättet eventuellt också ha dåliga konsekvenser och på olika sätt skada andra, men på vad sätt, och vilka är skälen för det?

En personlig defekt som bortskämdhet påstås ibland vara ett utslag av individualism. Bortskämdhet hos en individ är oftast ett beroende av att få eller uppleva vissa saker, som någon annan ska ge denne. Det kan exempelvis gälla någon förmån andra inte har.

Det är alltså ett beroende av ting och/eller att någon beslutsfattare tvingas göra något. Att för detta som vuxen bete sig som ett bortskämt barn  ä r  förnedrande, men det uppfyller inget krav på just individualism utan gäller dålig uppfostran, bristande självbehärskning dvs ett okontrollerat ego, eller nedlåtande attityd till andra.

Ett intressantare exempel är då, att individualism ibland kan förknippas med egoism, men det ordet kan ju beteckna väldigt olika saker. Enligt en syn uppträder egoister ibland mycket hänsynslöst, armbågar sig fram, kränker andra, kräver förtur och speciella förmåner för sig själv osv.

Personen tänker inte på eller tar någon hänsyn till andras rättigheter. Individualisten vet dock vilka principer han vill ska gälla allmänt. Att en sådan person skulle gilla eller själv utföra kränkande eller skadlig behandling av andra, som naturligtvis kränker deras rättigheter, är nog inte förenligt med de principer, som styr hans liv.

Den typen av egoism har inget att göra med just individualism som styrande livsprincip utan med personlig hänsynslöshet och likgiltighet för andra.

Ibland används värderingen egoistisk i betydelsen att man vägrar att utan vägande skäl hjälpa andra, eller idag anser, att massinvandring till Sverige inte ska tillåtas, eller att offentlig U-hjälp (annat än katastrofhjälp) bör avslutas och ersättas av individuell frivillig hjälp.

Eftersom dessa ståndpunkter klart kan utgå från och vara slutsatser av individuella rättigheter, är de naturligtvis förenliga med individualism och kan överensstämma med många individers åsikter.

Skälet till ståndpunkterna har dock inget att göra med makt, hänsynslöshet eller girighet, utan är bara en följd av politisk ideologis syn på korrekta relationer i ett samhälle.

Text: Dan Ahlmark är ekon lic och jur kand | Läs även del 1

  1. ”Hon” eller ”han” betecknar i artikeln samtidigt båda biologiska könen.
  2. https://newsvoice.se/2022/04/sund-kultur/
  3. https://www.contra.nu/contra-articles/massindoktrineringen-i-sverige/


Du kan stötta Newsvoice via MediaLinq