Den 24 februari 2022 bröt kriget mellan Ryssland och Ukraina ut. Bakgrunden var åratal av NATO:s expansion österut, ända fram till Rysslands gränser. När Ukraina på allvar började närma sig NATO, och som västallierad kan placera kärnvapen bara några mil från Moskva, såg Ryssland det som ett existentiellt hot.
Text: Elena Malmefeldt, Ambition Sverige
Oavsett hur man värderar den ryska invasionen, är resultatet detsamma: en katastrof. Hundratusentals döda och sårade på båda sidor och människor på flykt.
Samtidigt måste vi ställa en fråga: varför var det så viktigt för västvärlden att driva Ukraina mot NATO, trots att landet inte ens bedömts redo för EU medlemskap på grund av omfattande korruption?
2022 – året då Sveriges krigslagar skrevs om
Tidigare kunde krigslagar bara aktiveras om landet befann sig i krig. Sedan november 2022 räcker det med “krigsfara” eller “utomordentliga förhållanden” vaga formuleringar som öppnar för politiska tolkningar. När krigslagar inträder kan staten ta din bil, ditt hus eller din mark med löfte om ersättning, men utan att du kan säga emot. Skillnaden i dag är att detta kan ske utan att krig faktiskt pågår.
Den nya riksbankslagen, kopplad till krigsfara, öppnar för att införa en e-krona, Sveriges variant av en CBDC (Central Bank Digital Currency). I praktiken flyttas makten över betalningssystemet från de privata bankerna till Riksbanken, och via samarbeten in i det internationella nätverk som leds av BIS, centralbankernas bank.
Formellt har alla centralbanker en röst, men i praktiken dominerar de största aktörerna som Federal Reserve, ECB och Bank of England. Det betyder att avgörande beslut kan fattas långt utanför Sveriges inflytande.
En e-krona är alltså inte bara ett nytt namn på dina bankpengar. Hela infrastrukturen förändras: dina pengar blir digitala centralbankspengar, en CBDC. Det är en teknisk och juridisk revolution som gör det möjligt för staten att i realtid övervaka och styra betalflöden, med verktyg som att frysa, villkora eller tidsbegränsa tillgången till pengar, om man väljer att använda dessa funktioner.
Ur statens perspektiv är detta en “lösning”. Vårt finansiella system bygger på ständigt ökande lån, och alla visste att det förr eller senare skulle kollapsa. När kraschen närmar sig behövs ett nytt system.
Den starkaste motiveringen för att införa det kommer i tider av krig eller kris då kan staten tvinga fram e-kronan eller en annan digital lösning, men lagar och ekonomi är bara en del av bilden. Minst lika viktigt är retoriken som används för att övertyga oss och där är Pål Jonson central.
Krigsnarrativet och vapenlobbyisten Pål Jonson
En av de mest drivande aktörerna bakom Sveriges nya så kallade försvarspolitik är Pål Jonson. Den 18 oktober 2022 tillträdde han som försvarsminister, efter två år som ordförande i försvarsutskottet.
Pål Jonsons bakgrund gör hans roll särskilt intressant. Han har varit gästforskare vid NATO Defence College och tidigare kommunikationsdirektör för vapenindustrins lobbyorganisation SOFF, där hans uppdrag var att marknadsföra krigsrelaterade produkter. I dag gör han samma sak, men med hela staten och våra skattepengar som verktyg.
Sedan han blev minister har hans retorik präglats av ett enda budskap: hotet från Ryssland kräver att vi rustar. Gång på gång säger han: “Vi har nu skickat …” följt av nya miljardpaket i vapen, ammunition och stöd till Ukraina. Varje ny rubrik om ett “ryskt hot” följs snart av ett nytt stödpaket.
Vinnarna är tydliga: Ukrainas makt får resurser, svensk vapenindustri får återanskaffningskontrakt och miljardorder.
Här vävs narrativet och ekonomin samman. Kriget blir inte bara en geopolitisk konflikt, utan också ett verktyg för att rättfärdiga miljardstöd, upprustning och lagförändringar. Men frågan kvarstår: är hotet så entydigt som Jonson beskriver, eller är det en retorik som främst gynnar vapenindustrin och de som tjänar på en permanent krigsberedskap?
Hotnarrativet och Overton-fönstret
När lagarna ändrades och pengar började rulla öppnades ett nytt kapitel i den politiska dramaturgin: skapandet av ett hotnarrativ. Logiken är gammal men effektiv, gör människor rädda, så accepterar de förändringar som tidigare varit otänkbara.
Vi ser det i hur Ryssland pekats ut som skyldig till händelser där bevis saknats eller senare visat åt annat håll. Nordstream sprängningen, där regeringar snabbt antydde att Moskva saboterat sin egen gasledning. Drönare över Danmark, Norge, Malmö och Polen trots att Ukraina har en av världens mest avancerade drönarflottor. Varje gång ett nytt “ryskt hot” rapporteras får Ukraina mer pengar, vapen och politiskt stöd.
GPS-störningar tillskrivs Ryssland, även när bevisen är vaga. Cyberattacker där rubrikerna slår fast “ryssarna” innan någon teknisk analys gjorts. Mönstret är detsamma: narrativet först, bevisen sedan, om de ens kommer.
Här fungerar det så kallade Overton fönstret: opinionen flyttas steg för steg. Förslag som först upplevs som extrema blir genom ständiga upprepningar acceptabla, och till slut självklara. För tio år sedan var amerikanska baser i Sverige otänkbara. I dag kallas de “nödvändiga”.
Just detta ser vi nu i svensk politik. NATO medlemskap, DCA-avtal och utländska militärbaser gick från otänkbara till normala. När Sverige pekar ut uppmarschområden för utländsk militär i Enköping väcker det knappt reaktioner längre.
Det är alltså inte bara opinionen som förskjuts steg för steg. Staten har också en historia av att via lagar bestämma vilken berättelse som gäller och vilken insyn medborgarna får. Låter det osannolikt? Påminn er då om Estonia katastrofen 1994.
Estonia – när staten stängde dörren till sanningen
852 människor miste tragiskt nog livet när fartyget Estonia sjönk i Östersjön en av de värsta civila katastroferna i modern tid. Officiellt hette det snart att bogvisiret hade fallit av. Alla andra spekulationer om sabotage, sprängningar eller militär last avfärdades. En officiell berättelse cementerades på rekordtid och den kom att prägla allt som följde.
Redan året efter infördes en särskild gravfridslag (1995:732). På ytan handlade den om respekt för de omkomna. I praktiken innebar den ett totalförbud mot dykningar och oberoende tekniska undersökningar det mest konkreta exemplet på hur staten aktivt begränsade insyn och stängde ute fortsatt granskning. Allt som kunde ha gett anhöriga och forskare fler svar blockerades med lagens hjälp.
Samtidigt hemligstämplades uppgifter om transporter av militär materiel. Först 2004 efter ett decennium av tryck från anhöriga och journalister, tvingades regeringen till slut erkänna att dessa transporter faktiskt hade förekommit, bara veckorna före katastrofen.
Mönstret är tydligt: i stället för att skapa öppenhet användes lagar för att stänga dörrar, begrava frågor och befästa en officiell version. Staten definierade vilka regler som gällde och kunde på så sätt undvika granskning.
Och här dras parallellen till i dag. När krislagar skrivs om, när “krigsfara” och “utomordentliga förhållanden” blir tillräckligt för att staten ska kunna ta extraordinära beslut, ser vi samma logik som efter Estonia. Lagar som påstås skydda oss används i stället för att kontrollera berättelsen och begränsa insynen.
Om staten kunde dölja militära transporter 1994, cementera en version och förbjuda granskning varför skulle det inte kunna ske igen? När nästa kris definieras av samma politiker som i dag driver på hotnarrativet kring Ryssland, Ukraina, NATO och DCA, hur mycket sanning kommer vi då få veta, och hur mycket kommer att begravas under nya lagar?
Från krigsfara till fredstida kris
Ändringen 2022 var bara första steget. Då blev det möjligt att aktivera undantagslagar redan vid ”krigsfara” utan att Sverige faktiskt befann sig i krig. Men nu går regeringen ännu längre.
I propositionen 2024/25:155 om allvarliga fredstida krissituationer vill man att samma undantagsbefogenheter även ska kunna gälla i helt andra situationer. Begreppet är inte ens definierat i grundlagen det kan handla om pandemier, terror eller klimat. Det betyder i praktiken att en riksdagsmajoritet kan besluta att nästan vad som helst är en ”allvarlig kris”, och därmed ge regeringen makt att styra över områden som normalt kräver lagstiftning.
Det finns ingen automatisk sluttid. Krisläget kan förlängas gång på gång, så länge en majoritet vill. Det finns inga skarpa spärrar mot missbruk, och eftersom Sverige saknar författningsdomstol finns ingen oberoende instans som kan sätta stopp.
Precis som 2022 handlar det om samma logik: vaga ord och breda befogenheter som flyttar makt från medborgarna till staten. Skillnaden är att det nu inte ens behöver handla om krig utan om vilken ”kris” politikerna för stunden definierar.
Vi ser alltså ett mönster. 2022 öppnades dörren, krigslagar kunde aktiveras redan vid ”krigsfara”. Nu, med proposition 2024/25:155, vidgas den ännu mer: samma undantagslagar kan gälla i helt fredliga tider, vid kriser som politikerna själva definierar.
Hotet är narrativet. Lagarna är verktyget. Friheten är priset. Frågan är inte om staten kommer använda dessa nya befogenheter och frågan är när nästa kris väl deklareras, hur mycket av vår demokrati, vårt ägande och vår frihet finns då kvar?
Ett starkt försvar är nödvändigt, men det får aldrig bli en ursäkt för att montera ned våra fri- och rättigheter.
Text: Elena Malmefeldt
