Den ryske utrikesministern Sergej Lavrov skrev den 19 juni 2026 en artikel, Moskvas sanningspiller till Europa, på den ryska statliga nyhetsajten RT. Den skrevs ursprungligen för att publiceras i Politico Europe – men stoppades.
NewsVoice återger nedan hela Lavrovs artikel, ett av vår tids viktigaste historiska dokument som på ca 1400 ord förklarar Rysslands syn på kriget i Ukraina och vad EU:s ledare inte vill att deras medborgare känner till.
Den ursprungliga engelska version kan läsas här:
Lavrovs text i sammanfattning:
Några reflektioner om Ukrainakrisen, dess lösning och den europeiska och globala säkerheten
Vid ett möte i London den 7 juni 2026 lade ledarna för Storbritannien, Frankrike och Tyskland, tillsammans med Vladimir Zelenskyj, fram fem förhandsvillkor som Ryssland måste uppfylla för att säkerställa en ”rättvis och varaktig fred” i Ukraina. Europa presenterar nu gemensamt denna lista av krav som grund för en dialog med Moskva.
Bakgrunden
Mer än två decennier av förhandlingar med Europa, som en del av det kollektiva Väst, leder till endast en slutsats: att engagera Ryssland i dialog har tjänat som en diplomatisk rökridå för den geopolitiska expansionen av västliga institutioner, framför allt NATO och Europeiska unionen, österut – ända fram till Rysslands gränser.
Europas medskyldighet i att elda på Ukrainakrisen är obestridlig. Tillsammans med USA orkestrerade länder i Europa den oranga revolutionen i Kiev 2004. För att etablera ett antiryskt brohuvud i Ukraina, så mutade och köpte de under många år politiker och hela partier, skrev om historien och läroplaner, odlade och vårdade ukrainsk nationalism och ansträngde sig hårt för att slita bort Ukraina från Ryssland.
2013 avvisade EU rakt av vårt förslag till en kompromiss om [Ukrainas] associeringsavtal – ett avtal som Bryssel länge hade pressat Viktor Janukovytj att underteckna. Det förtjänar att påpekas att Ukraina erbjudits en ensidig väg in på EU:s marknad, utan ömsesidigt åtagande – ett villkor som var oförenligt med Kievs fortsatta medlemskap i frihandelszonen OSS. När Viktor Janukovytj begärde uppskov provocerade Europa fram gatukravaller som snabbt eskalerade till statskuppen i Kiev i februari 2014.
Tyskland, Frankrike och Polen visade sig därefter vara lika opålitliga. Trots att de hade garanterat att avtalet som träffats mellan oppositionen och Viktor Janukovytj skulle respekteras, tvådde de sina händer i samma ögonblick denna opposition – som de själva skapat – grep makten. ”Demokrati”, suckade de och ryckte på axlarna, ”kan ta oväntade vändningar.”
Europa stödde därefter de nya myndigheterna. I Odessa den 2 maj 2014 resulterade mordbranden på dussintals med oskyldiga anhängare av närmare band med Ryssland inte ett enda fördömande ord från Europas huvudstäder.
Som medgaranter för Minskavtalen från 2015 uppmuntrade Frankrike och Tyskland i praktiken det ukrainska styret att sabotera sina egna åtaganden. Som Angela Merkel och François Hollande senare medgav – efter att Rysslands särskilda militäroperation (SMO) redan hade inletts – var Kievs ansvar för att implementera Minskavtalen, enhälligt godkända av FN:s säkerhetsråd, aldrig den egentliga avsikten. Målet, erkände de, var att blott vinna tid: att stärka och översvämma den ukrainska militären med vapen från Väst.
Ryssland, å sin sida, utforskade alla diplomatiska möjligheter att demontera denna Europas säkerhetskris. I januari 2022 avvisade dock USA och NATO Rysslands förslag om juridiskt bindande ömsesidiga säkerhetsgarantier. Europeiska NATO-medlemmar stödde avvisandet aktivt.
Efter inledningen av Rysslands särskilda militäroperation (SMO) ställde sig det enade Europa bakom den brittiske premiärministerns ansträngningar att sabotera förhandlingarna mellan Ryssland och Ukraina i Istanbul. Boris Johnsons uppmaning till Kiev – ”skriv inte under något, fortsätt bara kriga” – slog igen dörren för verklig diplomati på oöverskådlig framtid.
Nuläget
Vad har då fått politiker i Europa att plötsligt lägga om retoriken och börja tala om förhandlingar – vad strävar de efter med dessa uttalanden?
EU:s utrikespolitiske chef Kaja Kallas har till exempel sagt att syftet med varje dialog med Ryssland är att diktera Europas villkor. Dessa inkluderar betalning av ”reparationer” till Ukraina, tillbakadragande av trupper från Transnistrien och Sydkaukasus, avskaffande av lagen om ”utländska agenter” samt acceptansen av hårda begräsningar för [storleken] Rysslands väpnade styrkor. I hennes framställning kan det ”inte finnas någon rättvis och varaktig fred utan ansvarsutkrävande från Ryssland.” Under FN:s säkerhetsråds session den 19 maj 2026 framförde en EU-representant detta otvetydigt: ”Att stödja Ukraina militärt motsäger inte strävan efter fred, utan utgör snarare en grundläggande förutsättning för alla trovärdiga förhandlingar i god tro.”
Europas plan är att tala med Ryssland samtidigt som man via Europarådet driver juridiskt krig. Inom denna en gång respekterade organisation håller en hel infrastruktur på att byggas upp med det uttalade syftet att ”ställa Ryssland till svars”: ett skaderegister, en skadeståndskommission och en särskild tribunal.
EU har också godkänt att ingripa mot handelsfartyg på internationella vatten. Flera incidenter har redan ägt rum i Östersjön och på Atlanten. Samtidigt vänder Väst medvetet blicken bort från de sabotage- och terroristbrott som Ukrainas krigsmakt begår i Svarta havet och Medelhavet.
Det verkliga målet för Europas ledare är alltså inte att förhandla med Ryssland. Det är att stärka Zelenskyj-regimen och bevara den som en språngbräda för fortsatt konfrontation mot Ryssland. Med detta i åtanke skyndar sig europeiska ledare att säkra ett eldupphör så snabbt som möjligt och av ett enda skäl: att förhindra kollapsen av Ukrainas krigsmakt på slagfältet. Planen är att ”frysa” konflikten utan att ta itu med dess grundorsaker, för att sedan snabbt föra in militära kontingenter från den anglo-franska ”koalitionen av villiga” på ukrainskt territorium.
Det är allmänt känt att Europas eliter har investerat sitt ”politiska kapital” i konfrontationen med Ryssland och pumpat in hundratals miljarder dollar i att hålla Kievregimen under armarna samt i att rusta upp EU-medlemsstaternas och NATO:s militärbudgetar. Europa strävar nu efter att uppnå ”försvarsberedskap” mot Ryssland till 2030. Fram till dess avser man att med alla tillgängliga medel vinna tid. I en slående öppen kommentar i april sade Belgiens stabschef rakt ut: ”Vi har fortfarande några år på oss. Tack vare ukrainarnas mod och blod, som köper oss den tiden.”
Ett enat Europa fortsätter att drömma om expansion. Man avser att absorbera Ukraina och Moldavien och samtidigt dra Armenien in i sin intressesfär. NATO har redan expanderat österut och svalt upp Finland och Sverige. När det gäller Ukraina betraktas landet alltmer som ”slagkraften” i en framtida europeisk militärstyrka, oberoende av Förenta staterna och oberoende av NATO.
Risker för den globala säkerheten
Detta tillstånd utgör allvarliga hot mot den globala säkerheten. En direkt konfrontation mellan NATO och Ryssland kan snabbt eskalera till ett utbyte av kärnvapenattacker med katastrofala konsekvenser.
Under parollen ”strategisk autonomi” bevittnar Europa en betydande uppbyggnad av sina militära kapaciteter, även på det nukleära området. Paris avsikt att utvidga sitt ”kärnvapenparaply” till flera EU- och NATO-medlemsstater är en källa till djup oro. Detta kommer inte att stärka säkerheten för Frankrike självt eller för mottagarna av dess så kallade skydd.
Trots detta fortsätter Europas politiska och militära etablissemang att tillskriva Ryssland aggressiva planer – planer som, hävdar de, sträcker sig långt bortom Ukraina. Den ryske presidenten har vid ett flertal tillfällen uttalat att allt detta är nonsens, provokation och desinformation, som enbart syftar till att utvinna budgetmedel för kampen mot Ryssland. Det är knappast det klimat som passar för substantiell dialog.
Rysslands ståndpunkt
När det gäller förhandlingar upprepade Vladimir Putin vid det Internationella ekonomiska forumet i S:t Petersburg att Ryssland inte är emot kontakter med någon part. Vi ser dock i Europa en part som strävar efter Rysslands nederlag – en ståndpunkt som européerna själva öppet förfäktar. Dialog med Europa kan därför inte föras som om det vore en opartisk tredjepartsaktör.
Ryssland föredrar att uppnå den särskilda militäroperationens mål genom diplomati.
Det kräver tillförlitliga garantier för säkerheten längs Rysslands västra gränser och säkerställande av respekt och värdighet för våra medborgare och landsmän, inklusive rätten att tala sitt modersmål ryska och utöva den ortodoxa kristna tron. Ytterligare militär, politisk och ekonomisk expansion av Väst är oacceptabel: den strider mot imperativerna för en multipolär värld.
Europas ledare behöver inse att de med sina egna händer förstört den modell för regional säkerhet som under decennier byggdes upp på kontinenten, sedan antagandet av Helsingforsslutsakten 1975. Den kommer aldrig att återupprättas. Vi måste nu röra oss mot att skapa en ny säkerhetsarkitektur för kontinenten, öppen för alla eurasiska länder och som återspeglar dagens multipolära verklighet.
Principen om lika och odelbar säkerhet, som sparkats sönder av Europas atlantister, kan förverkligas inom ramen för en ny eurasisk arkitektur. När tiden är mogen kommer även Europa att kunna ansluta sig till detta stora arbete.
Det avgörande är en meningsfull dialog som återupprättar det förtroende som krossats av Västs och Europas antirysska agerande under perioden efter det kalla kriget. Detta förtroende kan endast återvinnas genom konkreta steg som visar på ett ärligt åtagande om att sluta använda diplomati som täckmantel för expansionistiska ambitioner. Förtroende kan inte återupprättas, och dialog kan inte återupptas, genom ultimatum som det som utfärdades mot Ryssland i London den 7 juni 2026.
P.S. Det är anmärkningsvärt att Londons ultimatum otvetydigt bekräftades av ambassadörerna för Storbritannien, Frankrike och Tyskland vid mötet på det ryska utrikesministeriet den 11 juni 2026 – ett möte som de så enträget hade begärt. Det var det enda syftet med deras besök till ministeriet.
Referenser och relaterat
- RT International: Censored Lavrov article Politico refused to publish (FULL TEXT)
