NewsVoice är en nättidning för oberoende nyheter, debatt och analys. 
Den 4 november är det skolelevernas dag i Iran: en dag för att hedra minnet av de frihetssträvande eleverna som 1978 miste livet i händerna på den avsatte shahens bödlar, och för att reflektera över den roll som den generation som ska bygga landets framtid spelar.
En artikel av Hojjatollah Faghani, Irans ambassadör i Sverige
I år har högtiden en ytterligare smärtsam innebörd för iranierna. I Minab, i södra Iran nära Persiska vikens kust, finns det familjer som sedan den 28 februari inte längre kan väcka sina barn till skolan. Inget återstår av de enkla vardagsrutinerna i dessa hem: tomma platser vid familjebordet, rum vars boende aldrig kommer tillbaka och böcker vars sidor aldrig mer kommer att bläddras i.
I nyheterna beskrivs ibland krig med namn på befälhavare, missiler och militära mål. För invånarna i Minab för kriget dock tankarna till namnet och det oskyldiga ansiktet på ett barn som gick till skolan på morgonen och aldrig kom hem.
På morgonen lördagen den 28 februari 2026, när de avsiktliga, olagliga och oprovocerade militära attackerna från USA och den israeliska regimen mot Iran inleddes, träffades Shajareh Tayyebeh-grundskolan i Minab av missiler. Siffror som registrerats av Iran visar att 168 elever dödades, tillsammans med ett antal lärare och skolpersonal. Många av dessa barn var i grundskoleåldern, omkring sju till tolv år gamla.
För den som läser nyheterna på avstånd kan siffran verka enorm och chockerande, men den riskerar snart att försvinna bland andra rubriker. Till skillnad från nyhetsläsarna kan familjerna inte gå vidare. I deras hem har varje siffra ett namn, ett ansikte och en framtid som plötsligt togs ifrån dem.
En morgon som aldrig ledde hem
Brottet inträffade omkring klockan 11.30. Bevis och information som samlats in om händelsen tyder på att två amerikanska Tomahawk-missiler avsiktligt avfyrades mot skolbyggnaden med mindre än en timmes mellanrum. Att en utbildningsinstitution utsätts för två attacker väcker allvarliga frågor om syftet med detta brott. En styrd missil är inte detsamma som en oavsiktlig explosion eller granatsplitter. Skolbyggnaden förstördes, och sökandet efter offer under spillrorna inleddes.
Bilder från den dagen visar skolväskor som hänger från räcken, dammiga anteckningsböcker och läroböcker samt familjer och räddningspersonal som letar efter barnen. Ingen bild kan förmedla vad det ögonblicket innebar för föräldrar som ropade på sitt barns namn utan att få något svar.
På listan över offer finns den sjuårige Mohammad Kian Bahrami, den sexåriga Atena Chamoli-Nejad, den sjuåriga Esra Farahizadeh och den åttaårige Ali-Asghar Zaeri. Vid sidan av eleverna finns lärare som Fatemeh Taheri-Far, vars yrke var att undervisa och ta hand om barn. Dessa namn är inte bara poster i en utredningsakt. Var och en av dem skulle ha levt i många år till, studerat, lärt sig och en dag fört vidare sina erfarenheter till andra.
När vi talar om Minab får vi inte reducera dem till statistik i en politisk tvist. Inget av dessa barn var inblandat i något krig. Bombningen av Minab var ett angrepp på mänskligheten och på en nations framtid.
Trettiosju år före denna händelse, den 3 juli 1988, sköt ett amerikanskt krigsfartyg ner Iran Air-flyg 655 över Persiska viken, vilket ledde till att cirka 290 passagerare och besättningsmedlemmar omkom och blev martyrer. Omständigheterna och detaljerna kring dessa två händelser är inte identiska, men för iranierna påminner de om en bitter sanning: återigen har civila, denna gång i en grundskola, förlorat sina liv genom avsiktlig användning av ett amerikanskt vapen.
Att flera decennier har gått minskar inte på något sätt ansvaret att skydda människoliv. För varje ny generation är förväntningen att sådana händelser inte ska upprepas, snarare än att nya namn ska läggas till listan över offer.
Bevis som kräver svar från USA
Frågan om ansvaret för attacken vilar inte enbart på Irans uttalanden. Den 7 mars 2026, efter att ha granskat information och bilder rörande skolan, beskrev Human Rights Watch attacken som olaglig och uppmanade USA och Israel att utvärdera sitt ansvar och offentliggöra resultaten.
Enligt organisationens bedömning stämde mönstret av träffarna överens med användning av precisionsstyrda vapen, snarare än ett vapen som av misstag kommit ur kurs. Human Rights Watch betonade också behovet av att utreda ansvaret hos den part som utförde attacken, ge ersättning för skador på civila och åtala dem som begått krigsförbrytelser. Detta är inte krav som kan avfärdas med ett uttryck av beklagande.
I en utredning som publicerades den 16 mars 2026 granskade Amnesty International mer än 30 satellitbilder, 28 videoklipp och 30 fotografier samt samlade in information från välunderrättade källor. Organisationen drog slutsatsen att USA var ansvarigt för den dödliga attacken mot skolan. Enligt Amnesty International visar bevisen att skolbyggnaden träffades direkt under en attack med styrda vapen.
Den 11 mars 2026 rapporterade även New York Times, med hänvisning till de preliminära resultaten av en utredning genomförd av US Central Command, att amerikanska styrkor var ansvariga för den dödliga Tomahawk-attacken. Tidningens visuella granskningar fokuserade likaså på precisionen i missilattacken och på det faktum att byggnadens användning för utbildningsändamål var identifierbar.
För oss är frågan klar: attacken mot Shajareh Tayyebeh-skolan måste utredas som ett krigsbrott, och de ansvariga måste ställas till svars enligt lagen. Internationell humanitär rätt vilar på tre grundläggande principer: åtskillnad mellan militära och civila mål, proportionalitet vid attacker samt att alla rimliga försiktighetsåtgärder ska vidtas.
Skolor är civila objekt, och skyddet av dem får inte åsidosättas på grund av spekulationer. Även vid angrepp mot ett militärt mål kvarstår skyldigheten att bedöma de förutsebara riskerna för civila. Att förfoga över precisionsvapen minskar inte ansvaret för valet av mål. Tvärtom gör det frågan om varför sådana tekniska resurser inte lyckades förhindra denna tragedi ännu mer angelägen.
Barn får inte kallas ”kollateral skada”
Termer som ”målfel” eller ”kollateral skada” används för att förklara vissa militära operationer. I fallet med Minab anser vi inte att dessa termer är en acceptabel beskrivning av vad som hände. En utredning kan fastställa hur underrättelsefel eller felaktiga beslut ledde till attacken, men sådana förklaringar raderar varken offrens namn eller upphäver skyldigheten att redogöra för vad som hände.
En skola som träffats av missiler, där barn dödats inuti, får inte i officiella dokument endast betecknas som ett tekniskt fel. Den rättsliga karaktären av denna attack måste granskas oavsett den ansvariga partens politiska och militära ställning.
Brottet begränsar sig inte till själva explosionen. Barnens rätt till liv kränktes, och samhällets rätt till utbildning skadades också. En skola är en plats där kunskap, språk, kultur och erfarenhet förs vidare från en generation till nästa. Dess förstörelse, tillsammans med dödandet av elever och lärare, lämnar ett tomrum som inte kan fyllas enbart genom att reparera väggar och tak eller ens genom att betala materiell ersättning.
Familjer och barn som överlevde denna händelse kommer att leva med rädsla och sorg i åratal. De psykologiska såren efter en sådan händelse sträcker sig bortom en enda generation och påverkar djupt människors känsla av trygghet, det sociala förtroendet och barnens relation till sin lärandemiljö. Rätten till utbildning innebär mer än att ha en skolbyggnad; den innebär rätten att gå i skolan utan rädsla för döden.
Därför har det en särskild betydelse för Minab att tala om framtiden på Skolelevernas dag. De omkomna eleverna kunde ha blivit läkare, lärare, konstnärer, ingenjörer eller yrkesverksamma inom vilket annat område de än valt. Ingen vet vilka barns talanger som kunde ha förändrat andra människors liv och ett lands öde, kanske till och med världens.
Det som har gått förlorat är inte bara de år de skulle ha levt, utan alla de möjligheter som ännu inte hunnit blomstra. Detta är den förlust som inte syns i militära tabeller och vars fulla värde ingen ekonomisk beräkning kan mäta.
Ansvarsskyldighet som en förutsättning för att respektera de mänskliga rättigheterna
Familjerna i Minab har rätt att få veta vem som beordrade attacken, vilken information som användes för att välja ut just denna skola som mål och varför barnen inte kunde skyddas. Utredningsresultaten måste offentliggöras i sin helhet.
Om straffrättsligt ansvar fastställs måste de ansvariga åtalas och familjerna måste få ersättning för både materiell och immateriell skada. Ingen ersättning kan återföra ett barn till en familj, men att ignorera sanningen förvärrar offrens sorg genom orättvisa.
Om förövarna av detta brott inte straffas, kvarstår risken för att sådana tragedier upprepas. Ansvarsskyldighet är inte en eftergift gentemot Iran; det är en skyldighet gentemot de regler som fastställts för att skydda alla civila.
Denna fråga bör vara viktig även för svenska läsare. Sverige är ett land som betraktar barns rättigheter, rätten till utbildning och respekten för internationell rätt som grundläggande värden. Vi kan vara oense i politiska frågor, men oenighet med den iranska regeringen får inte förvandlas till likgiltighet inför iranska barns död.
Om dödandet av skolbarn i Ukraina eller Gaza väcker protester och medkänsla måste samma måttstock gälla för Minab. Värdet av ett barns liv beror inte på nationalitet, och tillämpningen av krigslagarna får inte bero på vilket land som avfyrade missilen.
Som Irans ambassadör i Sverige uppmanar jag medier, juridiska experter och försvarare av barns rättigheter att granska de publicerade bevisen, ställa frågor om USA:s ansvar och se till att detta brott inte glöms bort bland de dagliga nyheterna om kriget. Ingen behöver hålla med om alla Irans politiska ståndpunkter för att försvara Minabs skolbarns rätt till liv.
Vi ber om en rättvis prövning av sanningen och om strävan efter rättvisa. En dag kanske Shajareh Tayyebeh-skolan återuppbyggs, och dess klocka kanske återigen ringer över skolgården, men de barn som blev martyrer den morgonen kommer aldrig tillbaka. Det minsta vi är skyldiga dem är att se till att deras namn inte glöms bort och att ett brott mot en skola inte förblir ostraffat.
En skola ska vara en plats där framtiden börjar, inte där barnens framtid tar slut.
En artikel av Hojjatollah Faghani, Irans ambassadör i Sverige
Relaterat
- Fars News: Images Emerge From Minab School Hit in Deadliest US-Israeli Strike
- NewsVoice: Confirmed: US Tomahawks Killed Children at Iranian Elementary School
