The Guardian har recenserat boken ”Adults in the Room: My Battles With Europe’s Deep Establishment” (2017) skriven av Greklands tidigare finansminister Yanis Varoufakis. Han avslöjar att han spelade in samtal med höga profiler inom EU:s toppskikt. Boken är en insiders berättelser om hur befolkningar i EU sätts i andra hand efter högre politiska-ekonomiska intressen.
Text: John Kampfner, The Guardian | Översättning: Pia Hellertz, fil.dr.
Kanske Barack Obama inte är ett helgon trots allt. Innan han välkomnade Greklands hårt ansatte finansminister [Varoufakis] till Ovala rummet, berättade den dåvarande presidenten för sin grekisk-amerikanska publik: ”Jag kan lika gärna gå fram till honom och be att få låna pengar”. Presidentens skämt gick inte hem.
Grekland hade länge blivit föremål för munterhet och mobbning av stormakterna. Yanis Varoufakis sexmånaders ämbetstid var en historia om nästan dagliga konfrontationer med IMF [Internationella valutafonden], EU-institutionerna, och framför allt med den tyska regeringen som verkade göra allt för att ringakta honom [1].
Varoufakis har fått sin hämnd, eller kanske sin katharsis, genom att skriva en ”riveting hiss” (fängslande susning). ”Adults in the Room” lånar det begrepp som användes nedsättande av Christine Lagarde, chef för IMF. Boken ger en extraordinär redovisning av slugheten i hjärtat av Greklands finansiella räddningsaktion år 2015. Ju trotsigare den vänsterorienterade Syriza-regeringen blev, desto större blev det hot den mötte från vissa, men också falsk uppmuntran från andra.
Den mest korrumperade av den första kategorin var Wolfgang Schäuble, Tysklands tuffe finansminister. Han fick sällskap av flera EU-byråkrater som snart kommer att förhandla mot Theresa Mays Brexit, omröstningen om Storbritanniens medlemskap i Europeiska unionen. En av de främsta ränksmidarna bland ”lita på mig, vi skulle verkligen vilja hjälpa dig, men när det kommer till kritan, kommer vi inte att göra-lägret”, var Emmanuel Macron, Frankrikes nya president [2]. Macron lovade att hjälpa till och han försökte, men han fick motstånd från president François Hollande. Hans generade chef antydde han hade satts på plats av Angela Merkel.
Detta är nödvändigtvis en ofullständig tolkning av historien – versionen av en man, med motorcykel och läderjacka, tidigare akademisk och självutnämnd rebell, som roade sig med att reta upp den kostymklädda politiska klassen. Varoufakis val av vänner är bisarr, men ligger i linje med de tider som är. Han citerar med oblyg glädje det stöd han regelbundet fått från Lord Lamont, f.d. brittiske kanslern som enligt sin hustru hade varit i badet när Storbritannien kastade sig ut ur ERM [3] samt Jeffrey Sachs, en av arkitekterna bakom Rysslands katastrofala krasch med privatiseringsprogram i början av 1990-talet.
Yanis Varoufakis: ”Om jag skulle dömas för högförräderi, skulle det vara intressant”
Precis som Brexiters och den brittiska högern valde sin fiendes fiende som sin vän, så kanske det inte skulle komma som någon överraskning att den grekiska vänstern kan göra detsamma. Inte heller kan det tyckas ologiskt att The Telegraph köpte rättigheterna att publicera boken som en serie artiklar, med överdådigt beröm. Det bör noteras att tidskriften inte var en följare av Varoufakis när han for ut mot ”eliten” för två år sedan. Politiska lojaliteter har sedan dess blivit oändligt mer flexibla.
Man kan behålla ett öppet sinne när det gäller hans version, och samtidigt fortfarande beundra uthålligheten hos honom. Han berättar att han spelade in många av sina samtal: I så fall skulle den politiska historien genom en smartphone – när allt kommer omkring – vara en ny variant av den mer traditionella dagboken. Inget samtal är verkligen privat, i synnerhet borde det inte vara det när det gäller politiska skurkstreck.
Varoufakis påståenden gjorde sålunda att både Lagarde och Schäuble erkände för honom att deras ”medicin” inte kunde fungera, men de var tvungna att administrera den ändå.
”Som en fosterlandsvän, nej. Det är dåligt för ditt folk,” hävdar han att tysken sade till honom. Deras många samtal är de mest fängslande. Vid ett tillfälle säger Varoufakis till Schäuble: ”Under digerdöden på 1300-talet, påminde jag honom, trodde de flesta européer att pesten orsakades av syndigt leverne och kunde exorceras genom åderlåtning och självprygling”, eller kan ha det ha varit en fluga på väggen?
Det är de svaga, särskilt den grekiske premiärministern och tidigare vännen Alexis Tsipras, som förtjänar det största föraktet. Varoufakis ser hur hans kabinettkollegor plockas bort, vilket konstigt nog, kulminerade i en folkomröstning där Greklands väljare med god marginal valde att avvisa Bryssels åtstramningsramar. Det blev bara för Tsipras att avstå från sin egen seger och ge efter för ännu starkare villkor än vad som ursprungligen var planerade. ”Han följde sin praxis, att komma överens med allt jag sa, men dra den motsatta slutsatsen.”
Jag skulle vilja höra andras versioner. Med tiden kommer de säkert. Han ger sig in på temat om Greklands inhemska korruption. Ibland avfärdar han dess relevans för krisen eller påstår – med lite bevis – att hans fiender är delaktiga. Han skyller på media för orsaken till mycket av hans eget elände, en något tröttande klagan.
Varoufakis målar upp sig själv som en hjälte med brister, men ändå väldigt mycket hjälte. Ändå väger styrkan i denna beskrivning upp svagheterna. Detta är en beundransvärt trovärdig skildring av en grekisk och europeisk tragedi.
Mitt i dramat finns banaliteter. Varoufakis glömmer rocken i Paris och måste låna en rock av Greklands ambassadör. Vid ett annat tillfälle accepterar han euromynt av choklad som en hånfull gåva från Schäuble, som han sen låter smälta i dennes rockficka, samt kladdar ner avgångsbrevet han planerade att skicka iväg vid hemkomsten.
Beundransvärt är att han undviker fördömanden. Han hittar människan hos sina motståndare, även i sina mörkaste stunder. Han skriver om midnattspromenader genom regniga gator Bryssel eller Riga eller var det senaste fyllda mötet just hade ägt rum. ”Hur det mänskliga sinnet skapar njutningsfyllda vyer trots tristess är ett fascinerande mysterium.”
Nästa gång jag tycker att jag har haft en dålig dag på kontoret, kommer jag att tänka på att någon har haft det mycket värre.
Text: John Kampfner, The Guardian | Översättning: Pia Hellertz, fil.dr.
Läs mer om Yanis Varoufakis i NewsVoice
Relaterat och referenser
Källa: Adults in the Room: My Battle With Europe’s Deep Establishment by Yanis Varoufakis – review
[1] Gianis/Yanis Varoufakis, född 24 mars 1961 i Aten, är en grekisk nationalekonom och var Greklands finansminister januari-juli 2015. I det grekiska parlamentsvalet i januari 2015 invaldes han som representant för SYRIZA och tillträdde sin ministerpost i Alexis Tsipras regering.
[2] https://www.theguardian.com/world/emmanuel-macron
[3] Europeiska växelkursmekanismen (engelska: European Exchange Rate Mechanism, ERM) är ett system genom vilket medlemsstater inom Europeiska unionen som inte har euron som valuta kan binda sin valuta till den gemensamma valutan. (Mitt tillägg, PH)
