Madeleine Leijonhufvud: För få anmälningar som leder till fällande dom

NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. Stöd vårt arbete genom att donera, sponsra (tex granskningar, utlandsreportage) eller annonsera.
publicerad 29 april 2009
- NewsVoice redaktion
Madeleine Leijonhufvud, foto privat (retuscherat av NewsVoice.se)
Madeleine Leijonhufvud, foto privat (retuscherat av NewsVoice.se)
Madeleine Leijonhufvud, foto privat (retuscherat av NewsVoice.se)

Den svenska sexualbrottslagstiftningen är roten till dagens problem. Lagen säger en sak om vad som är våldtäkt, den allmänna uppfattningen om brottet är något helt annat. Lagstiftningen har inte hunnit med utvecklingen mot sexuellt självbestämmande och jämställdhet mellan kvinnor och män. Det skriver Marianne Leijonhufvud.

Text: Madeleine Leijonhufvud | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill den 2009-04-29 | NewsVoice fick tillstånd av Leijonhufvud att återpublicera artikeln.

I morgon är det valborg. Många unga – och äldre – kvinnor kommer att dricka sig berusade. Många killar – och män – kommer att utnyttja detta tillfälle att ha sex på sina egna villkor. Många våldtäktsanmälningar kommer att bli följden. Få av dem kommer att leda till åtal och fällande domar.

Det var Sverige och Stockholm som professor Liz Kelly från Metropolitan University i London valde som plats för sin presentation i måndags av det stora EU-projektet Mapping attrition in rape cases across Europe. Orsak: Sverige har flest anmälningar om våldtäkt per invånare av alla europeiska länder. På fyrtio år har antalet våldtäktsanmälningar tiodubblats.

Alla är eniga om att vi har ett problem här i landet. Men meningarna om hur detta problem ser ut går som bekant isär.

Är det en verklig ökning eller handlar det bara om en ökad benägenhet att anmäla? BRÅ, Brottsförebyggande rådet, varnar för internationella jämförelser: statistiken byggs upp på olika sätt i olika länder. Jämförelser över tid i Sverige är också svåra att göra, menar BRÅ, eftersom lagen ändrats, nu senast år 2005 då våldtäktsbrottet utvidgats.

Men antalet dömda varje år för brottet våldtäkt ligger kvar på ungefär samma nivå som för fyrtio år sedan, trots att antalet anmälningar alltså har tiodubblats. Friandefrekvensen har ökat och ökat. Lagändringen år 2005, som innebar att också sexuellt utnyttjande av en person som varit ”i hjälplöst tillstånd” (läs: redlöst berusad) utan att gärningsmannen åstadkommit detta tillstånd inbegreps i brottet våldtäkt, har inte inneburit att flera fall av hjälplöst tillstånd har blivit lagförda. Friandefrekvensen i dessa fall är ungefär densamma som före omrubriceringen, och den lagändringen förklarar alltså inte varför friandefrekvensen i våldtäktsmål fortsatt att öka.

I EU-projektet konstateras att ju fler våldtäktsanmälningar i ett land som gäller överfall, desto högre är åtals- och fällandefrekvensen. Här finns en del av förklaringen till de stora skillnader som rapporteras i projektet: i många länder anmäls fortfarande knappast andra fall än just överfallsvåldtäkter. I Sverige utgör de fallen ungefär 1/3, medan 1/3 är relationsfall och 1/3 gäller tillfälligt bekanta. Det är den sistnämnda kategorin som ökat mycket kraftigt. Det handlar i stor utsträckning om tonåriga flickor, och i bilden finns mycket alkohol och inte sällan flera män som utpekade förövare.

Vi har ett problem – en verklighet som rättsväsendet inte har verktyg att hantera. Bevissvårigheter, menar många, bevissvårigheter som vi måste acceptera om inte rättssäkerheten ska sättas i fara. I klartext: vi måste se till att oskyldiga inte döms för våldtäkt. Visst är det så, men först måste vi klargöra – för oss själva – var gränsen ska gå mellan tillåten och otillåten sex.

Professor Christian Diesen, svensk deltagare i projektet, menar att juridiken är en del av det svenska problemet. Jag skulle vilja beteckna lagen som själva grunden till den situation vi har idag. Lagen säger ett om vad som är våldtäkt, den allmänna uppfattningen om detta brott är något helt annat. Och det är lagen som är i otakt med verkligheten. Lagen har inte hunnit med utvecklingen mot sexuellt självbestämmande och jämställdhet mellan kvinnor och män.

Idag säger lagen att det bara är när mannen/männen har hotat eller slagit kvinnan som det är en våldtäkt. Eller om hon varit redlöst berusad – så att hon inte märkt och därmed inte kan minnas vad som hänt och ge det underlag som behövs för åtal och dom!

Men i den utredning jag år 2007 gjorde på uppdrag av miljöpartiet, Samtyckesutredningen (utgiven på Thomsons förlag), förklarar Lotti Helström, som är överläkare vid Akutmottagningen för våldtagna kvinnor vid Södersjukhuset i Stockholm, hur verkligheten ser ut: hot eller våld behövs sällan, den vanligaste reaktionen hos en kvinna som inser att hon kommer att utsättas för sex mot sin vilja är ”spela död”-reflexen. Precis som djur som upphinns av en jägare.

Vi har ett problem. Regeringen vill vänta på en utredning som inte ska vara klar förrän i slutet av nästa år. Vad den leder till vet vi inte. Men att vänta flera år till med att se till att lagen avspeglar verkligheten är inte försvarbart. Vi menar ju alla – inte sant? – att det inte är OK att utföra en sexuella handling mot någon som inte är med på det. Vi menar att sex kräver ömsesidighet.

Vi har ett problem. Ungdomar har det bra på många sätt i vårt land. Men dessvärre inte när det gäller något så viktigt som den sexuella integriteten.

Text: Madeleine Leijonhufvud

Tyra Madeleine Leijonhufvud, tidigare Löfmarck, född Frick 2 juli 1942 i Norrköping, är en svensk jurist och professor emerita i straffrätt. Hon är känd som en flitig deltagare i samhällsdebatten. Hennes produktion ligger inom den ekonomiska brottsligheten: borgenärs-, förfalsknings,- insider,- och korruptionsbrott, men också det ”humanjuridiska” området av straffrätten, där hon skrivit om sexual- och våldsbrott, också i debatt- och artikelform i dagspress.

Donera till NewsVoice

Du kan stötta Newsvoice via MediaLinq