Tommy Wennerstierna: Breivik är en universell och tidlös ’amok man’

NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. Stöd vårt arbete genom att donera, sponsra (tex granskningar, utlandsreportage) eller annonsera.
publicerad 2 augusti 2012
- NewsVoice redaktion
Anders Behring Breivik - Illustration: Lukepryke, CC BY-SA 4.0
Anders Behring Breivik - Illustration: Lukepryke, CC BY-SA 4.0
Anders Behring Breivik – Illustration: Lukepryke, CC BY-SA 4.0

Rättsfalls-researcher: Forskning visar hur allmängiltig Breiviks handlingar är. ’The amok man’ återkommer i olika skepnader i alla kulturer.

Text: Tommy Wennerstierna, rättsanalytiker | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2012-08-02. NewsVoice fick Wennerstiernas tillstånd att återpublicera artikeln bakdaterad till rätt datum.

Tommy Wennerstierna, privat foto
Tommy Wennerstierna, privat foto

Oavsett vilken dom som meddelas i målet mot Anders Behring Breivik bör målet överklagas och målet tas om. Den norska domstolen har missat att ta med det viktigaste i målet.

Carsten Jensen teoretiserar i DN den 18 juli 2012 om bakgrunden till Anders Behring Breiviks dåd i Oslo och på Utöya. Hanne Kjöller följer sedan upp detta den 22 juli, på årsdagen av händelserna. Även Karl Ove Knausgård tar upp frågan om Breivik den 22 juli i DN.

Carsten Jensen tar upp händelser på Balkan, han för olika resonemang om extremhöger, cyberrymd och tonåringars tankegångar. Sedan kommer han in på ett spår som han släpper allt för snabbt:

”Sådan är Anders Behring Breivik: en vuxen man ur stånd att leva en vuxen mans liv, boende hemma hos sin mamma, regredierande och vegeterande på sitt pojkrum, allt medan han bygger sina bomber och tränar på sin massaker. Gör detta liv honom mer lämplig för en psykiatrisk diagnos än en dom som kriminell?

Breiviks far var frånvarande, heter det i försöket till diagnos. Men den frånvarande fadern är ingen psykologisk diagnos. Det är ett kulturellt tillstånd i ett samhälle där livsomständigheterna skiftar så snabbt att fädernas samlade livserfarenheter har ogiltiggjorts redan innan de förts vidare”.

Det är ju så enkelt. Anders Behring Breivik är en produkt av Norge. Han är uppfostrad av sin mor under ett stort antal år, av den norska skolan och han är dessutom skolad i ett politiskt parti under 10 år med representation i det norska parlamentet. Hans speciella psykologiska tillstånd har inget att göra med religion, nationalism eller ideologi att göra, han är det som i Harvardprofessorn Steven Pinkers bok ’How The Mind Works’ kallas ’hot head’ eller ’The amok man’.

I Steven Pinkers bok, utgiven 1997, återges händelsen i Dunblane i Skottland den 13 mars 1996 då Thomas Hamilton gick in i en skola och sköt 28 barn, 16 med dödlig utgång. Steven Pinker återger därefter referenser till motsvarande personer i en kultur som är så väsensskild den någonsin kan vara: de invånare på Papua Nya Guinea som fortfarande lever på stenåldersnivå.

Pinker skriver:

”The amok man is patently out of his mind, an automaton oblivious to his surroundings and unreachable by appeals or threats. But his rampage is preceded by lengthy brooding over failure, and is carefully planned as a means of deliverance from an unbearable situation” 

och återberättar med papuanska ord som visar det universella i problematiken:

I’m not an important or ”big man”. I possess only my personal sense of dignity. My life has been reduced to nothing by an intolerable insult. Therefore, I have nothing to lose except my life, which is nothing, so I trade my life for yours, as your life is favoured.

The exchange is in my favour, so I shall not only kill you, but I shall kill many of you, and at the same time rehabilitate myself in the eyes of the group of which I am a member, even though I might be killed in the process”.

’The amok man’ är universell, återkommer i olika skepnader i alla kulturer, får säkert näring av samtidens politiska käbbel, men är i grunden en person som försatts i en psykologisk schack matt, oftast i 20-23-årsåldern, då vuxenlivet ska ha resulterat i det omgivningen förväntar sig. I Anders Behring Breiviks fall finns detta dokumenterat i den rad skriven av en socialarbetare inom ramen för Behrings föräldrars vårdnadstvist 1983, återgiven i den första psykiatriska utredningen, som säger:

”Det er dermed igjen oppstått en ny situasjon som barnevernet må forholde seg til. Vi står fast på vår opprinnelige konklusjon om at Anders’ omsorgssituasjon er så sviktende at han er i fare for å utvikle mer alvorlig psykopatologi, og vi meddeler herved på ny vår vurdering om nødvendigheten av en endret omsorgssituasjon for Anders, noe vi mener vi har plikt til etter Barnelovens §12, jfr .§ 16a.”

Det skedde aldrig. Mamman fick fortsatt vårdnad. Pappan fick en ambassadörstjänst i Bryssel.

Detta har berörts ytligt i tingsrättsförhandlingarna i Oslo, det återstår att se hur stor vikt domstolens juridiska domare och lekmannadomare lägger vid dessa. Av det jag sett från förhandlingarna så har ’den fria bevisföringen’ inneburit att allehanda teorier släppts fram rörande religion, politik, nationalism och annat kortsiktigt tankegods. Kanske tränger det bort de egentliga orsaksambanden, kanske inte.

Om domslutet överklagas, vilket jag redan nu anser ska göras, så bör Anders Behring Breiviks försvarare omfokusera på ’root cause’, kanske genom att ta in Steven Pinker som expertvittne i den del som rör det universella i Anders Behring Breiviks handlingar. För även om det finns en ’root cause’ så betyder det inte att man inte senare kan fånga upp ’The amok man’.

Och för att återanknyta till Carsten Jensens teorier: Stalin och Hitler, likaväl som krigshetsarna på Balkan visste att hitta sin bästa, och mest samvetslösa, soldater bland föräldralösa pojkar.

Och föräldralösa pojkar finns också bland de med fysiskt närvarande, om än inte mentalt, helt närvarande föräldrarna. Näste ’Amok man’ kan mycket väl komma ur samma mylla: en vit man, 30-års-åldern, skandinav, intelligent, drivkraftig, medlem i ett parlamentariskt parti och ohälsosamt moderbunden. Eller inte, det kan bara framtiden visa. Men trenden verkar klar i Bulgarien, Denver och Oslo.

Hanne Kjöllers raljanta skrivningar innehåller naturligtvis det gamla vanliga manshatet:

’Mödrar till personer som Breivik, Mangs och Lasermannen, lät Carlberg initierat berätta, har ”bara orkat med att skapa ordning och reda i en kaotisk tillvaro” varpå sönerna fått ”alldeles för lite kärlek och empati”. Minsann. Lite härliga pappakramar bara så hade Breivik inte haft sin narcissistiska störning, Mangs sitt aspergers syndrom och Lasermannen inte sitt – ja, vad det nu än är han har. Kanske hade de högerextrema och främlingsfientliga gossarna till och med blivit sossar.’

Det är knappast frånvaron av kramar vi talar om.

Hanne Kjöller gör sig skyldig till just det som kanske är grunden till Anders Behring Breiviks problem. Hon väljer att inte ta upp den oro som fanns för hans psykiska tillstånd 1983. Hon väljer att se 25 års uppväxt hos en, troligen, felskruvad, mor som ’frånvaro av kramar’. 25 år i en olämplig psykologisk miljö är inget annat än grov misshandel utförd av ett samhälle som inte tar sitt ansvar.

Det blir inte bättre av att ledarskribenter sedan vilseleder allmänheten. Hanne Kjöller har tillgång till den första barnpsykiatriska utredning som beskriver barnevernets oro för Breivik 1983. Det är den situationen som borde analyseras, inte det okunniga och könsligt enögda raljerande Hanne Kjöller gör sig skyldig till.

Som Karl Ove Knausgård konstaterar i DN, också på årsdagen den 22 juli 2012:

’Ändå var de två kanske viktigaste och mest formativa aspekterna av det som formar en karaktär, sexualiteten och relationen till föräldrarna, märkligt undanskymd. Varken fadern eller modern vittnade, inte heller psykiatrikern som utredde familjen på barn- och ungdomspsykiatrins uppdrag när Breivik var fyra år gammal. De flesta nyhetsredaktioner i Norge har kopior av den utredningen, och många känner också till innehållet i de polisförhör som har genomförts.

Det är främst av hänsyn till personliga förhållanden som materialet inte har blivit offentliggjort. Vad som har skett i en familj för tjugofem år sedan är givetvis omöjligt att veta med säkerhet, ännu mindre att bevisa det, och av egen erfarenhet vet jag att det schematiska antingen–eller tillhör fiktionen och upplöses så snart man kommer närmare och verkligheten tar över. Men det betyder inte att det inte går att se mönster. Och vissa gränser i en förälder–barn-relation är så pass grundläggande att en överträdelse nästan ofrånkomligen är skadlig, och då för livet.

Det som är allmänt känt om den här familjesituationen är att föräldrarna skilde sig tidigt, att fadern hade lite eller ingenting att göra med Breivik under uppväxten, och att psykiatrikern i utredningen befarade risk för att utveckla ”alvorlig skjevutvikling” (risk för allvarlig psykiatrisk störning) när det gällde den fyraårige pojken. En barnpsykiatrisk utredning görs inte utan orsak, något var allvarligt fel i familjen, men det stannade vid denna enda, månadslånga observation, därifrån och fram till den 22 juli 2011 figurerar inte familjen i liknande sammanhang.’

Anders Behring Breivik och alla hans fränder är universella ’amok men’, men de flesta kommer ur en mångårig felskruvad familjesituation som skapat deras psykologiska förutsättningar, kanske med biologiska faktorer som första grundplåt. Återstår att det norska rättsväsendet tar sitt ansvar och går till botten med detta i ett, förhoppningsvis, överklagat mål.

Frågan om Anders Behring Breivik skall dömas till psykiatrisk vård eller fängelse anser jag är given: Anders Behring Breivik bör dömas till psykiatrisk vård för att finnas tillgänglig för behandling, studier och forskning på hans tillstånd.

Man ska inte utesluta att hans mindset går att förändra, och att han då skulle kunna svara på en del frågor om hur han hamnade i det psykologiska tillstånd han befinner sig i. Det skulle på sikt kunna leda till att vi kan identifiera liknande högriskpersoner innan de tar steget att agera.

Man bör också överväga att scanna Breiviks hjärna då det är väl känt att barn som går in i kroniska psykoser får fysiska symptom i form av kraftigt minskad grå hjärnsubstans.

För att förstå hur allmängiltig problematiken är rekommenderar jag att läsa engelska Wikipedia om skolskjutningar där hundratals skjutningar från 1700-talet och framåt finns redovisade eller listan på ’Rampage killers’ som även den visar på det allmängiltiga i Breiviks handlingar.

Text: Tommy Wennerstierna, rättsanalytiker

Länkar

Donera till NewsVoice

Du kan stötta Newsvoice via MediaLinq