Att det är ja-sägarna, rövslickarna på vardagsspråk, som gjort karriär inom samhällets alla vrår, till makthavarnas mål är odiskutabelt. Rätt partibok är viktigare än kunskap och erfarenhet. Efter att elitens politiker tappat sin moraliska kompass, där de förträngt plikten att följa grundlagens viktigaste budskap, att skydda sin befolkning från yttre som inre faror, så började moder Sveas utförsbacke, där multikulturella globalister ständigt ökat farten.
Bild: Gatukonst på Slussen i Stockholm. Foto: Per-Olof Forsberg. Licens: CC BY 2.0, Flickr.com
Glädjande var ändå att Jan Björklunds budskap om ”Mer EU” endast attraherade 0,1 % av nya väljare till liberalerna, att jämföra med 4,6 % till sverigedemokraterna, som vill ha mindre eller inget EU alls, de fick 4,6 % fler röster.
Hela 7-klövern försöker tillsammans ännu låtsas som Åkesson med hans 1,1 miljoner väljare inte finns, men nu vågar allt fler bekänna färg utanför köksbordet. Undertecknad själv tillhör denna skara, som tidigare bara mumlat lite försynt eller tigit om min politiska uppfattning, när SD kom på tal.
Att åsiktskorridoren varit och är mycket trång jämfört med våra nordiska grannars, börjar även debattörer i MSM mumla om. Respekterade debattörer som Ivar Arpi, Per Gudmundsson i SVD, Caroline Dalman i Kristianstadbladet och Göteborgs-Postens ledarskribenter med Alice Teodorescu, Sonesson och Cwejman i täten har fått sällskap av fler fria skribenter, vars signerade alster nu får plats på debattplats, även om DN:s Peter Wolodarski ännu försöker slänga ut värdegrundslösa ”busar”, som en nattklubbsvakt.
Vad jag noterat är att politikers favorit ord ”utmaning” har ersatts av ”problem,”men ännu saknas djupare analys av problemens grundorsak. Här brukar hotade mångfaldsambassadörer direkt klippa av med att högerextrema och populister skyller allt på invandrarna. Då förväntar de sig, att en massa omständliga förklaringar skall komma i stället för ett rakt ja, precis så är det!
En migration som ej står i samklang med ett värdlands förmåga till assimilering eller ens integrering, får destruktiv bumerangeffekt på samhällets alla områden.
Detta är ett vanligt mänskligt beteende hos den som ifrågasätts, angrips och riskerar att få skäll för sin lathet, smarthet, dumhet, medlöperi, tjuveri osv. De vill förekomma sanningen och tvinga angriparen till reträtt med att själva överdriva och uttala den högt. ”Jaha, du tycker förstås att jag är latast, dummast etc…..” avsikten är att få angriparen ur balans och få en harang om att så farligt är det inte, så menade jag inte. Vilket är precis det de gjorde.
Eftersom svenskar mer gillar konsensus än konflikt, så har mantrat Win-Win fått eldunderstöd. Inom den högre diplomatin kan det ge poäng, men vid och utanför köksbordet, vinner oftast den skyldige, med insikten om det var ju inte så farligt och när sanningen i budskapet inlindats i bortförklaringar och hänsynstagande, så känns förändring överflödigt.
Minns att studenter undrade om de hade blivit godkända eller ej efter en muntlig tentamen av alldeles för förstående lärare på Hälsouniversitetet, det var under slutet på 80-talet när den problembaserade pedagogiken (PBI) infördes i Linköping. För i gruppen, som tillsammans skulle traska upp för de sju stegens lösningar av pappersproblem, kunde den verbala och sociala pladdermajan belönas i stället för den som bara öppnade munnen, när det fanns något vettigt att säga.
Detta har sedan spridit sig som en löpeld i hela samhället. Samverkan, team, laget före jaget… har förminskat behovet av klokskap sprungit ur både händernas och hjärnans kunskapsbank. Sedan har ”kaka söker maka” effekten blockerat kompetens och ovanpå detta vänsterns förfall i identitet och relativism, allt för att bana väg för minoriteter, när de vände arbetarna ryggen. Vilket gav god utdelning i valet.
Men hoppet finns för att i någon mån sätta broms på moder Sveas i vänsterens anlagda utförsbacke. För några år sedan hade denna rubrik: ”En rektor skall inte vara en ryggradslös marionett” på debattplats i SvD den 17/9 av forskare från Lunds och Göteborgs universitet, varit helt omöjlig. Artikeln tog upp landets bottenplacering inom EU, när det gäller högre utbildnings frihet från politisk påtryckning och styrning.
Glädjande är om forskare på Lunds universitet har nyktrat till och förhoppningsvist inte upprepar hetsjakten på kollegan Kajsa Ekholm Friedman, som tidigt sa sanningen om invandringen. Efter att DN den 6 maj 1997 publicerat hennes väl underbyggda debattartikel ”Invandringen leder till sönderfall”. Det var långt innan nattklubbsvakten Peter Wolodarski blev DN:s politiske redaktör.
De kloka, som ser längre än dagens ihåliga värdegrundsröster har alltid utgjort villebråd för etablissemangets förföljelse.
Där vänsterns kränkhetskultur varit mycket framgångsrik, när det nu gått så långt att fakta kan sopas under mattan om det kan kränka en annan student. Det fick studenten Felix på KTH erfara och fick tom hot om avstängning.
Kränkthetskulturens lögner har segrat över faktabaserade sanningar
En stark bidragande orsak till denna utveckling är kompetensbristen hos svenska politiker, som då avlövat läraren från förskola till högskola på kunskapens makt och gett den till föräldrar, elever och studenter, som ofta saknar den. ”Kaka söker maka” strategin har varit mycket framgångsrik.
Jag undrar om professorerna Jercy Sarnecki och Mattias Gardell vill svara på skribenternas fråga:
”Varför ska vi lita på forskningsresultat, när de kan vara styrda av olika politiska intressen”?
Text: Harriet Larsson, Linköping
Källor
- SvD: ”En rektor ska inte vara en ryggradslös marionett”
- DN: “Invandringen leder till sönderfall”. Professor i socialantropologi förklarar varför hon ställde upp för “Folkviljan och massinvandringen”
- Academic Rights Watch: Academic Rights Watch riktar allvarlig kritik mot KTH: inskränker studenters yttrandefrihet
- Fria Tider: Student tog fram fakta om invandrarbrott – riskerar stängas av från KTH