De senaste veckorna har färgats av kritiska röster kring höga löner och fallskärmsavtal i det statliga elbolaget Vattenfall. Efter bara något år eller två i bolaget har chefer kunnat kvittera ut summor kring 20-30 miljoner kronor, även om de fått sparken. Detta har upprört många av oss som betalar ständigt dyrare elräkningar.
För att fastställa ett pris så behövs två motparter. Den ene vill ha så högt pris som möjligt och den andre vill hålla priset nere. Osunda prisbilder uppstår alltid när balansen mellan de här motriktade intressena rubbas.
Ett exempel är när parten som betalar inte bryr sig om vad det kostar. Invandrarverkets förtroendeläkare på 1980-talet, Göran Struwe, lyckades under flera år få ut cirka 30.000 kronor i arvode för varje patient han undersökte. Och det här är 25 år sedan! Med dagens penningsvärde hade arvodet varit mer än dubbelt så högt. Med tanke på alla utvisningshotade blev ju karln förstås mångmiljonär på kuppen.
Varför blev det så? Jo, att läkarundersökningarna var dyra såg bra ut. Det tydde på god omvårdnad. Staten visade att rejäla summor satsades på bra läkarvård för alla stackare som hotades av utvisning. Politiskt korrekt. Ingen vågade pruta eller ens ifrågasätta kostnaderna.
På ett liknande sätt har dagens priser på energi snedvridits. Den första energikrisen kom 1973. Vi märkte då hur beroende vi är av olja. Kärnkraftsdebatten pågick och alla förstod att svensken måste ta ett större ansvar för framtiden genom att bli mer varsam om energin.
Plötsligt innebar höga kostnader för energi något bra. När vi betalade dyrt tog vi ansvar för miljön. Tanken var att alla då skulle spara på energi. Till viss del är väl tanken riktig, men bara delvis. För att gynna miljön höjde staten energiskatten och bensinskatten gång på gång. Elbolagen tog allt mer betalt. Protesterna var minimala. När elräkningen blev hög – tja, då tog vi ansvar, tyckte Svensson.
När beredvilligheten att betala är stor, och höga priser snarast förknippas med något positivt, uppstår ett fullständigt eldorado för den som vill tjäna stora pengar på energi. Inget pris är för högt! Och när priset är som högst, ja då känner vi oss duktiga. Den som kämpar för billig energi stämplas istället en miljöskurk. Inte konstigt att energibolagen kan samla på sig stora förmögenheter.
Jag läste för några år sedan att chefen för finska Fortum, som levererar el i Stockholm, kvitterar ut en lön på 100 miljoner kronor per år. Inte för att jag vet om det är så nu, men det skulle inte förvåna mig. De svenska cheferna i statliga Vattenfall ligger kring 10-20% av den summan, tror jag. Varför är summorna så höga?
Felet här är att lönen sätts av en mindre skara styrelsepersoner som alla känner varandra och som inte fungerar som en motpart. De har snarast ett intresse av att hålla lönerna uppe istället för att hålla dem nere. Nästa gång skall man ju själv lönesättas! Här trissas värdet av den egna gruppens insatser upp allt mer.
Staten bryr sig heller inte om vilka löner som sätts, trots att cheferna i statliga Vattenfall har tio gånger så hög lön som statsministern. De tror att lönen måste vara så här hög och har även vilseletts till att bonusarna måste trilla ut även när affärerna gå dåligt. Staten sätter vissa tak, men mest för syns skull. När styrelsen i Vattenfall struntar i taken så händer nämligen ingenting. TV tar upp frågan, och politikerna ser pliktskyldigast lite indignerade ut när de intervjuas. Styrelsen har ansvaret, hänvisar de till. Men när styrelsen inte följer reglerna utkrävs inget ansvar – som vanligt. Däremot vill även dessa ha ett högt arvode därför att de påstår sig just ta ett stort ansvar.
Den här lönecirkusen med ständigt upptrissade löner inom bl.a. Vattenfall lär inte ta slut förrän styrelsen verkligen får ta sitt ansvar och göras skadeståndsskyldiga när de slösat bort (ordet ”förskingrat” går också an) allmänhetens pengar genom att inte följa de regler som ägaren satt upp. Ersättningsskyldighet utkrävs för småsnatterier i våra domstolar, men när miljonerna rullar iväg åt alla möjliga håll inom statliga företag så händer ingenting.
Jag betalade just en elräkning på ett tusen kronor till Vattenfall för sommarstugan trots att elen var avstängd under november, december och januari. Min bror, som är delägare, undrade varför det blev så dyrt. Tja, när cheferna skall dela på 100 miljoner i bonusar och avgångsvederlag på tjugotals miljoner utbetalas till korttidsanställda så är det väl uppenbart att alla måste bidra. Ett cyniskt och emotionellt svar. Men inte helt felaktigt.
Inom sjukvården är det inget större problem att rekrytera chefer. Många är intresserade trots att lönen uppgår till bara en bråkdel av de som betalas ut inom Vattenfall.
Jag börjar allt oftare uppfatta de ständigt höjda elräkningarna från Vattenfall som en extra statlig beskattning. Jag skulle inte ha något emot det om pengarna gick till rimlig verksamhet och inte till bonusfester. Räkningarna har dock övertygat mig om en sak – jag skulle också vilja jobba inom en sektor där alla inblandade tycks ha ett intresse av att priserna skall vara höga. Det skulle innebära en trevlig omväxling mot sjukvårdens urtrista årliga besparingskrav, som började i slutet av 1980-talet och som aldrig tycks upphöra.
Jag tittade just på börsskylten i TV. Där jämförs aktiers värde med priset som betalades för samma värdepapper 1995 (=index). IT-aktier har sedan dess ökat med knappt 50%, alltså med ett värde som förmodligen motsvarar inflationen. Ändå tror vi att de senaste 15 åren tillhört IT-branschen! När jag vänder blicken om ”Energi” visar det sig att värdet på dessa aktier ökat 1300 procent under 15 år. Denna osunda förmögenhetsbildning har vi till stora delar miljörörelsen att tacka för.
