Svenska psykiatriker ”hyrde” små barn för grymma ECT-experiment

26
267

S:t Jörgens mentalsjukhus Foto: arnepe1

Svenska psykiatriker bedrev på 1960-talet hjärnskadande ECT-forskning (elchocksbehandling) på fullt friska små barn i 4-6 års åldern. NewsVoice avslöjar ett skakande vittnesmål från ett av de barn, idag vuxet, som mot sin vilja deltog i experimenten. Idag vill svenska psykiatriker öka användningen av ECT på barn.

S:t Jörgens mentalsjukhus som hade verksamhet fram till 1992 | Foto: Arnepe1 | Text: Thomas Arvidsson

En äldre pensionerad kvinnlig skötare som arbetat på S:t Jörgens mentalsjukhus i Göteborg på 60-talet kontaktade Facebook-gruppen ”Vi som inte tycker om elchocker – ECT” och berättade att hon hade arbetat på en kvinnoavdelning på mentalsjukhuset. En dag fick personalen order om att utrymma en av de större salarna på avdelningen och flytta de kvinnliga patienterna till en annan avdelning eftersom det skulle inredas en barnavdelning där.

Efter ett tag kom det små barn mellan 4 och 6 år som skulle bo i denna sal. Barnen var inte sjuka utan fullt friska och skulle medverka i ett forskningsprojekt på mentalsjukhuset. Efter ett kort tag stod det klart vad det var för forskning det handlade om och att barnen skulle vara med om elchocksbehandlingar i studiesyfte.

Den kvinnliga skötaren var en av dem som fick ta hand om och sköta om de här barnen och hon lärde känna dem och kunde identifiera flera av dem. Via sökningar i befolkningsregistret lyckades vi lokalisera tre av dem då de hade lite ovanligare efternamn och som nu var i 60-årsåldern.

Två av personerna visade sig finnas på vårdhem svårt dementa, hjärnskadade och icke kontaktbara. Den tredje personen, en man, 58 år gammal, hittade vi  boende i Norra Bohuslän och han kunde berätta om de ECT-experiment han var med om som barn på 60-talet. Han skrev ner sitt vittnesmål och översände det till oss [se nedan]. Ett fruktansvärt vittnesmål om hur svenska psykiatriker utförde hjärnskadande ECT-experiment på små barn i Göteborg på 60-talet.

Datum: Tis, 30 apr 2013 kl: 06.03
Ämne: Experiment på Sant Jörgen

[inledningen på mailet är borttaget]

I början på 1960-talet bodde vi i Kungälv. Det var mamma, jag 5 år, min bror 4 år och syrran som var 2. Pappa flyttade ifrån oss och mamma blev ensam med 3 ungar. Hon jobbade på Kexfabriken och så extra med att städa kyrkan på lördagar. När mamma jobbade så var Tant Gunhild hemma och såg till oss barn. Hon var pensionerad och änka och hade inga egna barn så hon såg nog oss som sina barn på nåt sätt.

Jag har förstått att mamma hade det svårt ekonomiskt med hyra, mat och tre ungar ock så bara en lön som var ganska låg.

På våren 1962 hade mamma fått veta att Sankt Jörgens mentalsjukhus på Hisingen i Göteborg (inte så lång från Kungälv) sökte efter friska barn i min ålder för en undersökning. De betalade pengar för detta. Mamma ringde till sjukhuset och det slutade med att hon anmälde mig att vara med.

Man skulle vara på sjukhuset i 5 dagar och också bo där då. Mamma och jag åkte bussen till Hisingen och kom till sjukhuset. Där fick mamma pengar av en tant och en annan tant som jag skulle kalla Tant Majken tog mej i handen och vi gick uppför en trappa till en korridor med massa dörrar. Hon öppnade en dörr och det var ett stort rum ned massa sängar. I rummet fanns 3 barn i min ålder och en annan tant. Tant Majken visade mig till en säng och sa att där skulle jag sova.

Sedan kom det fler barn och vi var 8 stycken till slut. 6 pojkar och 2 flickor. Det var en söndag eftermiddag och vi fick gå till ett annat rum där vi fick äta middag.Medan vi åt berättade Tant Majken om vilka saker som vi skulle känna till. Vi fick bara vara i sovsalen, matrummet och i korridoren. Vi fick inte gå in i de andra rummen och vi fick inte gå ut genom stora dörren.

I sovrummet fann det barnböcker, ritblock, kritor, vattenfärger, dockor, nallar, och lite andra leksaker och pussel som vi fick leka med. Toalett och tvättrum fanns i korridoren.

I bland kom det ut tanter från de andra rummen som bodde där och pratade med oss. De hade speciella randiga kläder och en del pratade lite konstigt, gick konstigt, och bar sig lite konstigt åt. En tant dansade i korridoren fast det inte fanns någon musik. En annan tant satt i en stol med hjul som hon rullade (det var den första rullstol jag hade sett).

På söndag kväll fick vi smörgåsar och saft sedan skulle vi gå och lägga oss.

Nästa morgon vaknade jag av att det stod två tanter i vita rockar vid sängen. De skulle lyssna på hjärta och lungor och ge sprutor (trodde jag men det var nog blodprover de tog har jag förstått senare). Sedan fick vi frukost i matrummet och under frukosten som det en farbror i kostym som pratade med oss och som sa att vi skulle kalla honom Farbror Hans och att vi skulle ses lite senare.

Efter frukosten när jag var i sovrummet kom Tant Majken och hämtade mig. Hon och jag gick ned för en trappa och in i en annan korridor. Där vara mycket folk i vita rockar i alla rummen och i korridoren. Vi gick in i ett rum med en säng, starka lampor i taket och apparater vid sängen.

Där var Farbror Hans, en annan farbror och en tant som skrev i en bok. Jag fick lägga mig på sängen och Farbror Hans och den andre farbrorn band mig i sängen med läderremmar och satte ett brett gummiband runt mitt huvud.

Farbror Hans pratade hela tiden med mig om vad jag tyckte om att göra, om sport, om fiske, båtar, Liseberg och mycket annat. Jag kände med händerna att det var någon form av gummilakan i sängen som jag låg på. Sedan lyssnade Farbror Hans på mitt hjärta och mina lungor och klämde mig på magen, och tittade i mina ögon. Sedan sa han ”Då börjar vi!”.

Jag såg kraftiga blixtar, det kändes som om huvudet skulle explodera, jag kunde inte andas, och det kändes som jag om skulle gå sönder inuti kroppen. Det varade inte så länge. Sedan tog Farbror Hans bort gummibandet och läderremmarna och sa att jag hade varit jätteduktig och som belöning skulle jag få glass av Tant Majken.

När jag reste mig ur sängen märkte jag att jag hade kissat ner mig. Jag fick en skål av tanten i fall jag skulle må illa. Jag spydde flera gånger och hade ont i huvudet och i armarna och benen och det pep i öronen. Tant Majken kom och hämtade mig och vi gick tillbaka upp till sovrummet. Så gick Tant Majken ut och kom tillbaka med glass på en tallrik, Men först skulle jag dricka ett litet glas vatten med ett pulver som hon rörde ut i glaset. (Troligen var det smärtstillande för värken gick bort ganska fort).

Jag kommer i håg att Tant Majken sa högt så alla de andra barnen hörde det:

”Du var duktig som inte grät eller klagade. Det är därför du får glass. Det får man om man är snäll och inte gråter och håller på.”

De andra barnen var ju avundsjuka på mig för jag fick glass men inte dom. Sedan tog hon med sig en annan pojke och de gick iväg.

En gång per dag i fem dagar var jag med om detta. Sedan kom mamma och hämtade mig och vi åkte bussen hem till Kungälv. Jag var på sjukhuset sammanlagt 3 gånger (15 dagar under cirka 3 månaders tid). Efter detta hade jag ringningar i öronen som inte gick över (tinnitus, lider fortfarande av detta vid 58 års ålder), fick problem med dimsyn som inte heller har gått över, och kraftig migrän.

Under tiden på sjukhuset träffade jag cirka 20-25 andra barn som också var där för experiment. Några av dem från Kungälv kände jag sedan tidgare och vi höll kontakten upp i vuxen ålder. I dag är de alla borta sedan många år. Några av barnen fick svåra skador av dessa experimet, men jag klarade mig tydligen hyfsat. Av Kungälvsbarnen som jag kände har flera tagit sina liv i tidig ålder och de andra har blivit tunga missbrukare. Tyvärr även jag.

Detta är min berättelse. Du har säkert saker du vill fråga om. Därför gör vi så här. Du får ringa mig under 10 dagar från idag räknat så skall jag svara. Efter det vill jag aldrig mer prata om detta. Jag gör detta för att de som skadades så svårt att de inte orkade leva längre skall få någon form av upprättelse och erkännande. Eftersom jag inte vet namnen på de som utförde de här experimenten så går det ju knappast att dra dem inför rätta heller. Det var ju ett tag sedan och de kanske är döda och begravna.

Gör det bästa av detta.”

[avslutningen på mailet är borttaget, namn etc]

Tilläggas kan att även denne man som lämnade sitt vittnesmål 2014 nu är borta och att alla försök att finna handlingar, dokument eller journaler från dessa ECT-experiment har varit utan framgång. Troligen försvann materialet i samband med att mentalsjukhuset ledes ner och avvecklades 1992 eller också finns de kvar i något arkiv, men ingen vet i så fall var de finns och eller har kunnat återfinna dem trots omfattande eftersökningar i olika arkiv [kontakta NewsVoice om du vet].

Två läkare och en översköterska som ledde de här experimenten har kunnat identifierats, men samtliga är numera avlidna och kan inte längre ställas till svars.

Text: Thomas Arvidsson

NewsVoice kommentar: Ansvarig professor bakom experimenten på S:t Jörgens Mentalsjukhus är känd för NewsVoice redaktion. Denne professor är enligt källor välkänd för sina nazistiska åsikter och goda förbindelser med tyska SS-psykiatriker under andra världskriget.

Relaterat

Protestlista mot elchocksbehandling (ECT) på barn: Ge ditt namn

Psykmuseet.se: S:t Jörgens Sjukhus i Göteborg

Fakta om S:t Jörgens sjukhus
S:t Jörgens sjukhus var ett mentalsjukhus i Göteborg. Riksdagen hade beviljat finansiering av sjukhuset. Det drevs av Bohuslandstinget fram till år 1992 då verksamheten flyttades till Mölndals sjukhus och till Kungälvs sjukhus. Efter detta har större delen av byggnaderna rivits.

Regler för kommentarsfältet: Du har personligt ansvar för vad du skriver. Nedsättande kommentarer raderas. Max ca 300 ord och tre externa länkar. Läs mer

26 KOMMENTARER

  1. Joda, det var inte bara Nazityskland som gjorde ohyggliga saker. Jag hörde men har inga bevis att man tvångssteriliserade på Växjö Mentalsjukhus fram till 70 talet. Det borde bildas en kommission, fristående från Socialstyrelsen som kranskar Psykiatriska kliniker och läkare.

  2. Samme professor som ledde ECT-experimenten på de små barnen på Sankt Jörgen var även en av Sveriges främste förespråkare för tvångssteriliseringar och det utfördes mängder av tvångssteriliseringar av ”sinnesslöa, utvecklingsstörda, obildbara, och psykiskt sjuka” på de två stora mentalsjukhusen i Göteborg, Sankt Jörgen och Lillhagen. Det för att inte sprida ”smittan” vidare till kommande generationer.

  3. …och idag vill en hop psykiatriker öka antalet elchocker till barn.
    Det finns inte ord för hur sjuka dessa människor måste, enligt mig, vara.

  4. Dessutom ansåg samme professor att ”tattare” borde utrotas genom tvångssterilisering eftersom det var en degenererad människotyp med ett asocialt beteende och liv som på sikt kunde hota den svenska folkstammen genom sina defekta gener.

  5. Det är så tragiskt.
    Jag är i samma ålder som mannen från norra Bohuslän som skrev vittnesmålet.
    Min far var också från norra Bohuslän, och vi bodde i Kungälv på den tiden som den pojken.
    Kanske vänner och skolkamrater till mig drabbades.
    Min mor jobbade också på Kexfabriken.
    Konstigt är det.

  6. Så här står det i boken ”Ett sekel med psykiatrin”:

    ”Hans Forsman, psykiatriker, professor och chefsläkare vid bl a Sahlgrenska, Lillhagen, Ulleråker och S:t Jörgens mentalsjukhus, tillika ordförande för Läkarföreningen i Göteborg (1973), hade ett enormt inflytande på psykiatrin i Göteborg, såväl som i övriga Sverige. Efter pensioneringen var han aktiv som läkare vid Försäkringskassan i Göteborg innan han avled 1995. Hans far var känd jurist och hans son är idag även han psykiatriprofessor. Forsman var även styrelseordförande i Handelstidningen (GHT) och mycket inflytelserik i Göteborgs kommun och dess sociala liv. Han var även medlem i Socialstyrelsens vetenskapliga råd innan en konflikt med dåvarande medicinalrådet Karl Grünewald fick honom att säga upp sig. Forsman fick skarp kritik av Grünewald för sitt sätt att placera utvecklingsstörda barn på institution. Karl Grünewald var den som fick stopp på steriliseringarna i Sverige och har i alla tider värnat om de utvecklingsstördas belägenhet. Han jobbar än idag för att bevaka de mentalt stördas situation i samhället. I det kan han liknas vid en svensk Thomas Szasz, psykiatriprofessorn som reformerade psykiatrivården i USA med sin bok ”Psykisk sjukdom en myt”.

    Hans Forsman hade många kontakter med tyska psykiatriker och rasbiologer. Han har, till en person som jag intervjuat, sagt att han kände psykiater Ernst Rüdin personligen och även besökt hans dotter efter Rüdins död. Hans Forsman besökte efter kriget flera kongresser för rasbiologi där före detta nazistläkare närvarade, bl a den första världskongressen för ”Human genetics” år 1956 där Rüdin närvarade. Forsman var varm anhängare av sterilisering.

    I en artikel från 1958, skriver han: ”Att möjligheten att genom en sterilisering avbryta kedjor, där så kan ske, i samhällets och de enskildas intresse bör tillvaratagas är tydligt. Det gäller för alla former av notoriska mentala abnormtillstånd, men det gäller troligen särskilt för de familjer, där en lätt grad av psykisk efterblivenhet parar sig med asociala drag, familjer som av samhällsorganen ofta med ett dunkelt begrepp kallas tattare, en term, som bör uppfattas mest som en beskrivning av ett bestämt socialt isolat… Huru med segregation som påtryckningsmedel, kan man säga så här till en internerad person: du kan återfå friheten, men bara till priset av din fertilitet.” Forsman tar upp ett exempel med en flicka med IQ 58 som är internerad men dock kan klara sig själv med viss tillsyn. ”Frågan är: skall man låta henne stanna kvar i anstaltsvård?” Forsman ställer frågan – och ger själv svaret: ”Skall man inte istället tala saktfärdigt till henne och säga: min kära Stina, din utbildning här på skolan är nu avslutad, men innan du lämnar oss är det en sak vi vill föreslå dig. Vi tror att du, som trots allt själv behöver rätt mycken hjälp i livet, kanske inte skulle ha så lätt att ta hand om egna barn. Vi föreslår att du genomgår en lätt operation till förebyggande av detta.” Forsman lade försiktigt fram argumenten för sterilisering: ”Jag kan emellertid citera en siffra av amerikanen Fred Butler, som räknat ut att det skulle ha kostat 22 miljoner dollar att på institution kvarhålla det antal sinnesslöa som man under hans tid som chef för en institution ansett sig kunna skriva ut efter sterilisering. …Detta räkneexempel kastar ju ett skarpt sidoljus över frågan om segregation som alternativ till sterilisering.”

    Detta skrevs 12 år efter krigets slut. De tyska läkarnas massaker på sina patienter och judar var då ett känt faktum bland svenska läkare. Trots detta fortsatte alltså tongångarna. Forsman försvarade även elchocker på gravida kvinnor. Han var god vän med professor Gunnar Dahlberg, dåvarande chef för Statens Rasbiologiska Institut. Uppsala Nya Tidning skrev om honom som ”toppexpert i Sverige på utvecklingsstörda”.”

  7. Jag misstänkte nästan att det var Professor Hans Forsman som var ”Farbror Hans” i vittnesmålet i artikeln. Den mannen var livsfarlig. Hans människosyn var ruskig och han har många liv på sitt samvete. Hans förkärlek för elchocker och tvångssteriliseringar är väl känd och så även hans nazi-sympatier.

  8. Jag misstänkte nästan att det var den fruktade Professor Hans Forsman som var ”Farbror Hans” i vittnesmålet i artikeln. Den mannen var rent livsfarlig och har många liv på sitt samvete. Hans förkärlek för elchocker och tvångssteriliseringar är väl känd och likaså hans nazi-sympatier. Att han var god vän med Adolf Hitlers ”utrotnings-expert” Ernst Rûdin skulle inte förvåna mig ett dugg. Forsman var inne på rent vidriga tankar om att genom tvångssteriliseringar utrota hela släkter med ”defekta” människor i Sverige för att skydda och förädla den svenska folkstammen och skydda den från mindervärdiga och genetiskt belastade brister och defekter. En skrämmande människosyn. Trots detta var han en av Sveriges mest ansedda och högaktade experter i psykiatri och hade ett enormt inflytande inom svensk psykiatri. Tyvärr lever hans tankar och ideér ännu kvar inom vissa delar av psykiatrin.

  9. Mardrömslika känslor avlöste varandra medan jag läste detta – mår fortfarande illa. Usch så fruktansvärt! Ord är inte starka nog för hur starkt jag känner för dessa barn och deras familjer! Vill bara ta dem i famn och hålla om.. länge, länge…

    Denna sortens vansinne måste stoppas! ALDRIG ALDRIG MER!!!

  10. När den värsta reaktionen lagt sig kan jag notera att det iallafall går långsam framåt inom den här läkargruppen . Idag söver man människor innan man misshandlar dom .Vågar man hoppas att känslolivet i dom har börjat vakna ?

  11. För helvete. Var är detta. Det finns råttor att göra forskning Livstids fängelse till Dem psykiater.

  12. Psykiatriker har inte lärt sig det minsta av alla begångna misstag bakåt i tiden.. De utför samma grymma handlingar på försvarslösa barn idag som på den tiden.. Att psykiatriker nu ökar antalet ECT (elchocksbehandlingar) på barn, kan inte ses på annat sätt än ren ONDSKA..! Dessa företrädare för ECT på barn hör hemma bakom galler, när ska dessa ställas till svars för sin grymhet gentemot barn?
    Vilket hjärtskärande vittnesmål..! Att utnyttja en mors svåra ekonomiska o sociala situation, såsom artikeln beskriver, är inget annat än omänskligt och barbariskt. Att psykiatriker fortfarande, år 2015, utför ECT-experiment på barn, med risk för livslångt lidande, är fullkomligt oansvarigt. Det finns ingen som helst ursäkt för ett sådant förfarande..!

  13. Ja, idag sker ECT-behandling under narkos och med injektion av muskelavslappnande medel. Risken för skador och bestående men påverkas dock inte av detta. Den är lika stor.

  14. Jag tror att dom psykiatriker som ”driver” ECT -företeelsen har en MYCKET begränsad uppfattning om vad en levande varelse är. Dom ser bara materia och kemi men förstår ingenting av vad medvetande och känslor är, eftersom dessa inte går att se, väga och mäta. Enda anledningen att sätta någon bakom galler (som jag ser det ) är att någon är farlig för omgivningen och det är dom verkligen, så jag håller med dig.Om dessa försvann tror jag övriga psykiatriker, som lever i tron på att dessa ”experter” vet och kan bäst , helt skulle tappa lusten att ge ECT. Blind tro kan vara en mycket stark kraft …. ECT – en form av fundamentalistisk terrorism ?

  15. Hej! Jag läste artikeln med stor interesse och blev utan ord. Fruktansvärda fakta som kanske första gång granskades kritisk. Jag är mycket tacksam för den stor arbete. Det förklarar mycket om psykiatrin nuvarande problematik. Det finns mycket engagerade, moderna verksamheter i landet, samtidigt träffar man fortfarande många oförklarbara, omänskliga aktiviteter- nedvärdering och tvång hos vissa patientgrupper. Den artikeln kan vara en vändpunkt. Ansvariga kanske inser att det går inte mer att förtiga och förtrycka ett århundradens lydande hos utsätta folkgrupper. Det är en smärtsam läsning till alla som har nåt anknytning till psykiatrin ( behandlarna och patienter ). Men jag hoppas att det ska börja snabb en gemensam arbete med alla intresserade aktörer- att inse och avsluta förflutnas onda handlingar, förbättra nuvarande situation och utveckla en annorlunda- modern, rättvis, humanistisk psykiatrisk vård. Med fokus på patienten.

  16. Tack för din kommentar Anna Maria!
    Du är en av de få inom psykiatrin som verkligen förstår psykiatrins dilemma. Svensk psykiatri har en mycket mörk historia med många lik i garderoberna. Svensk psykiatri måste göra upp med sin historia, erkänna sina övergrepp och förtryck, och göra avbön precis som det tyska psykiatrikersällskapet gjorde år 2012. Det går inte att fortsätta att gömma undan, förneka, dölja och ljuga om det som faktiskt har hänt. Sanningen kommer alltid fram förr eller senare.
    Först då kan vi återupprätta förtroendet för psykiatrin igen, lägga allt bakom oss, och gå vidare med att bygga upp en ny psykiatrisk vård grundad på empati och medmänsklighet och, precis som du säger, med patienten i focus.
    Jag önskar att fler av dina läkarkolleger inom psykiatrin kunde se det på samma sätt som du gör.

  17. Tack för svaret. Jag är mycket ledsen för det förflutna. Den orsakade stor lydande och det gör det fortfarande. Jag önskar högst att det ska hända snabb en förändring. Tyska psykiatriker gjorde det mycket bra. Sen blir det bättre, långsamt, för alla berörda. Som är många ändå.

  18. Hela idéen med psykiatriska sjukdomar ær fel. Om man skulle titta på livet av en människa som har antingen psykiska problem eller en Psykiatrisk Diagnos i modern mening, ser man ofta att de redan som barn blev utsatt för ohyggligheter som dock gärna mörklägges. Det är mycket mer behändig att välja ut ett ”svart får” inom familjen så att man står där i bättre dagar. En humanistisk, empatisk behandling av offret kan övertid leder till en normalisering av de reaktioner/känslor och ett bättre liv. Om vi inte vill se var ursprungen till dessa reaktioner ligger, nämligen i en inhuman oppväxt, skapas mer och mer uempathiska människor.
    Ju mer uempathiska människor det finns, desto mer kommer de att ha framgång och premieras, då det emphatiska ofta blir handlingsförlamat av deras handlingar.Hjärnan är plastiskt och kan ändras med tålamod och kärlek. Hela idéen med psykiatriska sjukdomar ær inhumant och segregerande.

  19. Är det inte så numera,att eftersom patienten är sövd behövs högre laddning för att uppnå kramperna på patienterna? Detta har jag läst men vet inte om det stämmer. Men det borde ju i såna fall ge ännu större skador. Det är skamligt att vi i Sverige fortfarande håller på med dessa barbariska metoder. Man skäms.

  20. Ni läkare som 1967 brände min 11 åriga hjärna med el ifrån eluttaget.
    Jag vill lämna tillbaka min uppkomna epilepsi till er alla.
    Jag kan berätta att några dagar efter ECT behandlingen så föll hela mitt synfält samman.

    Något rörde sig i synfältet som en vattendroppe.

LÄMNA ETT SVAR