I skuggan av Hormuz – Trumps tysta krig mot Nordamerikas ursprungsbefolkning

Krönika

Kristoffer Hell är utbildad i Storbritannien och är författare till böckerna "Strategic Vulnerability - Understanding Sweden's National Security Policies during the Cold War" samt "Västs Mörka Hjärta" och "Demokrati till Döds".
publicerad Idag 10:00
- av Kristoffer Hell
Trumps krig mot Nordamerikas ursprungsbefolkning
Trumps krig mot Nordamerikas ursprungsbefolkning | AI-bild: K. Hell

Man skulle kunna tro att när president Donald Trump är upptagen med att spänna USA:s muskler på andra ställen på planeten har han mindre tid att förstöra sitt eget land. Så är det inte.

Samtidigt som amerikanska krigsfartyg plöjer fram genom Karibiens varma vatten och amerikanska bomber dödar skolflickor i Iran, har Trump utan fanfarer inlett vad som ser ut som slutfasen på Washingtons tidlösa indianproblem — vad göra med ättlingarna till Columbus och de vita européer som följde efter honom och som de stal kontinenten från?

Tvångsförflytta dem, strunta i domstolarna, beskriv det som omsorg.

Bara timmar efter sin återkomst till Vita huset i januari 2025, inledde Trump ett förnyat flerfrontskrig mot Nordamerikas ursprungsbefolkningar — en omstart av samma jakt på territorium som drev Andrew Jackson-administrationens (1829–1837) folkmordspolitik i början av 1800-talet.

Marken tillhör den som kan extrahera värde ur den; ingångna avtal kan brytas; domstolsbeslut kan ignoreras; vad som skett kan i efterhand beskrivas som något som var för indianernas eget bästa.

Termination – Reloaded

Senaste gången läget var kärvt för indianerna var 1953, då en resolution i Representanthuset, nummer 108, inledde vad som kom att kallas terminationsepoken.

Washington försökte då kringgå ingångna fördrag genom att upphäva själva stammarna juridiskt och göra indianerna ”underkastade samma lagar och berättigade till samma privilegier och ansvar som andra medborgare”.

President Nixon satte punkt för epoken den 8 juli 1970, i ett tal till kongressen:

”De ursprungliga amerikanerna — indianerna — är den mest utsatta och mest isolerade minoriteten i vår nation. På varje mätbar skala — sysselsättning, inkomst, utbildning, hälsa — hamnar de sist. Detta är arvet efter sekler av orättvisa.”

Terminationsepokens retorik var att stammarnas politiska existens var en paternalistisk relik och att assimilering var lösningen. Argumenten lånades från den framväxande medborgarrättsrörelsen: samma resonemang som skulle frigöra det svarta USA, en gång importerade som slavar, användes nu som vapen mot kontinentens ursprungsbefolkningar.

År 2026 har ett nytt argument skapats: att vara indian handlar inte längre om nation eller folk, utan om att tillhöra en ras. Att kräva rasprivilegium är rasism — alltså måste särställningen bort.

Fram till 2018 har ursprungsbefolkningarnas försvarslinje varit deras politiska status som stamnationer. När Washington nu under Trump driver linjen att indianskap är en rasfråga, riskerar ”nästan hela den federala lagstiftning som rör indianer i USA och Alaska” att förklaras grundlagsstridig på grund av rasdiskriminering.

Terminationepokens budskap till ursprungsbefolkningen: Ni har inte rätt till en särställning.

Trump-erans anklagelse: Ni får inte ha särställning — rasism är olagligt.

Här är de juridiska milstolparna:

  • Morton v. Mancari – Högsta domstolen, 1974. Det grundläggande prejudikatet som slog fast att indianstammarna utgör en politisk, inte raslig kategori. Enhälligt beslut.
  • Brackeen v. Zinke – federal distriktsdomstol, Texas, 2018. En domare slog ned delar av Indian Child Welfare Act (ICWA) som rasbaserade. Här fick argumentet att ”stammarna är en ras” för första gången juridiskt fäste i modern tid.
  • Haaland v. Brackeen – Högsta domstolen, juni 2023. Domstolen upprätthöll ICWA 7–2 med stöd av artikel I och tionde tillägget, men avvisade utmaningen om likabehandling på processuell grund (bristande talerätt) utan att pröva sakfrågan (rasargumentet). Domarna Thomas och Alito skrev avvikande meningar fientliga mot Mancari-doktrinen. Mancari bekräftades inte – dörren står på glänt.

Den interna juridiska striden i USA gäller en skenbar motsägelse i konstitutionen som förbjuder federala myndigheter att behandla människor olika på grund av härkomst eller ras, samtidigt som så gott som alla indianstammar (vilka kräver blodsband för medlemskap) inte lyder under den amerikanska konstitutionen utan är nationer med vilka Washington har ingått bindande fördrag.

Kritikernas oro: om en rasklassificering kan omdefinieras till en ”politisk gemenskap” uppstår ett kryphål i likabehandlingsprincipen – vilken grupp som helst kan då slippa granskning genom att anamma ett namn och en blodsregel.

Motsägelsen är skenbar och löses av konstitutionen själv. I artikel I, avsnitt 8 namnges tre suveräner som kongressen reglerar handel med: främmande nationer, de amerikanska delstaterna samt indianstammarna.

De amerikanska grundlagsfäderna visste mycket väl vad stammarna var (suveräna nationer). De hade just slutit fördrag med dem under revolutionskriget och förhandlade medan konstitutionen skrevs.

Kunde kongressen i morgon utropa ”spansktalande amerikanernas suveräna nation” och undanta dem från likabehandlingsprincipen i USA? Knappast. Det som gör indianstammarna till en politisk kategori är något ingen annan grupp i Nordamerika har: en faktisk diplomatisk historia med USA – namngivna fördrag, daterade och underskrivna av namngivna indianhövdingar och amerikanska federala tjänstemän.

Antingen är fördragen giltiga, då är stammarna suveräner och klassificeringen politisk. Eller också var de aldrig giltiga – och då har USA i 250 år låtsats hedra avtal med fiktiva motparter, vilket innebär att kontinenten i grunden tillskansats genom bedrägeri.

Slutfasen

I januari 2018 skickade Trumpadministrationen ett brev till kontinentens indianska stamledare (”Dear Tribal Leader”) där man vägrade undanta indianer och Alaska Natives från nyligen uppfunna arbetskrav inom Medicaid, med hänvisning till oklara ”medborgarrättsliga frågor”. Tre månader senare rapporterade Politico att den verkliga ståndpunkten var att stammar är ”en ras snarare än separata regeringar”.

Reaktionen blev hård och tvärpolitisk. Tio senatorer ledda av demokraten Tom Udall, samt kongressledamoten Tom Cole (republikan, Chickasaw Nation), varnade för att Trumpadministrationen nu övergett det politiska ramverk som den federala indianrätten vilar på sedan Morton v. Mancari 1974.

Mary Smith, tillförordnad chef för Indian Health Service under Obama och medlem av Cherokee Nation:

”USA har ett juridiskt ansvar att tillhandahålla sjukvård till ursprungsamerikaner. Det är världens största förbetalda hälsosystem – de har betalat i land och i massakrer. Och nu ska ni dra in vården och kräva arbete också?”

Administrationen backade delvis – delstater fick förhandla om undantag – men den drog aldrig formellt tillbaka rasklassificeringen.

Sju år senare är den positionen den outtalade premissen för verkställigheten under Trumps andra mandatperiod. Inget av de antagna dokumenten nämner stammarna – men inget undantar dem heller. Bördan att försvara Morton v. Mancari faller i stället på varje indiansk anställd vid Indian Health Service, varje stamägt federalt företag och varje Alaska Native Corporation.

Vid mitten av 2026 är frågan en kruttunna: ett felsteg kan utlösa massiva politiska efterskalv.

Advokatbyråerna varnar:

”Även om förbudet mot ’rasdiskriminerande DEI-aktiviteter’ kan tyckas okomplicerat, skapar verkställighetsstrukturen – inklusive ansvar enligt False Claims Act och qui tam-bestämmelser för visselblåsare – risk även för aktörer vars rekrytering och affärspraxis är fullt lagliga.”

Ursprungsbefolkningarna är medvetna om läget:

”En av de vanligaste missuppfattningarna är att ursprungsamerikansk identitet enbart är raslig snarare än politisk. Missförståndet påverkar allt från Högsta domstolens beslut till vardagsdiskussionen. Stamnationer är politiska enheter, inte rasgrupper.”

Project 2025

En artikel från Western Priorities i januari 2026 bekräftar att Trump – som under valrörelsen låtsades motsätta sig de svepande markrofferierna som den republikanska konservativa tankesmedjan Heritage Foundation föreslagit i sitt Project 2025 – anslöt sig till planen så snart han tillträtt.

Idag står ett område motsvarande Frankrike och Spanien tillsammans – över 280 miljoner tunnland (cirka 1,1 miljoner kvadratkilometer) allmän mark och kustnära vatten – på exproprieringslistan.

Med Trump i Vita huset hotas inte bara indianernas mark – allas mark är hotad.

Slutspel

Terminationsepoken stoppades 1970. Det kunde ske då den var resultatet av felaktig federal lagstiftning – kongressen kunde upphäva den, och gjorde det till slut.

Den nuvarande attackvektorn – att omklassificera cirka tre miljoner medlemmar av 575 stammar som en ras – skulle, om den vinner laga kraft, bara kunna återställas genom en ändring i grundlagen eller genom att Högsta domstolen river upp sitt eget prejudikat.

Det är nu när problemen blir uppenbara.

Ingen grundlagsändring i USA:s historia har någonsin begränsat den federala makten till förmån för en marginaliserad grupp som söker skydd från Washington. Sedan 1865 har varje ändring som rubbat balansen mellan delstaterna och Washington alltid stärkt eller utvidgat den federala makten.

Detta är ett av de inrikespolitiska minfälten som USA befinner sig i fram till 2029, då Donald Trump förväntas lämna Vita huset.

 

Referenser och relaterat

Donera till NewsVoice