När jag idag läste Julia Caesars senaste krönika och den storm av reaktioner som den utlöste på sociala media, började jag fundera över varför det blivit så här i den svenska debatten. Vad är det som får en tidigare seriös tidning som DN och dess chefsredaktör att bryta med alla etiska principer och börja ägna sig åt tarvlig boulevardjournalistik och förföljelse av en sjuklig tidigare medarbetare. Jag har en hypotes.
Text: Lars Bern, Antropocene, återpublicerad med tillstånd
Fram till Internets genombrott och framväxten av moderna nätbaserade mediekanaler, hade de etablerade partiernas politiker och gammelmediernas journalister i princip full kontroll över opinionsbildningen i samhället. De här två grupperna levde i symbios med varandra, politikerna drev politiken och journalisterna ägnade sig åt kritisk granskning. De gamla medierna med tryckta dagstidningar och Public Services etermedia tillhandahöll den dominerande arenan för hela samhällsdebatten. Media kallades informellt den granskande tredje statsmakten.
Den opinionsbildning som tidigare bedrivits av folkrörelsepartier hade gradvis dött i takt med att partierna slutat leva som folkrörelser och istället blivit skattefinansierade yrkesföreningar för det politiska etablissemanget – det som döpts till den nya adeln. Kvar fanns bara dessa yrkesföreningar och de gamla medierna som i princip hade gemensamt monopol på opinionsbildningen i landet. Det var i praktiken mycket svårt att lansera andra opinioner än de som släpptes fram av etablissemanget.
Så kom Internet!
Inom loppet av något årtionde så växte en ny arena för opinionsbildningen fram på nätet. Vanliga människor som tidigare varit utestängda från en röst i samhällsdebatten, kunde plötsligt kommunicera med hela världen. De som ansågs ha något viktigt att säga fick lika stort genomslag via nätet, som de tidigare bara kunnat få i SVT:s TV-ruta. Det blev möjligt att etablera nya partier som bröt med etablissemangets politiskt korrekta åsiktskorridor. Först kom Ny Demokrati och sedan Sverigedemokraterna, allt sattes på ända. Opinionsbildningsmonopolet bröts. Yrkespolitikerna såväl som journalisterna kände sin ställning allvarligt hotad – de gamla motståndarna hade fått en gemensam fiende.
Som alltid för ett gemensamt hot samman de hotade. Journalismen glömde snabbt sin roll som den politiska adelns kritiska granskare och allierade sig istället med den. Tillsammans började man bekriga den nya fria opinionsbildningen på nätet och man gjorde gemensam sak mot den uppstickande politiska folkrörelsen SD.
Förre statsministern Reinfeldt försökte bestraffa de som röstat ”fel”. Han misslyckades totalt och smet från sitt ansvar. Och efter valet där SD tog 13% av riksdagsplatserna, trots massiva kampanjer från de etablerade medierna, har den politiska adeln slutit sig samman och satt parlamentarismen ur spel genom en gemensam allians kallad DÖ.
Journalismens Pressombudsman (PO) Ola Sigvardsson har också engagerat sig i kriget mot det nya genom att ifrågasätta yttrande- och tryckfriheten med följande famösa uttalande:
”En konsekvens av att hatbudskap och propaganda sprids på nätet är att yttrande- och tryckfrihet äventyras för alla.
– Yttrande- och tryckfriheten är något som vi inte kan ta för givet. Politikerna ger oss rätten att trycka och yttra oss, men kräver att vi gör det på ett ansvarsfullt sätt. Om vi inte gör det, kanske friheten inskränks.”
Han har totalt fått dessa friheter om bakfoten, de är inget vi fått av den politiska adeln. Yttrande- och tryckfrihet är just det – en grundlagsfäst frihet att yttra och trycka vad vi vill.
En frontrunner i kriget mot den nya opinionsbildningen är DN:s chefredaktör.
Marika Formgren skriver på sin blogg att:
”Peter Wolodarski har uppenbarligen fått detta med ”näthat” på hjärnan. Han har visat att han vill se inskränkningar i yttrandefriheten för att komma åt det han kallar ”näthat”. Det är mycket problematiskt i sig, och en varningssignal att ta på största allvar, att chefredaktören på Sveriges största morgontidning – som dessutom utger sig för att vara ”liberal” – inte har djupare förståelse för yttrandefrihetens betydelse för en fungerande demokrati.”
Wolodarski menar bl.a. att de nya mediekanalerna sprider lögner och hat, vilket borde föranleda inskränkningar i den grundlagsfästa yttrandefriheten.
Att det sprids lögner och hat på nätet stämmer säkert, men det gäller även etablissemangets medier – DN är inget undantag. Jag som bl.a. följt klimatdebatten skulle lätt kunna redovisa såväl flagranta lögner som hat mot oliktänkande som fått fritt spelrum i Wolodarskis tidning.
Det vi idag ser över hela världen är hur nätet öppnat nya kanaler för fri opinionsbildning på gott och ont. Självklart är såväl de gamla politiska makthavarna som gammelmedias journalism störda över den nya utmaningen och de skulle gärna se lagar som stoppade den. De inser inte att anden är ute ur flaskan och att de aldrig får tillbaka sitt opinionsbildningsmonopol.
Vinnare i den nya kampen om opinionen blir istället de som bäst ser möjligheterna i det nya och hittar kreativa sätt att utnyttja dem för att torgföra sina åsikter och värderingar.
Problemet med det nya opinionsbildningslandskapet är att folkliga fördomar och hat som alltid funnits nu får ett friare spelrum. Vi ser detta i hela Europa. Självklart har det politiska etablissemanget ett ansvar för att bemöta denna framväxande missnöjesopinion.
Om man likt Wolodarski tror att den kan hanteras genom att åter försöka inskränka yttrandefriheten och förfölja oliktänkande tror jag att man begår ett historiskt misstag.
Om man tror på sina värderingar finns det inga genvägar, det gäller att skapa opinion för dem i det nya medielandskapets mångfald av arenor.
Text: Lars Bern, Antropocene
