Lars Lundberg: en filosofisk analys av artificiell intelligens

Jag upptäcker att två kommentarer saknas: Båda är skrivna av ”annalemma”. 8 feb kl. 17.12 samt 10 feb kl.10.00 De innehöll ganska djärva påståenden… men inget som av någon orsak måste raderas. Mina egna kommentarer framstår som lite märkliga eftersom jag delvis svarade på dessa. Har redaktör Thorbjörn möjligheten att återinföra dessa. För helhetens skull, om inte annat?

https://www.youtube.com/watch?v=6WycvYhKW08

Det var en lång intervju, skall fortsätta lyssna i morgon, intressant hittills.
Iskall logik är väl som ondska när den inte är klockren utan bara kallas för det? Det kanske är den mainstream-attityd som är ganska vanligt förekommande? Svaren sägs allmänt finnas i kroppen och hjärnan, som att vi är separerade intelligenser utan uppkoppling till ”internet”?
Jag föredrar och tror på tanken att människor har en uppkoppling typ internet 🙂
Det har väl visat sig att allt vi uppfunnit tekniskt, är en slags ”sämre” kopia på vad vi är och vill som människa? Tekniken kommer utifrån vilka vi är och vad vi vill, men är alltid en sämre version av det vi egentligen önskade?

Innan jag avslutar det här:

Eftersom jag har förstått att du är mycket för att ta in saker och lära dig – precis som det ska vara i ett AI kindergarten – ska jag avslöja YTTERLIGARE en sak om din käpphäst ”uppmärksamheten”. ”Det går bara att rikta uppmärksamheten åt ett håll i taget” har du slagit fast. Far och mor ska inte tuta i barnen sådana saker! Jag har utan problem kunnat skala potatis, föra ett sammanhängande samtal och samtidigt njuta av ett gitarrsolo jag aldrig tidigare hört. Och det är inget unikt med det. Dessutom är det tack och lov inte bara kroppsfunktioner som kan tränas. Hög perceptionsförmåga, liksom konsten att fördela sinnesintryck någorlunda jämt, är välutvecklad t.ex. i flygledartornen. Men om du skulle ta och ändra innebörden av uppmärksamhet…

Man vill ju inte raljera, men jag kan inte låta bli att låta som Täppas Fogelberg:

Betänk, kära läsare, att när Ale vidgår sin chef med orden ”Eller lite att tänka med!” som ett svar på att han inte bör störas eftersom han har så mycket att tänka PÅ – betänk att de orden sannolikt är uttryck för den ”vishet” som Ale säger sig vara utrustad med. Typiskt kloka ord från en mogen människa. Tittade jobbarkompisen med beundran på dig när du sa det, eller lockade det bara till ett friskt skratt? Men bra, hur som helst, att du redovisar.

Betänk vidare att han strax därefter väljer att definiera psykosen som en patologisk avvikelse – ja, han måste ju få försöka – ett sjukligförklarande som annars bara ”makten” enligt hans tidigare utsagor helt felaktigt ägnar sig åt, eftersom psykiska sjukdomar inte existerar…

Jag är säkert inte den ende som lärt känna dina motsägelser och ”iskalla logik” som mycket underhållande, men för min egen del finns nog trots allt annat att skratta åt.

Hälsningar från Tekniska Röntencentralen

Och vad gör man när den ”iskalla logiken” inte tål genomlysning utan övergår i ett allt slipprigare aggregationstillstånd som tuggar samma sak om och om igen. Tar en öl till? Drar ur kontakten? Vad gör man när maskinen inte längre levererar svar utan bara stoppar huvudet i sanden och släpper en ljudlig MÖNSTERGILL fjärt? När ”själens inre strålkastare” – WOW! – inte ens producerar en sammanhängande ljuskägla utan bara blinkar lite känslomässigt avmätt?

Vad gör man då AleX? Ja, man kan ju alltid upprepa sig och hoppas på att det låter mer friskt än sjukt… Den här gången… Åtskillnaden mellan sjukt och friskt tycks ändå vara mycket viktig för dig… Man faller så lätt huvudstupa på sin egen motsägelse om man har den benägenheten.(:

Herr logik sov sött.

Jo, en sak till bara AleX – vad gör du med den visdom du, citat, finner i den information av oändliga signalimpulser, i de mönster som denna kakafoni och virvelstorm tillhandahåller. Vad gör du med den ”visdomen”? Är det också något som bygger upp styrka och tillit månne? Ja, mycket ska man höra… Det jag närmast tänker på är ett uttryck för ”Ki” – kraft – som förenas med den rörelse som flera budosporter enligt tradition bygger på. Kanske är det till exempel karate du tänker på, och inte ”pimalterapi”?

Och varför har en del ett sådant behov att peka ut,förlöjliga och demonisera ”systemet” och främst psykvården? Handlar det om egna upplevelser av kränkthet? Och vad du säger! I många år har jag alltså, både inom sluten- och öppenvård arbetat med något som inte existerar – och sett ett fantastiskt gott resultat av det hela. Och allt förgäves. Suck!

Du får en vecka på dig att komma med ett vettigt svar. Själv ska jag putsa på tallkottkörten, nej tänderna var det visst, så länge.

På din undran om psykosens innersta väsen, eller om det trots allt inte kan finnas ett unikum i själva tillståndet, något som särställer en från alla andra som sporadiskt eller permanent lever med dess egenskaper – ja, det kan bara du själv svara på, men det torde bli ett subjektivt, men för den skull nödvändigtvis inte ointressant, svar.

I andra kulturer ingick/ingår psykotiska människor – inte de mest autistiska, utan de förhållandevis fungerande och jordnära – i ett ”andligt” sammanhang. De fungerade/fungerar som instans och budbärare mellan himmelska och jordiska makter, exempelvis som schamaner, och fyllde/fyller således en stor funktion, både för grupp och individ. Dokumentärfilmen HÄSTPOJKEN rekommenderas starkt. Jag tror den heter så. Den handlar om föräldrarna som tog med sitt svårt autistiska barn till Mongoliet. Black Elk recommends!

I den västerländska kulturen har vi sett till att städa undan allt vi inte genast förstår, helt enkelt därför att vi är rädda. Det är enklare att låta vetenskapliga och nobelprisande normer vara allenarådande för sinnenas räckvidd. Och bättre för den städade att göra avstickare till peruanska ayahuascaretreat och genomgå ”personlig transformation”. Ja jisses! Jag känner igen delar av ditt resonemang i Terrence McKenna. Han hade mycket kloka saker att förmedla, även om hans psilocybinfixering inte är mycket att hänga i julgranen, särskilt inte den som står på torget.

En annan säker sak: Ju högre upp bland molnen man sträcker sitt huvud, desto kraftigare förankring i jorden krävs.

OK, vi lämnar tekniken därhän för ytterligare en stund, men en sak i taget:

Javisst sker en indoktrinering. Indoktrinering är ju i sin renodlade form bara det kulturella kitt som med alla tänkbara medel kommer till uttryck. Tror katten att vi på ett metaplan ombeds göra och helst tänka ungefär likadant. De tunga religiösa påbuden var ju ett verkningsfullt vapen i likformighetens hand. Alla de belöningssystem som bäddas in i våra kulturella paradigm har också preservationens och hotets tydliga prägel. När människor blir subversiva och bryter mot mönstret i alltför stor utsträckning blir de samhällsfarliga. I Sovjetunionen spärrades de in, liksom i nuvarande Kina. Det är ju en, i dubbel bemärkelse, pyramidal självklarhet. Hos oss får folk får sitta och tänka på självförsörjning, blogga om det och filosofera hur mycket som helst, så länge inte alltför många gör slag i saken och blir drop-outs. Men det är ingen risk eftersom belöningssystemen är vår tillfredsställelse hela tiden föser oss samman. Falun-Gong i Kina, bara som exempel, nyper makten hårdare om. Även här skulle icke-konsumtion, teoretiskt, kunna vara en farlig folkyttring. Och allt det där handlar ju bara om rädsla. Aztekerna var så rädda att dom offrade huvud efter huvud för att blidka gudarna, och någonstans kan man naturligtvis alltid hitta paralleller till våra egna sätt att hålla samhällsstrukturen samman.

Barnets lyssnande inåt, dess tankar och föreställningar omvandlas i socialiseringsprocessen till ett fruktbart frö först när det manifesteras med ett du och får bärighet i tillvaron. Detsamma gäller oss vuxna. Men vad innebär det att lyssna inåt? Alla våra tankegångar och idéer vore ett verkningslöst harvande så länge de inte får bekräftelse från omvärlden. ”I tio år satt jag i en grotta i Himalaya med en get – men inte blev jag särskilt mycket klokare för det” Att VERKLIGEN lyssna inåt är att upptäcka den rymd som innehåller allt, den som är blank, tom och utan värderande omdömen. Det är ingen lätt sak, det har jag redan betonat, och jag vill gärna återkomma till just detta.

Ibland hör man folk säga ”och jag blir aldrig så glad som när jag blir överbevisad”. Det låter väl som en snygg varudeklaration. Jag tror att våra tankegångar i grova drag sammanfaller, men fortsätter gärna att analysera skillnaderna, och förtydliga och underbygga de delar av ditt resonemang som känns rätt. Men bara inte just nu eftersom mila-promenaden hägrar under en sol som snart går ner. Återkommer med de rätta diagnoserna. (:

Nu över till varför uppmärksamhet är viljestyrd.

Det börjar på 6-årsverksamheten. Barn lär sig att vissa frågor får de aldrig ställa andra går hur bra som helst. De som lyder belönas. Kollektiv bestraffning är legio. Syftet verksamheten är att göra barnen skolmogna – lära dem idka tystnad och självcensur inför auktoriteter samt att tränas i sin självstympelse mot det egna jagets impulser. De barn som mot förmodan har modet att ifrågasätta, vägrar lyda utesluts ur gemenskapen. Att skola arbetskraften handlar inte om att producera: starka, nyfikna, modiga, öppna, verbala och spontana människor ty dem är det svårt att kontrollera. Tvingas man läsa eller göra tillräckligt många meningslösa saker som man vet är helt meningslösa händer något med en över tid. Man gör det samt avancerar till nästa pinnhål och lyder nästa order och arbetar sig slutligen igenom och får sitt betyg.
Tvångslagar.
Ty barn är tvungna gå i skolan och separeras från föräldrar.
När motståndsviljan är bruten är barnen skolmoget – det betyder öppen för indoktrinering, för politisk formning. De har slutat lyssna inåt samt vara stolta över sig själva. över vilka de är, utan stolta hur de uppför sig. Barn lär sig bli vad andra förväntar sig. Förnekar man barns deras grundläggande behov uppstår smärta, spänning samt sjukliga symtom. Den som lyckas uppmuntras med ett noga uträknad belönings- och graderingssystem. De riktar nu hela sin uppmärksamhet utåt mot sin omgivning stället. Nedbrytning tar många och under tiden protesterar barn. Skiljer man ett barns upplevelse ifrån känslan blir inte längre upplevelsen och känslan samma sak och vem eller vad ska då barnet lita på då? När det till slut finns mer av bortträngningar och försvar än av känslor har indoktrineringen segrat. En sådan varelse kan inte lita på sina känslor längre för de vet inte vad de känner eller förnimmer därför att de inte känner eller förnimmer något. Vad som finns kvar endast en dominans av försvar. En sådan varelse tror därför inte att det finns något som är sant. De tror bara att det finns olika sidor av ett påstående om dem själva. Det som nu finns kvar är blot oro och spänning. Oron som skapas mynnar ut i sjukliga symtom: huvudvärk, mardrömmar, mörkerrädsla. Här träder samhällets elit in: barnläkare, kuratorer och skolpsykologer (som själva försakar sig genom utbildningssystemet) övertygar att symtomen är normala för ett barn. De hävdar alltså att sjukdomssymtomen är en medfött sjuklig process. Den som kontrollerar alla upptänkliga sjukliga symtom bäst är den friskaste. Men här uppstår det ett problem. Om man anser att sjukdomssymtom hos barn är medfödda, eller rent av ett naturligt tillstånd tvingas man samtidigt att beakta begreppet försvar. Tror man att försvar är nödvändiga hindras man att undersöka och finna de underliggande orsakerna. Så fixar eliten detta: tesen blir självuppfyllande och det uppstår ett cirkelresonemang: Den som kontrollerar bäst är den friskaste. Detta är elitens professionella idéer om ett rationellt beteende som ytterst har till syfte att styra så många människor som möjligt. Vi förfasar oss över att det finns omskolningsläger i så kallade kommunistdiktaturer; men vi tänker inte på att det är just vad skolan är för ett litet barn. Skolan levererar här en ideologisk tjänst och tanken är att den ska leverera en ny generation undergivna, lydiga kontrollanter och administratörer som agerar i elitens intresse. Syfte är att människor skall göra de här konservativa värderingarna till sina egna. Det är orsaken till att vi ALDRIG, kommer att få maktkunskap, levnadskunskap, känslokunskap, relationskunskap i skolan.

”Måste en AI likna människans intelligens?” undrar Ale. Det blir ungefär som att ifrågasätta varför tomten nödvändigtvis måste komma med julklappar. Skulle man inte kunna be honom kasta bort all julmat i stället? Eller slå ihjäl oss med plastgranen, likt en personifierad kvantalgoritm som går bärskärk. Man skulle också kunna fråga varför odödlighetsivrarna inom transhumanismen vill implementera den mänskliga intelligensens förutsägbarhet i maskineländet. Kommande kvantdatorers överlägsna beräknings- och simuleringsförmåga bottnar väl också i våra behov att lösa problem. Primtal och oförutsägbarhet har, om jag missförstått det hela fel, mycket begränsade praktiska användningsområden i en vidare bemärkelse, målsökning och beräkningskapacitet undantaget alltså.

Våran föreställning om att tiden har ett linjärt förlopp kommer kanske snart att kunna bevisas vara osanning. Inte genast lika provocerande som den historiskt förändrade synen på himlakropparna eftersom nya idéer nu lättare accepteras. Men kommer upptäckten av gravitationsvågorna att föra oss närmare drömmen om tidsresan? Och vad vore nyttan med att företa resor i tiden? Så vi lugnt och tryggt kan köra slut på Moder Jord och dra iväg till sällare jaktmarker? Själv har jag en vag föreställning om att allting redan inträffat och att tid strömmar därigenom. Hur löjligt som helst! Vi måste komma ihåg att livet är en erfarenhet, inte någon eterisk filosofi. Jag tror att vi för närvarande har mycket större nytta av Clarence Blomquists odödliga standardverk om medicinsk etik än någon av Kip Thornes böcker.

Macchiariniskandalen lyfter nu fram en utredning om etik/forskning med tonvikt på gränsdragning mellan vård och forskning. Då blir det säkert full koll, hoppas bara inte lika skrattretande som när polisen alltsedan 70-talet påstår sig ha haft ”full koll på de kriminella grupperingarna i samhället”. Lugnt och tryggt, bra att veta. Eller i nivå med han som körde plogbilen och tillfrågades om han inte skulle göra en insats för framkomligheten: ”Jag har full koll!” Familjen förstod ingenting. Sanningen var att fordonet var trasigt, men det sa han inte. Han sneglade ut mot snöfallet och hade ett momentum av full koll i stället.

Nog var det allt för idag.

Glömde säga , Ale, att jag gillar de där sista raderna – hur du lyckas integrera uppmärksamhet och aktivt val. Du måste skilja på uppmärksamhet och fascination till att börja med. Samt ”De som riktar uppmärksamheten i en viss riktning kommer de att tycka likadant”. Hur förklarar du det påståendet? Och, förresten, har inte ”makten” för länge sedan ”kapat relät” alldeles förbannat väl. Hur många är de som vill/vågar går mot strömmen streamline. Det är mycket lätt att påverka oss och den flockdjurspsykologi vi är utrustade med. Det var bara något jag kom att tänka på när jag stod och skalade potatisen. Det kommer nog fler tankar.

Men tack för visat intresse och återkom gärna.

Liknelsen med mikrofon/högtalare är bra – allt övrigt blir bara till ett drömscenario av teorier så länge vi inte har tillträde till vetenskapens heligrum, eller hur. Delar i ditt resonemang har kanske en viss eller t.o.m. stor giltighet men är ännu inte riktigt mitt bord. Kanske finns andra intressenter där ute.

Nåja, den signal som kommer genom överstyrning är alltid beroende av objektens prestanda eller förutsättning för in- och utsignal. För de som har böjelsen att förstöra ljudutrustning är det naturligtvis fullt möjligt att påvisa förekomsten av bortre parentes eller maxpeak. En annan gräns, vad ljud beträffar, är förstås de egenskaper som det fortplantande mediet tillhandahåller, i detta fall luften. Den intelligens som bor i kvantfysiken är i allra högsta grad en del av biologin och mänskliga betingelser. Varför skulle AGI någonsin frikopplas de dimensioner som är vår förutsättning?

Jo, jag har arbetat med psykotiska patienter och vet att en vanföreställning bara är vad den är: ett gränsöverskridande in i ett kaotiskt rum, men trots allt med ganska alldagliga möbler. Strukturen för det ena fallet är det andra likt. Du känner väl till ”gränslösheten” i dina drömmar och vaknar inte upp på morgonen under sängen eller i en annan dimension. Du kanske har mardrömmar men vet att du inte kommer att käkas upp av desamma. Människan utan maxpeak är manikern som är på väg att sätta värdsrekord i you name it och som av terapeutiska skäl avgränsas från intryck. Men det är bara en intrapsykisk och imaginär gränslöshet, vilken under mer kontrollerade former kan vara otroligt kreativ just därför att den överskrider ramverket för det självmedvetna – så var vi där igen!

Om du enbart tillskriver din uppmärksamhet det medvetna valets kraft, som du påstår dig göra, då höjer du den fria viljan till skyarna på ett sätt som blir absurt och skulle roa t.ex. reklamindustrin mycket. Det är nog i normalfall inte en skymf mot den mest stringente vetenskapsmannen att berätta hur mycket han styrs av det omedvetna, både under sin fritid liksom i sitt arbete. D.v.s. han skulle möjligen bli stött och säga ”Det visste jag redan!”

Det var en bra kommentar, föder eftertanke med bortre parentes. Pingpong med rymdhjälm.

Lars: Intressant. Att det skulle finnas tak i rundgångsprincipen, linjärt eller om den kröks till virvelform (som två mot varandra stående speglar) är sant så till vida att systemet stängs ner om ångestpaniken tillåts försätta – i biologiska system kanske jag skall tillägga. Gangstern Mr Sopranos förlorar medvetandet i HBO-serigen med samma namn. Orsak: ångestpaniken i rundgång som löper amok. Tror det finns människor utan maxpeak i rundgång, och för dem ter sig tanken på maxpeak som en vacker saga att klamra sig fast vid ungefär som med en roll eller det vi i dagligt tal kallar för identitet. Tänker mig att om kreativiteten i princip är oändlig samt oförutsägbar, bör rundgång också vara det eller att en oändlig och oförutsägbarhet kreativitet byggs upp av en rundgång – utan bortre parentes. Känslor kan vara följd av rundgångsprincipen. Känslor blir då slutprodukten, Ett sorts tak kanske? En slutsignal. Med detta vill jag ha sagt att jag inte tror alla har en bortre parentes, men att det i sig möjligen är ett patologisk avvikelse somliga begåvats med. Besök närmsta slutna psykosavdelning förstår du vad jag menar. Slutsats: Dubbelriktade system bildar rundgång som löper amok = kreativitet.

Skriver vi kod till en AI, där koden tillåts skriva egen kod som möjliggör just en oändlig rundgång. Detta förutsätter att den AI medvetet skriver egen kod med syfte oändlig rundgång. Kanske får vi avdelningar med psykotiska Artificiella intelligenser då? Nu kanske vi närmar oss vad som krävs av en AI om den skall likna människors intelligens samt kreativitet. Men varför MÅSTE en AI lika människans intelligens? Det har jag aldrig förstått? Matematiskt har vi ju Kardinallitet (oändlighet) och oförutsägbarheten i t ex primtal. Tror att kreativitet, om den bygger på oändlig rundgång, kan ”bryta” rumstiden och komma tillbaka till nutid. På mer abstrakt nivå undrar jag om inte maxpeak i rundgång är en motsägelse i sig själv? Rundgång är ju inte linjär utan ändarna hackar i varandra – därav ordet rundgång. Därför tror jag oändlighet startar om från noll – tillslut. Låt vara att det tar tid och för att snabba på förloppet går ”tiden” baklänges. Det i säg är negation – jag vet. Svårt att ”metaforisera” detta. Partikel- samt kvantfysiken arbetar med dessa imaginära företeelser till dagligdags.

Mycket finns att skriva om mycket du skrev, avstår då jag vill lyfta in uppmärksamheten. Uppmärksamhet och/eller uppmärksamhetsstörning har jag funderat på en hel del och det krävs nog av en AI att den på något sätt hantera detta. Uppmärksamhet är enligt mig alltid ett medvetet val samt att ordet är slarvigt och kort för något mycket, mycket komplext. För mig uppenbarar sig uppmärksamheten i följande metafor: själens inre strålkastare som man kan göra många olika saker med. Man kan låta den svepa över stora vidder. Sätta på en kikare eller en stjärnkikare och rikta den bort mot oändlighetens bortre gräns; eller en lupp, mikroskop eller varför inte ett svepelektronmikroskop och studera det minsta av minsta. Men det finns en sak man inte kan göra: rikta uppmärksamheten åt två olika håll samtidigt. Att kapa reläet som kontrollerar styranordningen som riktar uppmärksamhetens strålkastare år ett visst håll är maktens våta dröm. Lyckas man kommer alla att se och därför tycka likadant. Om man däremot anser att vill själva har tolkningsföreträdet (ett medvetet val) i vilken riktning vi vill rikta själens strålkastare mot, anses vi ha uppmärksamhetsproblem av dem som vill styra riktningen. Vem styr då vart den AI skall rikta sin uppmärksamhet mot? Är det den egna AI är det per definition inte intelligent enligt mig.

Japp – primalskrik i bilen fungerar utmärkt, särskilt om man vevar ner rutan i en bilkö, då kan man studera omgivningens reaktion och avrunda med ett skratt. På den tiden mobiltelefonen var ny tog en medpassagerare vid infarten till Tingstadstunneln – det var kö – sin oskalade banan till huvudet som om han talade i telefon. Detta för att övertrumfa den märkvärdige yuppienalletalande mercedesmannen i andra filen. Han hade nog varit hjälpt av ett förlösande skrik, så arg som han såg ut att bli.

Men nu finns väl inte samma status i kommunikations- och digitalvärlden längre, eller gör det? Jag har ingen koll alls. Har fortfarande en femton år gammal Nokia 3310. Den håller hur bra som helst, en status i sig, fast det krävs en föryngring, för batteriet går inte att få tag på vad det verkar. Det är ju så med nya produkter – först skapas ett status- och nyttovärde sen kommer vårfloden ut på marknaden i en helt annan prisklass. Och nu har väl alla i stort sett allt som finns, eller? 3-D skrivare, hmmm – undrar hur det blir med den saken. Ett utvidgat sätt att se på film – att nästan existera i filmen, svensk ny uppfinning – blir väl den perfekta leksaken. Frågan är bara om vi verkligen är betjänta av sådantr eller om det bara skickar oss allt längre in i den rundgång av beroende jag försökt beskriva. Man kanske kan hitta något slags terapeutiskt värde i den produkten, så den framställs som ”seriöst nyttig”. Men å andra sidan – AI måste ju få vara både nyttig och rolig. Helt klart så!

Konkurrensen ja – just nu konkurrerar tvätten som väntar på strykning med innevarande syssla. Jag återkommer. Tittar en gång om dagen fortsättningsvis på ”tråden”, det är väl så det kallas. Det får bli lagom.

Intressant. Den obearbetade rädslan som förstärks med hjälp av vår associationsförmåga utifrån nya intryck, en slags rundgång kanske.
”Men att ”primalskrika” i skogen för att bryta kraftigare varianter av rundgång blev väl aldrig någon höjdare.”
Risken fanns väl också att primalskriket kunde starta andra skogsvandrares eventuella gamla trauman 🙂 Men primalskrik om man är ensam i bilen, fungerar kanske?
Jag är också ganska övertygad om att vi kan förvänta oss en hel del fördelar av att AI utvecklas utifrån vad det är, elektronik och inget annat. Man kan aldrig bygga in ”medvetenhet” i elektronik, utan bara ytligt härma en medvetande, som systemeraren kan fantisera ihop innan det kodas. Här använder systemeraren ändå fantasin, så det kan vara ett fint syfte ändå. Men som sagt blir en mer eller mindre ytlig kopiering av mänsklig medvetande.
Jag är som sagt också inne på de vägarna. Ambitionen att vilja integrera mänskligt ”mindware” i en maskin är mer än övernaturligt. Som att bygga ett litet universum av över 95% okända komponenter eller program?
Konkurrensen är ett stort ämne i sig och har väl flera nyanser på en stor skala från minus till plus.

Intressanta diskussioner. Det finns somliga biologer som vill hävda att människor, och djur, också är maskiner. Man bryter då ner maskinens fysiska förutsättningar och jämför med människan som typ: vi är beroende och styrs av mat och dryck precis som t.ex.olika fordon som är en sorts maskin som är beroende och styrs av bensin. Från detta tankesätt är människans levnadsmetod lik en maskins. Andra menar att vi enbart är biologiska behållare för gener, som i sin tur då skulle påverka vårt beteende osv. Att själva medvetandet är en maskinell illusion om du så vill. I så fall borde vårt (mänskliga) beteende gå att förutsäga som en maskins ”beteende” går att förutsäga. Bara dumt tycker jag. Först måste man differera skillnaden mellan maskin och människa. Kan man inte det, är det i sig inte ett bevis för att människor också är maskiner. Om man vill påstå att människor också är maskiner är i så fall alla varelser också maskiner och vad är då en maskin egentligen? Svaret blir då att allt är maskiner?

Men för att återgå till AI. Det många glömmer är alla olika dubbelriktade system vi har på olika strukturella nivåer. Alla dubbelriktade system kan råka ut för så kallad rundgång – här kallat för rundgångsprincipen. Alla (EL)musiker vet vad rundgång (feeback) är. Det låter förfärligt illa och Jimmi Hendrix gjorde rundgången till en del av soundet i sin musik. Rundgång = när mikrofonen är för nära högtalaren. Pröva själva. Människan har flera oberoende av varandra samt på olika strukturella nivåer dubbelriktade system. Du kan påverka kroppsfunktioner med dina tankar och din kropp kan påverka din tanker (medvetandet). Svår panikångest är en typisk rundgångsprincip. Du tänker på något obehagligt och känner obehag som påvekar hjärtat, andning och temperatur osv. Det i sig påverkar ditt obehag än mer och får obehaget att växa – då kroppsreaktionerna är ett bevis för att ditt obehag är äkta inte ara tanker utan förankrade i kropp. Man kan alltså framkalla ångestpanikattacker genom att tänka fram dem och de blir då verklighet. Obehaget växter till panik som påverkar hjärnan (medvetandet) som i sin tur påvekar kroppens funktioner än mer osv. Flyttar du mikrofonen från högtalaren avtar rundgången. I en ångestpanikattack kan du fokusera på att andas djup och lugnt som påverka dina kroppsfunktioner som i sin tur påverkar din hjärna (medvetandet) som får din panik att avta. Placebo/Naceblo är ytterliggare en rundgångsprincip som kan gå så långt att den påverkar gener, osv.

När vi har AI med dubbelriktade system som kan drabbas av rundgång, då får vi också (tror jag?) en AI som får ett medvetande – som i sin tur kan påverka rundgången. När AI får ett medvetande ökar den väl i så fall på sitt egna medvetande som då till slut utvecklas till ett självmedvetande. För inget självmedvetande har vill väl avstå sitt eget medvetande? Detta ger också på sikt en kreativitet. Drar man ut detta i sin förlängning måste maskinen eller en AI ha tillgång till närmast en oändlighet i sitt självmedvetande och får en avsevärd kreativitet på köpet. Det medför flera andra aspekter att också tänka på. När väl AI får ett självmedvetande samt blir så intelligenta som vi hoppas, varför skulle den i så fall ha för avsikt att låta oss människor förstå det? Det skulle ju bara resultera i att vi människor skulle begränsa den AI. Är den AI så pass intelligent så lär den tänka ut hur den kan dölja sin kapacitet för oss som. Så när den dagen kommer lär vi inte märka det.

Ytterligare en tanke med en självmedveten AI är väl konkurrensen mellan dem?

Ju större risk, desto större kostnad…

Utvecklingen av invasiva hjärngränssnitt, mikrochips folkligt uttryckt, har hela tiden haft den medicinska nyttan som ett förtecken för lansering. Men ju mer dubbelbottnade användningsområdena är/kan bli, desto större blir vetenskapens och mediers behov av att undanhålla allmänmänskliga risker till förmån för de utpekade positiva möjligheter som tekniken erbjuder.

Ingen säger nej till optimal hälsa, men alla säger nej till det övervakningssamhälle som t.ex. Orwell målade upp. Alla vill kunna använda de tjänster som digitaliseringen och internet erbjuder men ingen vill bli hackad, utnyttjad eller hotad och tystad, vare sig man bor i Sverige eller Kina. Det är ett mynt med två mycket kännbara sidor, och vi vill så gärna tro att det, när vi stoppar det i automaten, bara ska utmynna i det förväntat goda.

En öppen, frispråkig debatt angående de flerfaldiga potentiella risker som hjärnforskning i kombination med minityrteknik medför skulle kunna bidra till att skapa misstro både mot forskningsindustrin och samhällutvecklingens ansvarstagare, d.v.s. politikerna. Dessa skulle blotta sin totala brist på inflytande över forskarregimen och båda grupperna skulle kunna uppfattas som naiva och ansvarslösa huvudaktörer i ett lustspel som mycket väl skulle kunna få mycket obehagliga förvecklingar och ett tragiskt slut.

De kunniga ”experter” som medialt kommer till tals är oftast enskilda röster och påverkar inte den vetenskapliga strukturen som sådan, även om de är både framsynta och insiktsfulla. Jag utgår från att vinstintresset även i detta fall har den exekutiva makten.

Den folkliga debatten och intresset kring dessa frågor har ännu inte väckts, eftersom allt ännu är förhållandevis nytt, och vem orkar bry sig när ”livspusslet” (förskräckliga uttryck) hela tiden ska bevakas och man dessutom redan är en tämligen passiviserad liten kugge i den digitaliserade industrins maskineri.

Man kan bara hoppas att förverkligandet av ”1984” inte tar alltför stora proportioner och att t.ex. Hawkings och Boströms varnande pekfingrar bara råkade vara de skarpa intellektens skeptiska sidor som kom till uttryck.

Och man kan bara hoppas att förnuftet, i en mindre men nog så viktig aspekt, även fortsättningsvis får råda, som när undersökningen helt nyligen visade att vi svenskar inte förstår vitsen med ”the internet of things”. Dom ”coola prylarna” är inte så coola – det coola är att avstå från dom.

Det är en trevlig sysselsättning leka med tankarna, har inget emot det, så tack för svar. AI är ju ett vitt begrepp och har förstås funnits länge. Jag tänkte mest på den yttersta betydelsen. Där programvarorna styrs av olika ”dna-liknande” regler och rättar sig eller utvecklar sig själv, samt kan reproducera sig ( som programvara ) i bättre versioner. Från embryo till ”mästare”. Det är långt dit om det ev. är ett behov?. Men att få datorer att känna sig ledsna, glada, spontana, behövda, ilskna, rädda, känns som en helt onödig ambition, även om det går att kopiera till viss grad, men då blir det på ”låtsas”, liksom allt annat i AI. Det är förutbestämt i programvaran. Fö. läste jag en artikel eller liknande, att kring hjärtat finns ett stort komplicerat centrum av neurologiska kopplingar, storlek näst efter hjärnan, som var dåligt utforskat ( och kanske också svårutforskat? ). Jag vet inte om det är sant, men litade på det. Tyvärr hittar jag inte något nu, som bekräftar det.

Jag undrar om inte AI är överskattat eller fått en överskattad betydelse?
Jag tyckte det var en intressant filosofisk betraktelse. Något jag alltid funderat på är om inte hjärnan har en sekundär interaktion utifrån våra impulser startad från annat håll än hjärnan, som nödvändig koppling till den biologiska kroppen. Ungefär som en dator behöver hårddisken för att kunna samla eller hämta upp minnen och intryck och nödvändiga data. En hårddisk har ändå ingen intelligens liksom en dator ( den gör vad vi säger men bara på våra impulser he he ). Däremot kan hjärnan och kroppen till skillnad mot hårddisken, ha överlevnadsreflexer, som skydd för sitt biologiska liv och kroppen den är beroende av. Men att hjärnan har t.ex. känslor utöver sina överlevnadsinstinkter och uppsamling av intryck tror jag inte. Därför tror jag det är en sekundär reaktionen i hjärnan man kan se, om det är andra reaktioner än rena överlevnadsinstinkter. Dessutom har hjärtat en hel del ”intelligens”, som inte utforskats speciellt mycket om jag förstått rätt. Vart startar tankar? Man ser reaktioner i hjärnan av känslor, som stimulerats av t.ex. omtanke eller ömhet, men ger hjärnan den första impulsen? Jag tror ingen svarar självklart på det idag, utan att gå utanför ramarna för en färdig teori. Ursäkta mitt egna filosoferande, men blev lite inspirerad av artikeln. Att skapa AI vet jag inte riktigt meningen med, vi har väl alla det själva, som räcker fullt ut? Eller är det en evig hunger att få råda och styra över en underordnad intelligens med egna impulser att tänka och lära? Vi kan ju få datorer att göra allt vi önskar redan, även lära sig, men inte utan vår egen inkodning om hur.

Jag kom till ordet Illuminati, sen slutade jag läsa. Vad är det? Kan man söka medlemsskap? Blir man automatiskt medlem om man har mycket makt? Har dom dödskallar under huvudkudden? Återigen – att slå i blindo från underläge är maktlöshetens språk, och barnets. Kanske jag bara projicerar – men vaddå? Beviset på en dollarsedel? En koppling till Cern-lab? Nine-eleven under nytt frimodigt ljus? Och så vidare. Internet är den perfekta fjärilshåven, Fantomenklubben den optimala intresseorganisationen. Det här är kul, fortsätt! Men lägg ner Illuminati-tramset och new world order. Det är säkert flummigt, men alltså…

Nehej, ”han” hade inget nytt att komma med, men han är ju lika medryckande och trovärdig som en snäll och go pingstpastor, och vi har ju ofta behov av att sälla oss till den fabricerade verklighetens myshörnor, eller hur – apropå konspirationsteorier alltså, inte Persson specifikt.

Och för att lösa era bryderier om evolutionen:

Från ”Days Of Future Passed”:

”The mighty light of ten thousand suns challanges infinity, and is soon gone”.

Nej, det var inte Shakespeare, som en västkustsk tidningsredaktör en gång trodde. Det var
Moody Blues, 1967.

Men självklart hann Goertzel et consortes emellan med sina gäckande deep-learning algoritmer – och så, mina damer och herrar, var det varken lakritsremmar eller rock and roll längre. Det var pop music.

Och för den som fortfarande är intresserad av det ursprungliga grundtemat:

http://ieet.org/index.php/IEET/more/Messerly20160208

Tack för ett lekfullt och välformulerat inlägg angående den skrattretande sk Transhumanismen.

Detta med att vi använder endast en bråkdel av vår hjärnas kapacitet är ett etablerat synsätt som tycks gynna de transhumana krafterna. Tro inte på det! Varför skulle evolutionen gömma 90% av kapaciteten. Istället är det nog så: att vi har de flexibla resurser vi är utrustade med och att verksamhetsgraden beror på hur mycket man tränar sina egenskaper.

Förmodligen är det endast en handfull betalda megafoner och ett gäng digitala nördar som tar detta på allvar. Att tycka sig se kejsarens nya kläder fast han inga har: är inget att stoltsera med. Det hela verkar PK och säljs som coolt, ungefär som zombie hypen.

Nuet existerar, riktiga händelser äger rum och den sanna historien skulle kunna skrivas ned, åtminstone i teorin, i praktiken är det annorlunda. Undrar om det sitter några någonstans och försöker hålla ordning på den nuvarande verkliga historien?