Arbetsmarknadspolitik: ”En basinkomst åt alla medborgare utan krav på motprestation”

Kunskapskanalen har nyligen visat en debatt om arbetsmarknadspolitiken i samband med framläggandet av en rapport om vilka åtgärder som skulle kunna förbättra dels möjligheterna för lågutbildade, lågkompetenta arbetslösa personer att komma in på arbetsmarknaden, och dels öka tillgången på sådana arbetssökande som det är ont om, främst lärare och sjuksköterskor, men även civilingenjörer.

Text: Jens Jerndal | Foto: Partiet Enhet, pressbild

Först redogjorde studiens författare för sin forskning och gav en sammanfattning av sina resultat.

För någon med kunskap om Enhets Existenslinje och filosofin kring basinkomstens fördelar, var hela övningen en bekräftelse på att den nuvarande ”svenska modellen” är ohållbar.

Naturligtvis var det ingen som vågade inse, att den enda på sikt hållbara helhetslösningen på vårt aktuella dilemma på arbetsmarknaden, är en basinkomst åt alla medborgare utan krav på motprestation. För mig framstod detta med kristallklar tydlighet.

Basinkomsten bör dock kompletteras med en politik som gör det lättare att anställa människor överhuvudtaget, och framförallt som gör det lättare för mindre kvalificerad arbetskraft, t.ex. flyktingar och asylsökande, att få arbete. Till min glädje framhöll någon under debatten det dubbla värdet av t.ex. RUT-avdraget som både underlättar anställning av mindre kvalificerade personer och möjliggör att högre kvalificerade personer får mer tid och möjlighet att bidra med sin kompetens till samhället. Detta kan gälla både hemhjälp av olika slag och assistans åt t.ex. lärare, läkare och sjuksköterskor, med administrativa och andra stöduppgifter på deras arbetsplatser.

Det nuvarande skattesystemet innebär ofta att man inte har råd att anställa assistenter med följd att högt kvalificerad arbetskraft dels blir överbelastad och distraherad från sitt egentliga arbete av uppgifter som, även om de är nödvändiga, lika bra kunde utföras av mindre kvalificerad arbetskraft, om denna vore billigare.

Med tanke på att en stor del av den verkliga kostnaden för all arbetskraft utgörs av skatter och avgifter, så är det de facto Staten som genom sin skattepolitik saboterar både kvalitén på arbetsresultatet (t.ex. i skolan), och möjligheterna för mindre kvalificerade, t.ex. flyktingar, att överhuvudtaget få jobb. Detta är ett exempel på i första hand brist på helhetssyn, men ofta även på gamla inrotade fördomar grundade i avundsjuka eller i för länge sedan överspelade jämlikhetskomplex.

Om vi har problem med att acceptera att man kan utföra personliga servicejobb utan att bli förödmjukad, så tänk på ”au pair” principen, där unga flickor av ”god familj” tog ”pigjobb” i utlandet för att lära sig språk eller få utbildning i hemsysslor som de behövde för egen del som blivande mödrar och hemvårdare. Tanken med detta var att de skulle behandlas som familjemedlemmar och inte som ”pigor”. Märk väl den avsedda effekten av att använda detta känsloladdade klasskampsord, som inte använts i dagligt språkbruk på snart hundra år!

Tänk även på forna tiders mor- och farmödrar samt mostrar och fastrar, som hjälpte till i hemmen. De var medlemmar av familjen och respekterades som sådana. Detsamma kan gälla alla som arbetar för någon annan, även om det är i ett hem. Man kan respektera dem som jämlikar och familjemedlemmar, oavsett vilket arbete de har, och oavsett hur mycket – eller lite – de tjänar. Deras arbete är på flera sätt mycket viktigt för samhället, och det är klart ointelligent att av emotionella klasskampsskäl som inte längre har något befogande, försvåra att det blir utfört.

En människas värde eller status skall inte ha att göra med det jobb han eller hon utför. Enhet hävdar ju att alla är lika mycket värda antingen de presterar eller ej. Och då gäller givetvis i minst lika hög grad att alla är lika mycket värda som människor oavsett vilket jobb de utför. Och skall behandlas i enlighet med det. Detta är det nya paradigmet.

Det finns massor av jobb som skulle behöva utföras men som inte blir gjorda på grund av det nuvarande skattesystemet och gällande regelverk (borde kanske stavas ”regelvärk”!).

Och om de trots allt blir utförda, så kan kostnaden bli hög i form av hälsoproblem, stress och utbrändhet, eller av att andra och kanske viktigare jobb då försummas i stället.

Att underlätta detta slags anställning utan skatter och avgifter skulle – liksom införande av basinkomst – innebära en övergripande hälsoreform för hela samhället, som gynnas på många olika sätt. Dels genom att viktiga underhålls- och servicejobb blir gjorda överhuvudtaget, dels genom att kvalificerade jobb blir bättre gjorda än som annars vore möjligt, dels att högt kvalificerad arbetskraft blir mindre benägen till stress och utbrändhet, dels att mindre kvalificerad arbetskraft, som t.ex. flyktingar och andra invandrare, får möjlighet att komma in på arbetsmarknaden och försörja sig, och dels att invandrarna lättare och snabbare kan bli organiskt och naturligt integrerade i samhället genom jobbet.

Jag är säker på att kostnaden för de minskade intäkterna från skatter och avgifter kompenseras många gånger om genom ökad produktivitet, bättre hälsa för både enskilda och samhället i sin helhet – vilket i sin tur återverkar positivt på kostnaderna för sjukvård och sjukfrånvaro – samt genom bättre integrering av invandrare.

Text: Jens Jerndal