Hårsfjärden 1982 – Amerikanska medier uppgav att identiteten på ubåten hemligstämplats

Året är 1982. En ubåt har identifierats i Hårsfjärden. Amerikanska medier meddelar att ubåtens identitet är hemligstämplad. Ett år senare pekar Palme ut Sovjetunionen som ansvarig för incidenten, men samma ubåt släppte ut grön markeringsfärg då den skadats av svenska sjunkbomber. Grön färgmarkering var typisk för västliga ubåtar i nöd. Lasse Wikman berättar i denna krönika om sina egna upplevelser och tankar. 

Text: Lasse Wikman | Läs mer av Wikman

I oktober 1982 var ubåtsjakten i Hårsfjärden i full gång. Muskö- och Bergabaserna var där dramatiken var som störst. Sjunkbomber släpptes och explosionerna hördes vida omkring. I radio och tv var det direktsändningar från dramatiken.

Människor intervjuades och militärer i ledande ställning gjorde uttalanden. Man hade, som man sade, ringat in inkräktaren och nu var det bara fråga om timmar eller nån dag innan man skulle få upp ubåten till ytan och avgöra nationalitet.

Ubåtskränkningar i svenska vatten, är tyvärr en ganska vanlig företeelse. Mellan 1981 – 1994 registrerades ungefär 4700 enskilda observationer, som tycktes vara ubåtsliknande föremål.

I juli 1955 såg ett kustartilleriförband från KA3 ett periskop på väg mot Fårösund, mitt på dagen. 13 sjunkbomber avlossades. En liten stund senare kom ett ubåtstorn upp till ytan. Man viftade med vit flagg och försvann ut på internationellt vatten.

Efter denna händelse, är det ett antal “kränkningar” i svenskt vatten av misstänkta ubåtar, fram till 27 oktober 1981 då den sovjetiska ubåt U-137 grundstötte i farvattnet utanför Blekingekusten. Denna kränkning som är bekräftad, ledde också till förhör av besättning samt omfattande diplomatiska aktiviteter mellan Sverige och Sovjetunionen.

1-13 oktober 1982 bedrivs ubåtsjakten i Hårsfjärden. När man hade gjort de första säkra observationerna, blev pådraget stort. Marinen sprängde 44 sjunkbomber och 4 minor och därmed ansåg marinen att man lyckats “spärra in” inkräktaren i ett omringat vatten. Något senare visade det sig, att inkräktaren lyckats slingra sig ur inringningen och tagit sig ut på öppet internationellt vatten. Vad hände?

Vid en passage i Mälsten den 11 oktober, sprängdes en mina. En nödsignal kom upp till ytan i form av en grön markering. Man visste då att ubåten var amerikansk. Signalen var en karaktäristisk färg som amerikanarna använde.  Man gav order om eldförbud. Genom hydrofoner kunde man också höra hamranden och knackningar.

ÖB Lennart Ljung skrev i sina anteckningar, att vi troligen hade sänkt en ubåt. Enligt vad en hydrofonist noterade, gick en ubåt ut från Mälsten vid kl 18:00.

Dagen efter, alltså den 12 oktober 1982 skrev ÖB och citerade Henry Kissinger (amerikansk utrikesminister 1973-1977), att det var: “smart av svenskarna att släppa ubåten, på det sätt som det skedde”. Locket lades alltså på.

Identiteten på ubåten känd men hemligstämplad

Den 12 oktober 1982 flög jag tillsammans med några kollegor till New York. Vi anlände till Kennedyflygplatsen på eftermiddagen. Efter pass och tull, tog vi en gemensam taxi in till Manhattan. Vi lutade oss tillbaka och lyssnade på den sköna musik chauffören bjöd oss.

Plötsligt avbröts sändningen med en viktig nyhet. Radiorösten sa:

“Svenskarna har funnit en ubåt i skärgården utanför Stockholm. Ubåten är identifierad, men sekretessbelagd.”

Vi alla tre tittade på varandra. Var verkligen detta sant? Chauffören bekräftade vad vi hört och var alldeles till sig. Det blev en livlig diskussion i bilen. Om och om igen frågade vi oss, hade vi hört rätt? Chauffören bekräftade vad vi alla hört minst ett dussintals gånger. Vi var alla i lite småchock.

I hotellet mötte vi de andra, som också reste i vårt sällskap, men hade andra bilar. Vi frågade om de hört något om att man funnit och nationalitetsbestämt en ubåt i Hårsfjärden. Ingen hade åkt med en bil med radion på.

Hemma igen. Jag tänkte inte så mycket på händelsen med ubåten, men så fick jag ett samtal från en kvinnlig vän till mig. I förbifarten berättade jag om vad jag hade hört, tillsammans med ett par andra svenskar och en amerikansk chaufför under taxiresan till Manhattan. En dag senare ringer hon igen och frågar om en vän till henne, en journalist kan få intervjua mig angående det jag hade hört under taxiresan i New York. “Javisst”, svarade jag.

Svenska medier ville inte rapportera om identiteten på ubåten

Journalisten ringde och vi pratades vid ett tag. Detta var högintressant för honom. Jag berättade allt, om och om igen. Ett par veckor senare ringde samme journalist och sa, att tyvärr det blir inget, för hela historien med ubåtsjakten har hemligstämplats.

På våren 1983 pekade dåvarande statsminister Olof Palme ut Sovjetunionen som ansvarig för ubåtskränkningarna i Hårsfjärden, oktober 1982. Sällan har en not från en svensk statsminister varit så skarp.

Bakom Olof Palme fanns det ministrar, som var mycket skeptiska till Olof Palmes uttalanden. Dit hörde bl a utrikesminister Lennart Bodström.

År 2000 fick svensk television möjlighet att intervjua den amerikanske försvarsministern Caspar Weinberger. Han menade att, med anledning av att den sovjetiska ubåten gått på grund i Blekinge skärgård 1981, så var det amerikanarnas bedömning, att sända in ubåtar på svenska vatten för att höja beredskapen hos den svenska marinen, men ansåg sig redan då, att ha rätten att göra vad som de tyckte borde göras. Amerikanarna konsulterade den svenska marinen emellanåt.

Bild: Caspar Weinberger, foto: US Department of Defense, official photo

Man kan nu undra, hur vi i det officiella Sverige, så platt lagt oss för amerikanarnas önskemål. Svaret finner vi, då vi går tillbaka till andra världskriget.

Tätt samarbete med USA efter andra världskriget

Sverige stod alliansfritt och neutralt medan Europa brann. Tyskland begärde transitresor för militär personal och viss utrustning, genom hela Sverige. Trycket på Sverige ökade efter hand och många befarade att Hitlertyskland skulle anfalla och inta vårt land. I denna förvissning och om, att om möjligt skydda vårt land och bjuda motstånd, erbjöd USA Sverige militär hjälp, ifall Tyskland skulle anfalla. Den svenska krigsministären sade ja, men hemlighöll avtalet för allmänheten. I folkmun lät det annorlunda. Sverige tiger och vi är neutrala.

Efter andra världskriget kopplades vårt militära samarbete i mångt och mycket samman med den amerikanska militären och försvarsindustrin.

Eftersom Sverige och många andra länder aldrig mer trodde på ett stort krig efter det första världskriget, så hade vårt land nedrustat.

Nu efter krigets slut mot slutet av 1940-talet, inleddes samarbetet med USA och en stor teknologisk och informationsutveckling tog sin början. Något som det aldrig talades om.

När vi numer vet hur nära Sveriges militära samarbete med USA pågått under mycket lång tid, ett samarbete man velat dölja för oss medborgare, ja då kan vi också se Olof Palmes bedrövliga agerande gentemot Sovjetunionen med öppna och kritiska ögon. Falska anklagelser klingar väldigt illa och det ska och kan vi aldrig försvara.

Trots sina 93 år, fortsätter Henry Kissinger tillsammans med sina kollegor, som Soros, Rothschild, Prodi, Rockefeller, Clinton, Bush, Bildt och ett antal fler, att destabilisera världen, bara för egen vinnings skull. Även Olof Palme var en Bilderberggäst. Han deltog tre gånger, den 1965, 1973 och 1984.

Det är denna grupp som orsakar krig och förödelse, för att tjäna än mer pengar och känna att makten över alla är obegränsad. Det är denna makt och dessa personer, som Olof Palme antagligen ville och måste skydda. Därför lades skulden officiellt på Sovjetunionen.

Text: Lasse Wikman | Läs mer av Wikman

Relaterat

• SvD: Försvarsmakten mörkade västubåtar
• NewsVoice: Fd stridspilot: ÖB har rätt i att Sverige lyckades sänka sovjetiska ubåtar
• Anders Jallai: Hårsfjärden 1982 – ett landsförräderi?