Personliga relationer i Vattumannens tidsålder – Jerndals paradigmskifteskrönika – Del 7

Alltsedan andra världskriget har skilsmässor blivit allt vanligare, och idag gifter sig de flesta mer än en gång under sin livstid – om de överhuvudtaget gifter sig. Många lever nu i informella partnerförhållanden som kan skifta i stort sett hur ofta som helst. Det skriver Jens Jerndal i den sista delen i artikelserien om ett paradigmskifte i Vattumannens tidsålder.

Text: Jens Jerndal,  fd professor i holistisk medicin | Läs mer av Jerndal | Boka Jens Jerndal som föredragshållare | Bild: Shutterstock.com

Att religionens moraldogmer generellt förlorat sin makt över folks beteende, är bland orsakerna till att äktenskapet och den s.k. kärnfamiljen också förlorat sin helgd och dominerande ställning i samhället. Vidare har sociala förändringar medfört att de yngre inte längre gör som föräldrarna önskar, och inte heller är lika rädda som föräldrarna var, för vad andra skall tänka och tycka.

Familjerelationerna har förvandlats i grunden under det senaste seklet. Det gamla paradigmets samhällsmodell var den autokratiska hierarkiska, dvs. den byggde på en vertikal maktstruktur, där en kung eller kejsare eller påve satt högst upp och i princip hade all makt. Under honom delades invånarna in i skikt med de landägare eller vasaller överst som kungen stödde sig på och som i gengäld för stöd till kungen i form av pengar, vapen, manskap och lojalt samarbete, fick delegerad nationell makt och privilegier av olika slag.

Vattumannaparadigmet bröt detta system genom att införa begrepp som jämlikhet, demokrati och socialt ansvar. Sprungna ur den för det gamla paradigmet absurda tanken att all makt skulle utgå från folkets breda massa. Likaså började man värdera samarbete över alla gränser, t.ex. klassgränser och nationella gränser. Den vertikala strukturen har gradvis bytts ut mot en mer horisontell struktur.

Det hierarkiska systemet byggde också till stor del på ärftlighet. Kungamakten ärvdes från far till son, och detsamma gällde ofta ämbeten och titlar. Familjemodellen byggde på samma patriarkaliska principer. Familjefadern var den allsmäktige lille herren på täppan, och frun, barn och tjänstefolk hade bara att lyda och göra som husbond´ bestämde.

Idag har föräldrar allt mindre att säga till om, och utländska iakttagare från mer traditionella miljöer förfasar sig ofta över svenska barns brist på vördnad och respekt för sina föräldrar, både som små och när de blir äldre. Det gamla bondesamhällets nära samhörighet mellan olika generationer, som då alla bodde tillsammans, har också försvunnit genom att hela samhället urbaniserats, och de gamla nu ofta bor i särskilda äldreboende som kan ligga långt från barnens och barnbarnens bostäder.

Arbete högprioriterat i industrisamhället

Det högt uppskruvade prestationstempot i dagens samhälle gör också att människorna inte ger sig tid att besöka sina gamla annat än vid speciella tillfällen. Prestationstempot är i sin tur ett resultat av den sociala ingenjörskonst som präglat samhällsutvecklingen sedan början av 1900-talet och som betonar materiell tillväxt och ökad centralstyrning framför mänskliga emotionella värden.

Den exponentiella tekniska utvecklingen har på senare tid gjort att allt mer kan produceras med allt färre arbetstimmar och till allt lägre kostnad. Redan i industrisamhällets barndom på 1700-talet såg man fram emot att maskinerna skulle göra så stor del av jobbet att människorna kunde få tid att ägna sig åt viktigare sysselsättningar än att bara producera varor för konsumtion. Som t.ex. vila, studier och umgänge med sina anhöriga, inte minst de gamla och sjuka, samt kultur och konst.

Men i dag, när allt materiellt som mänskligheten behöver kan produceras av en bråkdel av befolkningen, då skall trots det alla tvingas arbeta åtta timmar om dagen, hur meningslösa eller direkt miljöfarliga de nyskapade jobben än är, som då måste uppfinnas för att alla skall få njuta arbetslivets välsignelser.

Trots sin socialistiska framtoning har Arbetslinjen uppfunnits av den s.k. eliten, dvs de superrika oligarkerna, som kräver att grottekvarnen hålls igång och att ingen frisk och arbetsför slipper undan. Det vore ju klart farligt för de styrande, om folk i allmänhet fick tid och ork att börja tänka självständigt och ifrågasätta systemet. Arbetslinjen hör till det gamla paradigmet, och dess tid är förbi.

Lösningen på problemet att de traditionella jobben blir allt färre, är helt enkelt att allt färre lönejobbar, eller att alla jobbar allt färre timmar som anställda. Och det betyder att alla kan få mer tid för sig själva, för sina nära och kära, för sina barn och gamla, för kreativitet och kultur, för studier och utveckling, men också för egen företagsamhet. Den tekniskt ekonomiska lösningen heter basinkomst eller medborgarlön. Och den ger helt andra möjligheter till fördjupade mänskliga relationer än förr.

Sexualitet

Tack vare en naturligare och positivare syn på sexualiteten samt allestädes tillgängliga preventivmedel kan ungdomen idag debutera sexuellt tidigare än föregående generationer, utan skräck eller trauman. Och flickorna förefaller idag lika aktiva och promiskuösa som pojkarna. Idag är det inte sällan flickorna som öppet tar initiativet. Något tidigare generationer skulle ha förfasat sig över.

Allt fler ungdomar av båda könen studerar numera allt längre, och kvinnorna prioriterar ofta sin karriär framför äktenskap och familj, vilket gör att den genomsnittliga familjebildningsåldern blir allt högre. Många väljer att inte skaffa barn alls, eller att adoptera ”färdiga” barn från ett u-land. Trots det har vi i Sverige på senare år sett en uppgång i barnafödandet. En av orsakerna till detta gissar jag är lagstiftningen om föräldraledighet.

Sex har förlorat sin tabu-status och ses nu varken som helig eller som smutsig och förbjuden. Det är vidare inget livsomstörtande trauma, när ett förhållande tar slut, och man kan mycket väl fortsätta att umgås som vänner med tidigare sexualpartners eller äkta makar. Något sådant var nästan otänkbart i tidigare generationer, där skam, svartsjuka och prestige dominerade.

Generellt kommer ökad likställdhet att prägla framtidens relationer. I den generation som föddes i slutet av 1800-talet var skilsmässor synnerligen ovanliga, och även bland deras barn, födda runt första världskriget, var normen att äktenskap höll livet ut. Jag ser två viktiga, nära sammanhängande orsaker till detta: Dels det sociala trycket med klara könsroller, där kvinnan ansågs destinerad till moderns och hemmafruns roll och ansvar, och dels att de flesta kvinnor just därför var beroende av männen i sina liv för sin försörjning, då de aldrig fått någon annan yrkesutbildning än husmoderns.

Andlighet

Det nya paradigmet medför också en ökande andlig medvetenhet, som gör att relationer i allt större utsträckning utspelas på ett själsligt plan, dvs. partnerna relaterar till varandra inte enbart, och kanske inte ens främst, kroppsligen, sexuellt och praktiskt, utan med ökande ömsesidig respekt för varandras psykologiska egenskaper och individuella livsuppgifter. Detta innebär bl.a. att könet får mindre betydelse, och den individuella människans själ kommer i centrum. Denna ökande andliga medvetenhet har ingenting med religion att göra.

Det gamla materialistiska paradigmet har alltid groteskt övervärderat könet och könsrollerna och var överkänsligt för varje avvikelse i påklistrade sekundära – eller tertiära – könsrollsbeteenden, såsom kläder, hårstil, smycken, osv. Man glömde att i andra kulturer, eller i andra tidsepoker, dessa ofta var rakt motsatta dem man nu såg som naturligt eller absolut könsdefinierande.

Det var därför ett genombrott av Vattumannaparadigmet – och uppfattades som en skandal av många – när The Beatles uppträdde med relativt långt hår på 1960-talet, trots att de icke var kvinnor, och vare sig trans- eller homosexuella. Detsamma med t.ex. halskedjor, armband, örhängen osv. Man glömde att håret växer precis lika mycket och lika långt på unga män som på unga kvinnor, och att det inte var någon naturlig egenskap hos män att ha kort hår. Och att varken smycken eller kläder är något av naturen givet utan varierar med kulturella mönster och modenycker. Den s.k. New Age-vågen på 1960-talet vidgade utrymmet för det nya paradigmets idéer och uttryck på många områden.

Synd

Vad orsakade då det gamla paradigmets obsessiva förbud mot alla sexuella uttryck som avvek från vad som ansågs ”normalt”? – Jag ser det som en dogm rotad i den gammaltestamentliga judiska nationen. Den upplevde sig långsiktigt hotad från omgivningen, och ansåg sig därför behöva så många soldater som möjligt för att försvara landet mot fiender i en tid med hög barndödlighet och kort livslängd. Av detta skäl inpräntades i allmänheten vikten av att inte spilla någon säd improduktivt. Samtidigt ville man undvika oönskade utomäktenskapliga barn som inte blev vederbörligen omhändertagna. För att dessa regler skulle få största möjliga genomslagskraft gjordes de till religiösa bud.

Utomäktenskapliga förbindelser blev därför en synd, och både homosexuella relationer och onani blev extra stora synder, då dessa inte kunde leda till barn. Och synderna graderades: Det utsades att det var bättre för en man att gjuta sin säd i en sköka än att onanera och spilla den på marken, då det fanns en möjlighet att skökan blev gravid och födde en ny soldat åt Israel, något man alltså inte förväntade sig av Moder Jord.

Homosexuella förbindelser förbjöds och straffbelades i det romerska riket för första gången under kejsar Konstantin den store (död år 337 efter Kristus), sedan kristendomen antagits som romersk statsreligion. Detta var en nyhet för Rom som dittills betraktat homosexualitet med tolerans, liksom fallet hade varit i det antika Grekland.

Hadrianus, en av de bäst renommerade romerska kejsarna (död år 130 efter Kristus), älskade öppet en yngling vid namn Antinous, och sedan denne drunknat i Nilen vid 20 års ålder, gjordes han till gud, och Hadrianus grundade den nya staden Antinopolis till hans ära och lät uppföra många statyer av honom.

Befrielse från synden

På förnuftsmässiga grunder ifrågasätter det nya paradigmet nu både gamla sociala tabun och religiösa och vetenskapliga dogmer. Det betyder bl.a. att förälskelser och sexuella relationer mellan personer av samma kön, eller av mycket olika ålder, eller av olika samhällsklass, religion eller etnicitet, accepteras allt mer, där de tidigare fördömdes hårt på fördomsfulla eller dogmatiska grunder.

Den amerikanska författarinnan Carson McCullers, som i sitt födelsehoroskop hade fyra planeter i Vattumannens tecken, har behandlat flera av dessa teman i sina böcker, varav några har blivit film.

Vattumannaparadigmet fäster större vikt vid vänskap än vid sexuella relationer, och vi ser hur idag män och kvinnor kan umgås som vänner på ett sätt som var mycket ovanligt och socialt komplicerat i tidigare epoker.

Själen

Hur ovetenskaplig själen än må vara enligt vår ensidiqt materialistiska vetenskap, så har vi alla en själ, som inte tillhör den fysiska verkligheten. Esoterisk vetenskap och transpersonell psykologi konstaterar att själen inte är könsbunden, och att den vid reinkarnation kan alternera mellan en manlig och en kvinnlig kropp, för att den skall få erfarenhet av bägge dessa roller i det övergripande mänskliga evolutionsdramat. Och den store danske andlige filosofen Martinus anser dessutom att alla själar under sin utveckling behöver genomgå olika övergångsstadier mellan manlighet och kvinnlighet.

I ett reinkarnationsperspektiv blir det därför lättare att se förbi en människans kön, och betrakta henne som i första hand människa. Det nya paradigmets ökade tonvikt på själen i nutida och framtida relationer gör också att transpersoner nu kan bli synliga och accepterade som de begåvade och andligen medvetna människor de ofta är, oberoende av deras fysiska form.

Fortplantning, sex, biologi

Det gamla primitivt materialistiska argumentet mot homosexualitet, nämligen att det är onaturligt därför att det inte leder till fortplantning, förutsätter att sexualitetens enda rättfärdigande och uppgift är barnalstring. Denna syn leder då vidare mot att en människas enda uppgift skulle vara att sätta barn till världen. Det skulle betyda att alla som av någon anledning inte får barn, även om de är gifta, är överflödiga och egentligen borde avlivas. Eller åtminstone inte tillåtas ha sex. Alltså inte bara homosexuella.

Även om de utför storverk för hela samhället, eller fullgör centrala och nödvändiga uppgifter för alla dess medlemmar. För att inte ens tala om att bidra till hela mänsklighetens andliga, kulturella och intellektuella utveckling. Belyst ur den vinkeln, är det lätt att se, att sexualiteten inte är en så allt avgörande faktor, som primitivt materialistiska samhällen ibland tycks ha tagit för givet.

Visserligen kräver artens fortbestånd att tillräckligt många praktiserar heterosexualitet, men definitivt inte att alla gör det. I själva verket skulle det bli en katastrof om t.ex. alla människor som föds till Jorden skulle producera ett dussin barn var. Sådana barnaskaror var ganska vanliga för inte alls länge sedan, till och med i Sverige. Min farfar hade t.ex. nio syskon. Det var aldrig Naturens mening att alla barn som föds skall överleva och föröka sig i samma takt som sina föräldrar. På det området kan vi jämföra oss med djuren.

Men människoarten kan uppfattas som en korsning mellan djur och gud, och från den gudomliga sidan har vi fått ett överlägset medvetande och fri vilja.

Det gör att vi kan kontrollera våra naturliga impulser, och dessutom planera och förutse konsekvenserna av vårt handlande. Och då måste vi inse att det i en avancerad civilisation finns många andra viktiga uppgifter, förutom att sörja för artens fortbestånd.

Om vi åberopar naturen, varför inte titta på myrornas och binas högt utvecklade samhällen?- Där är de allra flesta arbetare och tjänar hela samhället utan att få glädja sig åt sexuella njutningar, som är förbehållna drönarna och den stackars drottningen som ägnar sitt extra långa liv uteslutande åt att lägga ägg på löpande band. Men låt oss för all del inte av detta dra slutsatsen att människor som av någon anledning inte kan få barn, inte skulle tillåtas sexuell aktivitet överhuvudtaget.

Kultur

En relativt ny insikt för den moderna vetenskapen är att sexualiteten är intimt kopplad till energinivå och kreativitet i vidare bemärkelse, alltså inte bara till barnalstring utan även till konstnärlig inspiration, uppfinningsrikedom och produktivitet av olika slag. Förutom att den har stor betydelse för individens sinnestillstånd, hälsa och allmänna välbefinnande.

Jag är tillräckligt gammal för att minnas den tiden då det blev en oerhörd skandal om någon känd person avslöjades som homosexuell. Beträffande författare, konstnärer och teaterfolk kunde man till nöds se genom fingrarna med det, eftersom de ansågs lite udda, och inte riktigt ”normala”. Men att någon högre befattningshavare av vad slag det vara månde, skulle få sitta kvar på sin post, om det visat sig att han var homosexuell, det var i princip otänkbart.

Eftersom ämnet aldrig berördes och ingen information stod att få, visste folk i allmänhet ingenting om det. Man utgick från att det praktiskt taget inte förekom, och det var till och med vanligt att de homosexuella själva trodde att de var så gott som ensamma om sin läggning och dömda till ett liv i ensamhet och utanförskap. Tills de lyckades bli förförda och upptäckte att det trots allt fanns någon mer i samma situation. Men hur vanligt och naturligt det faktiskt är, anade ingen den gången. Dock bör påpekas, att homosexualitet alltid förekommit i viss omfattning i litteraturen.

Vad jag inte minns från min ungdom är att kvinnlig homosexualitet någonsin kom på tal. Visserligen borde det t.ex. ha varit omöjligt att missa den mycket uppskattade och färgstarka journalisten Bang – Barbro Alving – som i sina skriverier och radiokåserier öppet skrev om sin enkönade familj, bestående av hennes egen dotter och en kvinnlig partner. Och ändå var medvetandegraden fortfarande så låg den gången att det knappast föll de flesta människor in, att de två sammanboende kvinnorna kunde ha en sexuell relation. Och även de som insåg det verkliga förhållandet, vågade aldrig öppet låtsas om det eller kommentera det.

Karin Boye var nog det enda undantaget jag minns, där jag visste, eftersom hon själv skrev om det i sina böcker. Men till och med i hennes fall brukade man diskret förbigå den omständigheten med besvärad tystnad, när man pratade om henne. Att Selma Lagerlöf också var lesbisk har först på senare tid blivit känt och omtalat.

Den amerikanska forskargruppen Kinsey – Pomeroy – Martin publicerade 1948, efter tio års forskning, en bred undersökning om amerikanska mäns sexuella vanor, som väckte stor uppståndelse. Resultatet, som många vägrade tro på, var att runt 10% av alla män var medfött renodlat homosexuella, medan ytterligare c:a 27% var bisexuella i olika proportioner.

Det betyder i klarspråk att c:a 37% av alla de män som intervjuades, hade upplevt minst en orgasm med en annan man.

Med tanke på att vid den tiden homosexuella förbindelser fortfarande var behäftade med social fördömelse och stigma, och dessutom att forskarna bara tog med sexuella handlingar resulterande i orgasm, och över huvud taget inte registrerade känslor, drömmar eller fantasier hos sina intervjuoffer, tror jag inte hans resultat överskattar homosexualitetens frekvens, utan snarare då tvärtom.

Paradigmskifte i Vattumannens tidsålder

Först i vår tid och tack vare Vattumannaparadigmet har en lång rad framstående historiska personligheter, i synnerhet författare, konstnärer och musiker, men även vetenskapsmän, statsmän, militärer och kungliga, avslöjats som homosexuella. Men när de levde var de tvungna att förställa sig och hålla det dolt, ty annars hade de blivit utfrysta och i många fall hårt straffade, till och med avrättade. Och till den bilden hörde att de ofta ansåg sig tvingade att gifta sig för att skydda sig och bli accepterade. Vilket naturligtvis knappast bidrog till hustruns och barnens lycka. De abrahamitiska religionernas fördömelse av homosexualitet har orsakat otaliga mänskliga tragedier genom tiderna.

Orsakerna till den nya utvecklingen i vår tid är flera, men alla är uttryck för Vattumannaparadigmet:

• Tillgången till information genom databaser, Internet, Google osv;
• Ökat fokus på mänskliga rättigheter;
• Större öppenhet och tolerans;
• Mer mod att ifrågasätta och tänka ”utanför boxen”;
• Större förmåga att se igenom de yttre formerna och upptäcka det centrala och väsentliga hos både människor och företeelser av olika slag;
• Mer överblick och helhetssyn, både i rummet och i tiden, både socialt och historiskt.

När jag nu dagligen konfronteras i filmer och på TV, både i Sverige och andra länder, med en veritabel kampanj som framställer homosexualitet och transsexualitet som något naturligt och alldagligt, gnuggar jag mig reflexmässigt i ögonen och undrar om jag drömmer. Ja, i Afrika och en rad muslimska länder finns förstås fortfarande drakonisk lagstiftning mot ”avvikande” sexualitet, trots att det är vida känt att inte minst i muslimska länder homosexualitet praktiseras i stor omfattning. Något som i viss mån sammanhänger med att kvinnorna är så hårt bevakade och ofria.

En så snabb utveckling som den här beskrivna är typisk för Vattumannaparadigmet. Homosexualitet ansågs av katolska kyrkan vara ett grovt brott sedan 300-talet.

I Sverige infördes grymma dödsstraff för manlig homosexualitet på 1600-talet, men Gustaf III – som var Vattuman och helt säkert själv gay – avskaffade dödsstraffet för homosexuella år 1778.

Dock togs brottsbeteckningen för homosexualitet inte bort i Sverige förrän 1944, och det tog sedan bara 65 år, tills både lagen och svenska kyrkan år 2009 välsignade samkönade äktenskap på lika villkor som heterosexuella äktenskap. Och med möjlighet för prästerna själva, både män och kvinnor, att leva öppet som homosexuella och ingå samkönade äktenskap.

I ett historiskt perspektiv är detta verkligen en hisnande utveckling. Jämförbar med datateknologin, telefonin och internet, som i grunden revolutionerat tillvaron för hela mänskligheten på bara några få decennier. Och allt är klara uttryck för det nya inkommande Vattumannaparadigmet.

När man jämför det gamla paradigmet och det nya, står det gamla paradigmets hyckleri och dubbelmoral fram i skarp relief. Man gjorde rutinmässigt en massa saker som man förnekade och aldrig kunde erkänna eller tala om. Det nya paradigmet går rakt på sak, vågar tala om allt det som under det gamla paradigmet var tabu. Och vågar kalla det vid sitt rätta namn. Detta sammanhänger med det nya paradigmets krav på transparens. Jag brukar säga att Vattumannaparadigmet inte tolererar några hemligheter.

När jag växte upp fick man överhuvudtaget inte tala om naturliga kroppsfunktioner, även om de är ofrånkomliga dagliga erfarenheter av ALLA levande varelser. Mycket besvärade och med långsökta eufemistiska omskrivningar kunde föräldrar med nöd och näppe tala om sådant som toalettbesök med sina barn. Och sex? – Mycket få, tror jag, berörde överhuvudtaget den frågan med sina barn på den tiden.

Med den bakgrunden och den uppfostran, kunde jag inte låta bli att reagera med vissa fördomar på t.ex. barnprogrammet om Biss och Kajs. Förresten är nog dessa namn ett kvarlevande uttryck för det gamla paradigmets eufemistiska mani: att ersätta, göra om eller kamouflera de ord man aldrig fick uttala, utom möjligen i enrum och viskande med mycket små barn i samband med pott-träningen.

Jag hade till exempel ingen aning om att kvinnor menstruerar varje månad förrän jag var högt upp i tonåren, kanske till och med efter studenten, trots att jag umgicks dagligen med min mor under hela den tiden. Vidare trodde jag, åtminstone till puberteten, att barn föddes genom något slags spontant kejsarsnitt, rakt ut ur magen. Och sådan brist på sexualundervisning var nog vanlig ända fram till 1960-talet, då Vattumannaparadigmet slog till på allvar med NewAge-vågen.

Betingat av min uppfostran, kan jag fortfarande reagera reflexmässigt med ett slags milt chocktillstånd när jag hör eller ser onämnbara verkligheter nämnas med sina rätta namn på TV, i filmer eller i böcker och tidningar. Tänk Pavlovs hundars betingade reflexer. Trots att jag intellektuellt och filosofiskt redan i unga år tog ställning för det nya paradigmets öppenhet och ärliga erkännande och omnämnande av naturliga självklarheter. Jag har alltid varit en pionjär, åtminstone i tanken.

På äldre dar har min revolutionära läggning att ifrågasätta auktoriteter, och forska och tänka självständigt i Vattumannaparadigmets anda, motiverat det gamla paradigmets aggressivt defensiva lobbyorganisation ”Vetenskap och Folkbildning” (VOF!) att förläna mig titeln ”konspirationsteoretiker av rang” för att få mig att ducka och hålla käft. Men i mitt fall räknade de fel. Jag bär den titeln med stolthet, då den visar att jag bryr mig om både sanningen och mina medmänniskor, och dessutom har mod att stå upp för sanning och rättvisa gentemot dem som bara drivs av sina egna makt- och vinstintressen.

Så låt ingen vara rädd för oss konspirationsanalytiker! Det är vi som gräver på djupet och går i spetsen för det nya paradigmets utveckling mot en ärligare, fredligare, friskare och lyckligare värld. Det är vi som skall uppenbara sanningen, och det är sanningen som skall göra oss vanliga medborgare fria och friska!

Text: Jens Jerndal, fd professor i holistisk medicin | Läs mer av Jerndal | Boka Jens Jerndal som föredragshållare

Epilog: Med detta lite längre avsnitt har jag kommit till slutet av min paradigmskifteskrönika tills vidare. Jag har dock börjat fundera på att lägga till ett avsnitt om hur konsten påverkas av Vattumannaparadigmet. Kan det vara av intresse? – I så fall kanske vi ses här igen så småningom.

Tack så länge för Din uppmärksamhet och för alla positiva kommentarer!