NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
Mycket har redan skrivits om Solna tingsrätts dom i vilken en man som var åtalad för misshandel frikändes med motiveringar som starkt vittnade om ett klantänkande hos de nämndemän som motiverade frikännandet.
Text: fd kammaråklagare Rolf Hillegren. | Artikeln publicerades ursprungligen i Dagens Juridik 2018-03-28. Den återpubliceras med tillstånd från artikelförfattaren i NewsVoice.
Den förvåning och upprördhet som uppstått med anledning av domen är lätt att förstå då den strider totalt mot svensk praxis för bevisvärdering och svenska värderingar. Jag tänker nu uttrycka förvåning ur en något annan aspekt.
En fråga som man gärna ställer sig är: Finns det fler liknande domar? Det kan naturligtvis inte uteslutas men det är inte särskilt troligt.
För det första är det ovanligt med så kallade nämndemannadomar och när de förekommer brukar de oftast överklagas och ändras i hovrätten.
Däremot är det högst troligt att det finns fler nämndemän än de som dömde i målet som har liknande åsikter och värderingar. Och om så är fallet beror det dels på att vi numera har en nämndemannakår som är mindre homogen än för låt säga trettio år sedan, dels på att det brister i rutinerna vid val av nämndemän.
Rättens överläggningar är vanligtvis slutna och när så är fallet får inget yppas om av vad som förekommit vid överläggningen. Detta hindrar dock inte att det kan vara intressant att spekulera i vad som verkligen hände i detta fall.
Hur gick det till vid överläggningen till dom? Vem hade inte velat vara en fluga på väggen?
Vid överläggningen ska rättens ordförande först redogöra för rättsläget och därefter ge sitt förslag till dom. Vi kan vara fullständigt övertygade om att så har skett även i detta fall. Därefter ska nämndemännen ge sin syn på saken.
Ordföranden ville fälla den åtalade och vi kan utgå ifrån att hon motiverade varför hon ansåg att åtalet var styrkt på samma sätt som hon gjort i sin skiljaktiga mening i domen. Därefter kan vi utgå ifrån att de båda nämndemän som var av annan uppfattning angav skälen till det.
Av domen vet vi att det berodde på att den åtalade mannen ”verkar komma från en bra familj”, att kvinnan inte var trovärdig, att hon hade motiv att ljuga samt att kvinnor ofta ljuger i sådana här sammanhang. Dessutom klandrades hon för att hon valt att gå till polisen i stället för att tala med släkten.
Det skulle förvåna mig något alldeles oerhört om ordföranden i det läget inte blev upprörd och förklarade att: ”Snälla ni så kan man inte skriva i en dom. Sådana domar meddelas inte i Sverige.”
Nämndemännen stod uppenbarligen på sig och ville att mannen skulle frikännas. Men hur påstridiga var de när det gäller motiveringen?
Domstolar brukar i första hand försöka att åstadkomma eniga domar så uppenbarligen var de påstridiga. Jag kan tänka mig att ordföranden då kände en viss vånda inför domsskrivandet. Det är ju vanligtvis ordföranden som omvandlar nämndemännens synpunkter till skriftlig form.
Skulle hon skriva domen exakt i nämndemännens anda och riskera att domen blir negativt uppmärksammad eller skulle hon välja att formulera en mer svepande motivering av omtanke om nämndemännen och i viss mån domstolen?
Det hade varit fullt möjligt att motivera den friande domen genom en luddighet som till exempel:
”Vissa omständigheter talar till den åtalades nackdel, men tingsrätten finner det ändå inte ställt bortom rimligt tvivel att X misshandlat Y på det sätt som åklagaren påstått. Åtalet ska därför ogillas.”
Varför skrevs inte domen så? Jag kan tänka mig två alternativa svar på den frågan.
Det ena är att ordföranden är en sällsynt rättskaffens person som inte under några omständigheter kan tänka sig att frisera sanningen. I så fall bör det finnas fler liknande domar i Solna tingsrätt.
Det andra är att ordföranden alltför ofta hört resonemang av det slag som förekommer i domen och att hon vid detta tillfälle ilsknat till och tänkt: ”Det får bära eller brista. Nu skriver jag som nämndemännen sagt så får de se att jag har rätt.” Och nog fick hon rätt om alternativ två var hennes val, vilket jag tror.
Som alltid när det skrivs negativt om nämndemän har även denna gång frågan om nämndemännens vara eller icke vara debatterats.
För min del kan jag inte påminna mig något mål där förekomsten av nämndemän varit till fördel. Men trots det är jag inte beredd att argumentera för deras avskaffande. Jag lutar åt att de ger en viss demokratisk legitimitet åt dömandet och motverkar risken för att juristerna eljest kan bli beskyllda för elitism och bristande verklighetsförankring.
Den viktiga frågan är hur nämndemännen bör rekryteras. Och jag ser inget problem med att de rekryteras från de politiska partierna som nu. Det är bra och praktiskt därför att det i partierna typiskt sett finns samhällsengagerade personer.
Däremot kan det vara ett problem att pressen numera frikostigt informerar om vilka partier som rekryterat nämndemän när sådana hamnat i blåsväder. Det kan ge allmänheten intrycket att de regelmässigt dömer efter politiska preferenser och inte efter svensk lag.
Ett stort ansvar faller på partierna när det gäller att nominera omdömesgilla personer till uppdraget som nämndemän. I det nu aktuella fallet har de båda nämndemännens åsikter varit kända i åratal.
Det var först när domen blev allmänt bekant som deras parti reagerade. Och då gick det undan med en sådan fart att den som har känsla för rättvisa och rättssäkerhet kan ställa sig frågan om de blev korrekt behandlade i uteslutningsärendena.
Det rekryterande partiet, i detta fall Centerpartiet, ägnade uppenbarligen all kraft åt att i ilfart försöka rädda partiets plötsligt förlorade heder. Om det lyckades får framtiden utvisa.
Tänk om de i stället hade visat samma energi vid rekryteringen av de nu uteslutna personerna.
Text: fd kammaråklagare Rolf Hillegren.
