Det är nu 80 dagar sedan svenska folket gick till val och valde nya riksdagsledamöter för de kommande 4 åren. Efter valet samlade sig M, KD, L och Cp och röstade med stöd av SD gemensamt bort den sittande regeringen, varefter landet gick in i en regeringskris. Observera att alla de övriga partierna tacksamt tog stöd av SD för att kunna avsätta Stefan Löfvens regering.
Text: Lars Bern, Antropocene
Jag hävdar att ansvaret för att landet fortfarande inte har någon regering vilar nästan helt på en enda politiker – Centerledaren Annie Lööf.
Hon påstår sig nu efter 80 dagars intrigerande, på vissa villkor vara beredd att stödja Löfven som hon tidigare varit med om att avsätt med stöd av SD. Den fråga man måste ställa sig är varför hon inte direkt efter valet erbjöd sig att stödja Löfvens fortsatta regeringsinnehav om han uppfyllde samma villkor? Varför 80 dagars meningslöst intrigerande?
Jag har en hypotes om en orsakskedja som går några år tillbaka.
Sedan Anna Kindberg Batra tagit över som moderatledare efter Fredrik Reinfeldts snöpliga valförlust 2014 fortsatte moderaterna att backa i opinionen, vilket oroade ledande personer i finansvärlden. Man hade förväntat sig att opinionen skulle vända efter att Löfven bildat sin svaga regering med stöd av Decemberöverenskommelsen.
Men den vändningen kom inte, varför man började misströsta om en kommande alliansregering ledd av Batra. Golvet rycktes undan under henne. Blicken riktades då istället mot Centerpartiets ledare Annie Lööf som seglade upp i stark medvind i opinionen. Hon var därtill en svuren anhängare av det globala politiska program som den internationella finansvärlden lobbat för i decennier. För den internationella finansvärlden var hon en idealkandidat till statsministerposten.
Strategin från finansvärlden blev mot denna bakgrund, att istället för Batra backa upp Lööf. För att säkra henne för sina politiska mål bjöds hon som brukligt in till ett möte sommaren 2017 med den slutna globalistiska lobbyorganisationen Bilderberggruppen. Den som höll i inbjudan var sannolikt Jacob Wallenberg som sitter i lobbygruppens styrelse. Vid detta möte fick Lööf möjlighet att frottera sig med några av världens mest förmögna finansmän. Det visade sig inte svårt att få Lööf att lojalisera sig med de rikaste av de rikas mål och syften. Man lyckades till och med få henna att låta sig inväljas i en annan av globalisternas slutna lobbygrupper – den Trilaterala kommissionen.
Umgänget med detta rika och mäktiga sällskap blev sannolikt för mycket för den unga Annie Lööf. Hennes självbild svällde upp och hon drabbades av vad som nog bäst kan beskrivas som storhetsvansinne. Hon såg sig som utvald av världens mäktigaste finanselit till att leda Sverige.
Med ett kraftigt uppblåst självförtroende stormade hon sedan in i den svenska politiska debatten. Det är bara att gå tillbaka ett år och studera hennes uppträdande i bland annat partiledardebatter, så förstår ni vad jag menar.
För Jacob Wallenberg och de övriga Bilderbergarna blev nog valet en besvikelse. Deras statsministerkandidat fortsatte inte att segla uppåt i opinionen som planerat utan hennes parti pös ihop till bara 8 procent, knappast ett tillräckligt underlag för en blivande statsminister. Problemet är dock att Annie Lööf själv inte insett detta, utan fortfarande ser sig själv som utvald.
För att kunna nå statsministertaburetten måste Lööf alltså till att börja med få bort Löfven från den stolen. För det ändamålet tog hon stöd av SD och den övriga alliansen.
Eftersom Moderaterna var näst största parti gick budet att bilda en ny regering till deras partiledare Ulf Kristersson. Kristersson var beredd att utnyttja ett passivt stöd från SD på samma sätt som man gjort när man avsatte Löfven. Eftersom Lööf ju inte var intresserad av att låta Kristersson bli statsminister markerade hon att nu var det slut med att ta stöd av SD. Hon lyckades locka med sig den vilsegångna Björklund i Liberalerna och röstade nu emot allianskollegan Kristersson.
Efter detta svek mot Kristersson erbjöd Lööf planenligt sig själv som regeringsbildare. Hon tvingades dock tillfälligt att erkänna att hon inte lyckats få ihop något regeringsunderlag och skyllde detta på att de två partier som är två-tre ggr större än Centern, självklart ansåg att det var något av dem som skulle utse statsminister.
Nu gör hon detta falska utspel, där hon låtsas kunna stödja en ny Löfvenregering på vissa villkor. De villkor hon satt upp är att socialdemokraterna skall ge upp i stort sett alla sina hjärtefrågor. Detta för att vara säker på att Löfven skall tvingas tacka nej hur gärna han än vill komma tillbaka.
När Löfven planenligt tackat nej går så bollen tillbaka till alliansen, som inte längre är en allians. Lööf kommer i det läget att säga sig gå med på att de fyra partierna på nytt försöker bilda en regering, men hon kommer då att kräva att Miljöpartiet skall ingå i den regeringen. Och vips så kommer Miljöpartiet att säga att det kan vi tänka oss på ett villkor. Nämligen att man inte utser en moderat statsminister utan att Lööf blir satsminister.
Så nu vet ni varför den här regeringsbildningen kommer att ta över 100 dagar. Orsakerna är en ung oerfaren partiledare som drabbats av totalt högmod och bara bryr sig om sin egen egotripp och struntar i hur det går för Sverige. De kretsar i finansvärlden som blåst upp den unga damen har nog anledning att rannsaka sitt oskickliga agerande. De är medansvariga till landets allvarligaste regeringskris någonsin.
Text: Lars Bern, Antropocene
