John Virapens förord – Piller och Profiter

4
73
John Virapen - Foto: Dsalud.com
John Virapen – Foto: Dsalud.com

Maj 2007

Det egendomliga med denna berättelse är att den hela tiden ger upphov till nya inledningar. Detta förord är därför ett förord till förordet, och jag antar att det kommer att fortsätta på det viset. Det händer hela tiden nya saker som hänger samman med mitt förflutna – och som kräver plats någonstans i boken…

Olyckligtvis är mitt förflutna inom läkemedelsindustrin en berättelse som skriver sig själv på ett nästan spöklikt sätt. Det är en berättelse som inte bara bekräftas av nutiden, utan som oupphörligt drar mig tillbaka till den arena som jag hade hoppats kunna lämna för länge sedan och för alltid.

Den senaste händelsen inträffade 25 februari 2007, kl. 01.35 på natten: Jag har precis avslutat det näst sista kapitlet i mina memoarer. Ett glas konjak får avsluta dagen medan jag lugnt tittar på när datorn makligt stänger ned alla fönster och väntar på att surrandet från fläkten och hårddisken till slut tystnar. Tystnaden susar i öronen på mig. Jag smyger in i sovrummet till min fru och vår lille son.

Ett telefonsamtal från Atlanta väcker mig ur min djupa sömn. Förbannade tidsskillnad! I andra änden befinner sig Andy Vickery, en av de mest kända och framgångsrika rättegångsadvokaterna i USA när det gäller verkningar av psykofarmaka på människan – alltså det som man vanligtvis brukar beteckna med det oskyldiga ordet ”biverkningar”. Dessa biverkningar kan i själva verket handla om allvarliga saker som självmord, mord och bärsärkagång. Andy Vickery har visserligen huvudet på skaft, men tidsskillnaden mellan hans kontor i USA och mitt hus i Sydtyskland hade han förmodligen inte tänkt på. Men jag förlåter honom.

Andy Vickery en av få advokater som med framgång lyckats driva åtal för läkemedelsindustrins offer mot läkemedelsjättarnas enorma maskineri. Vickery fick upp ögonen för mig via internet. På Youtube hade jag presenterat mig som före detta anställd vid läkemedelsjätten Eli Lilly & Company och antytt att denna bok skulle komma ut. Vickery insåg genast vem han hade framför sig på skärmen.

Den 10 mars 2007 flyger jag till Atlanta. Andy Vickery har bjudit in mig att inför domstol vittna som expert avseende omständigheterna kring ett självmord i USA. Jag känner inte offret personligen, inte heller känner jag till de exakta omständigheterna kring hans död. Det uppges att hans sköt sig i huvudet. Jag uppfattar hans namn, Porter, för första gången. Men jag är mer än ett vittne. Vickery har nämligen fått kännedom om vissa uppgifter som kan vara viktiga för hans klient; Porters änka. Men bevis saknas. Och det är här jag kommer in i bilden.

Porter hade bara intagit det antidepressiva läkemedlet Prozac i en vecka (i Sverige säljs detta läkemedel under produktnamnet Fontex). Trots detta hade änkan märkt att makens levnadsvanor på kort tid hade förändrats så mycket att det enda vettiga alternativet för honom var att skjuta sig för pannan. Porter hade varit en framgångsrik affärsman och hade inte tidigare visat tecken på att vilja ta livet av sig. Men han hade gått till en läkare på grund av personliga problem. Läkaren hade utan att fundera på saken skrivit ut Prozac till honom. Inget märkvärdigt kan tyckas, en liten ”humörkick”, inget annat. Efter en vecka hade Porters humör fått en sådan ”kick” att han sköt sig i huvudet.

10 mars är en lördag. Jag har bara en dag på mig för att acklimatisera mig. Den 12 mars brakar det loss. I två hela dagar förhörs jag intensivt av två advokater från läkemedelsjätten Eli Lilly. De försöker diskreditera mig som person och på ett sådant sätt att mitt vittnesmål inte ska betraktas som trovärdigt för att i bästa fall inte tas med i rättegången. Det jag känner till och kan vittna om under ed är nämligen dynamit. Dessa båda herrar ska se till att bomben inte exploderar.

Två dagar i sträck bearbetar de mig med detaljfrågor om händelser som inträffade tio eller till med tjugo år tillbaka i tiden. Som ett bisarrt frågetest i skolan… Mitt minne sviker mig inte – men processen tar på nerverna och koncentrationen. Ofta drar en av dem sig tillbaka för att ringa och hämta uppgifter som de vill använda för att sätta dit mig. De lyckas inte.

Det spelar ingen roll hur mycket en sådan utfrågning tar på en – håller man sig till sanningen så klarar man sig hela vägen. Lögnaktiga konstruktioner håller inte. Jag känner min egen historia. Vilka snåriga vägar de än försöker leda in mig på, så tappar jag inte orienteringen. I två dagar kämpar de mot mig enligt juridikens säregna och underliga konst. Då slipper man att obehagliga fakta presenteras i domstolen.

Det finns nästan ingen klagande som kan motstå de summor som en läkemedelsjätte är beredd att erbjuda vid en förlikning. Då behöver läkemedelskoncernen inte avslöja något och kan upprätthålla sin fina image – en industri som forskar i mänsklighetens tjänst.

”Ni får inte tillbaka er man i den här rättegången, oavsett utgången, mrs Porter. Ni kan väl åtminstone ta den här checken som en tröst och vem vet, kanske kan ni i framtiden ändå börja om på nytt igen… Livet går ju vidare.”

Ungefär så kommer de att argumentera. Om de lyckas kommer också min och Vickerys kamp för att få mitt vittnesmål godkänt för rättegången att ha varit förgäves. Protokollet, videoinspelningen av mitt vittnesmål – allt kommer att förseglas och låsas in. Och allmänheten får än en gång inget veta om verkligheten – den verklighet som förvandlar en människa till en självmordsmaskin efter att ha drabbats av en ”humörkick” genom läkemedlet Prozac (Fontex).

Ingenting alls?

Jo, i handen håller du min berättelse om vad jag framförde i Atlanta i mars 2007. Om mitt under ed avgivna vittnesmål skulle läggas på is och sanningen om Prozac och Porter aldrig skulle komma fram så vore det en besvikelse i ”the Porter case”. Mitt vittnesmål äger även giltighet för många andra liknande mål. Jag hade ursprungligen inte kallats till Atlanta för att endast hjälpa till i Porterfallet, utan som expert i frågor gällande psykofarmaka och mutor. Och det jag berättade om har betydelse långt utöver fallet Porter.

Om det framkommit att Cho Seung Hui, ynglingen bakom skolmassakern på Virginia Tech i USA i april 2007 där 33 människor dödades, hade fått psykiatrisk behandling, kan man bara ana vad det skulle kunnat innebära. Det spekuleras om huruvida psykofarmaka även i detta fall gjorde en människa till en mordmaskin. För att få slut på spekulationerna krävs att fakta läggs på bordet. En förlikning mellan parterna utanför domstolen och interimistiska förelägganden gör att sanningen förblir dold. Därför var mitt vittnesmål i Atlanta viktigt.

Slutligen, som i förbigående, kommer en central fråga som inte alls är en sakfråga:

”Varför gör ni detta, mr Virapen? Varför ägnar ni er så intensivt åt det förflutna? Varför kan ni inte låta allt det där vara och gå vidare?”

Utmattad, men med beslutsamhet slänger jag fram ett foto på bordet. Det är ett porträtt av min son: ”Därför att jag tänker på framtiden.”

Ett ögonblick blir det tyst i den sakligt kalla rättegångssalen. Inget viskande. Inga strategiska överläggningar. Inget prasslande med papper. Förhandlingarna får vila ett tag.

Under dessa två dagar driver de mig genom hela mitt livs historia, som en tjur genom Pamplonas gator. Efteråt känner jag mig mentalt tom i en vecka. De försöker köra slut på mig, men de besegrar mig inte. De hittar inga motsägelser, inga lögner, inga felaktigheter. De förbehåller sig visserligen rätten att ändå formulera ett förbehåll gentemot mitt vittnesmål, men till sist låter de det bero.

Mitt vittnesmål står fast. Andy Vickery kommer att använda det för att biträda Porters änka i hennes åtal mot Eli Lilly. Men vem vet? Ofta avbryts sådana rättegångar i ett skede när det börjar brännas för läkemedelsjätten, när han måste lägga fram sina hemliga handlingar, när kännare av en sådan läkemedelsjättes inre liv får ordet. I ett sådant skede gör Goliats advokater i normalfallet allt för att avbryta avgörandet inför rätta. Man drar sig tillbaka till halvdunklet i ett diskret liggande hotellrum för att göra upp utanför domstolen. En rättegång som ett läkemedelsföretag inte kan vinna löser de genom att ingå en förlikning.


 

Boken dedikeras till min nyligen avlidna dotter Lisa Virapen.

Mitt speciella tack går till min familj som tålmodigt bistått mig i arbetet med denna bok, liksom till Olaf Nollmeyer för både lyhördhet och ifrågasättande, för research och skrift.

Jag tillägnar denna bok läkemedelsindustrins otaliga offer liksom alla barn som må besparas ett öde som läkemedelsjättarnas pillersväljande försökskaniner, med en förhoppning om att kunna lämna ett bidrag med dessa minnen.

Tack till Torbjörn Sassersson och NewsVoice.se som redigerat och färdigställt upplagan.

Copyright 2014, John Virapen


 

4 KOMMENTARER

  1. Två citat ur artikeln:

    “Porter hade bara intagit det antidepressiva läkemedlet Prozac i en vecka (i Sverige säljs detta läkemedel under produktnamnet Fontex). Trots detta hade änkan märkt att makens levnadsvanor på kort tid hade förändrats så mycket att det enda vettiga alternativet för honom var att skjuta sig för pannan.”

    “Det spekuleras om huruvida psykofarmaka även i detta fall gjorde en människa till en mordmaskin.”

    Var tionde svensk medicineras med så kallade antidepressiva läkemedel, SSRI-preparat.

    Här är en ytterst välgjord dokumentärserie om de katastrofala effekterna som SSRI-preparaten framkallar:

    https://www.artimus.se/whocaresinsweden/sv/whocaresinsweden.php

    Denna dokumentär (i tre delar) är på svenska, trots att den har en engelsk titel.

    En av de effekter SSRI-preparaten har benämns “care-less-syndrome”, vilket enligt SSRI-specialisten och psykiatern professor David Healy (en av de många världsledande experter som skarpt kritiserar denna typ av psykofarmaka i dokumentären) medför LIKGILTIGHET INFÖR SITT EGET OCH ANDRAS LIV.

    En annan effekt är, enligt dessa experter, att de som tar dessa droger blir maniska, vilket ofta leder till kompletterande medicinering…

    Organisationen SPES (SuicidPrevention och EfterlevandeStöd) är enormt viktig. Jag har nyligen börjat gå på samtalsträffar där, eftersom jag mist en mycket kär familjemedlem genom självmord. Det har gett mig lindring i de plågor jag haft under alla år som en följd av detta så tragiska beslut som träffade oss alla i familjen så hårt.

    Dessa ord har jag hämtat från SPES hemsida:

    ”SPES, som betyder hopp på latin, erbjuder stöd och hjälp till efterlevande. Vi utbildar kontaktpersoner, har en telefonjour som är öppen dagligen samt erbjuder träffar och självhjälpsgrupper för efterlevande.”

    http://spes.se/

    • Dokumentärserien som Savalle hänvisar till ovan är absolut sevärd, jag såg den för något år sedan – och har även tipsat många andra om den! – Det är någonting som är fruktansvärt fel – när så oerhört många idag rekommenderas att inta dylika medel – med varierande konsekvenser. Och att så otroligt många är deprimerade och inte orkar med varken livet som sådant eller drabbas av ohälsa. – NEJ – piller är business, och hjälper ytterst få… Lösningarna existerar på systemnivå, och omfattar ytterst att omvärdera det mesta – men framförallt behöver vi lämna den gamla mekanistiska synen på människan mm…

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here