Regeringskrisen – Negativ parlamentarism osund och speciell för Sverige

8
57
Riksdagen, plenisalen. License: CC BY-SA 3.0. Wikimedia Commons
Riksdagen, plenisalen. License: CC BY-SA 3.0. Wikimedia Commons

Ordsammansättningen ”släppa fram” har kommit att användas flitigt i media de senaste veckorna. Det som gemene man fram till nyligen förknippade med att vara en god trafikant har nu blivit en beskrivning av vad partier i riksdagen gör när de varken vill regera eller opponera. I stället har man funnit ett mellanläge. Var så god, jag släpper fram dig, förutsatt att du något sånär följer den väg som jag har markerat på kartan. Kör försiktigt.

Text: Det Goda Samhället, redaktionen | Återpublicerad med tillstånd

DGS skribent
DGS skribent

Den svenska regeringsformen har en egenhet som mig veterligen sticker ut vid en internationell jämförelse, nämligen vad som kallas för negativ parlamentarism när det gäller regeringsbildningen. Det krävs inte en majoritet ja-röster i riksdagen för att en av talmannen föreslagen statsminister ska kunna tillträda, varken en absolut eller relativ sådan. Ja, faktum är att det behövs inte någon majoritet över huvud taget. Det enda som kan hindra talmannens förslag från att gå igenom är att ett absolut flertal röstar nej.

Ordningen syftar till att underlätta regeringsbildningen i lägen då inget regeringsbildande block har egen majoritet. En statsminister ”släpps fram” genom att ett eller flera partier väljer att avstå från att rösta när man inte finner förslaget över hövan aptitligt, men samtidigt inte har någonting mer gångbart att erbjuda. Likväl är landet i dag i praktiken ledarlöst, snart tre månader efter valet. Vadan detta?

Frågan kan besvaras på två sätt. Vi kan naturligtvis titta på de särskilda omständigheter som råder just nu och finna en förklaring där. Men vi kan också lyfta blicken från dagens intriger och se på regelverket som sådant och vilka beteenden som detta främjar, eller – för all del – släpper fram.

Om vi börjar med det förstnämnda, är dagens situation förstås en följd av att ingen vill förhandla med Sverigedemokraterna trots goda förutsättningar för överenskommelser i sak- och personfrågor, medan förhandlingar mellan allianspartier och Socialdemokraterna är den väg som anses farbar, trots dåliga förutsättningar för överenskommelser i sak- och personfrågor.

Om vi då, enligt vad som nämndes ovan, i stället vidgar våra vyer en smula och betraktar spelreglerna och hur partierna ser på sin egen roll i den parlamentariska demokratin, är det kanske så att den negativa parlamentarismen inte längre tjänar sitt syfte. Reglerna tycks passa politiker som är mer på det klara med vad de inte vill ha än vad de vill ha; som tvår sina händer och är beredda att ”släppa fram” andra för att göra grovjobbet, villkorat att den framsläppte efterkommer vissa krav.

Vad som nu har hänt är att kraven om vad som inte kan accepteras har blivit tillräckligt många och tillräckligt oförenliga för att en historisk låsning ska uppstå. Detta trots att vi har ett system där en statsminister skulle kunna tillträda utan en enda stödjande röst i riksdagen.

Handtvagningsparlamentarismen är inte sund. En av riksdagens främsta uppgifter är att utse en regering som svarar inför riksdagen, som i sin tur svarar inför folket. Att aktivt bidra till att landet får en regering som är duglig och kan få igenom en budget borde vara regeringsformens ändamål och riksdagsledamöternas strävan. Måhända är det därför dags att se över bestämmelsen i regeringsformen om statsministervalet.

Att åtminstone en relativ majoritet i riksdagen aktivt stödjer en statsministerkandidat för att denne ska kunna väljas kan synas leda till fler regeringskriser, men jag undrar jag. En sådan ordning kan nämligen också framtvinga ett mer ansvarsfullt förhållningssätt bland riksdagspartierna och ett parlamentariskt underlag som gör att statsbudgeten kan gå igenom. Framsläppta statsministrar kan nämligen inte räkna med samma framsläppande attityd när budgeten ska beslutas och viktiga budgetpåverkande lagar ska stiftas.

Text: Det Goda Samhället, redaktionen

8 KOMMENTARER

  1. Visst. Välskrivet, riktigt och bra! Men vad hjälper det? Det svenska folket är inte ett suveränt folk längre. Andra intressen och krafter utifrån, i främsta rummet, bestämmer. En utveckling som påbörjades under sextiotalets mitt och som då först stöddes av den “liberala” Bonnierpressen (Folkpartiets livsnerv), men kom sedan att anammas av sossar, socialister och kommunister, för att nu inte tala om Olof Palme, som sin vana trogen nästlade in sig bland dom som syntes ha bollen i mest fast grepp. Allt enligt parollen: “If you can’t beat them, join them”.

    Nu kommer påbuden från bl a EU, främst de icke folkvalda topp-koryféerna, från NATO, från internationella klimat-förvrängare, från neocons, från NYT och Wapo (särskilt då riktat till SR/SVT) och nu slutligen, den Stora Triumfen för Specialintressenas sida.: FN-Folkmord-diktatet.

    Något så otroligt, som att ett gammalt ärevördigt folks Adel, Elit och Överhet, tar sig före, ett överlämna sitt folks öde i händerna på ett icke kalkylerat experiment, som endast kan sluta i Folkmord och total anarki, är häpnadsväckande! Men enligt samstämmiga media uppgifter har Riksdagens majoritet redan bestämt sig, att så skall ske, om nåra’ dar’. Sedan går det fina folket till Nobelfesten och stärker sig med gåslever, champagne, glans och glitter, väl medvetna att inte behöva frottera sig med SD-Deplorables.

    Alltså, “regeringskrisen” enligt ovan är ingen egentlig kris, utan “business as usual”, för en sann bolsjevik-diktatur. En sådan vi har levat i sen’ 9/11.

  2. Som reglerna ser ut nu finns det 3 sätt att regera Sverige:
    1) Majoritetsregering. (och då kan i princip riksdagens plenimöten ta semester.)
    2) Minoritetsregering med (officiellt eller inofficiellt framförhandlat) stöd av ett eller flera andra partier.
    3) Minoritetsregering (som då efter flera motgångar tvingas avgå)
    Någon större skillnad blir det inte om vi tillämpar negativ eller relativ majoritet. Det är i sina förslag därefter regeringen riskerar regeringskris. Däremot kan man fundera på om riksdagen direkt skall rösta fram en statsminister mellan de olika partierna, eller kanske låta väljarna göra det i valet, eller skriva in i regeringsordningen att statsministern skall hämtas från största partiet och om han sedan får misstroende väljas från det näst största etc. Jag vill också påpeka att ett extraval nu troligen kommer att sluta i ungefär samma styrkeförhållanden, möjligen att V och SD ökar och MP och L riskerar att åka ur riksdagen. Alltså en stor extrakostnad utan nämnvärt annorlunda resultat.

  3. Mitt förslag fick jag faktiskt ventilera i Dagens Ring P1:

    https://sverigesradio.se/avsnitt/1194443
    Jag är tvåa in i programmet efter ca 4.50 min, men Sonja Persson (nr 1) har också viktiga saker att säga. Det svenska tänket med att först se det negativa i varann är en idragande orsak till långbänken. Jag sår ett frö – och det kanske kan gro efter ett nyval – med ännu större kraft.

    Ingemar Ljungqvist, som tänker framåt.

  4. 87 de dagen officiellt utan en socialistisk utplundrarregim. Det är ju fantastisk, det är unikt. Vi har plötsligt demokrati i Sverige, när hade vi det senast? Njut för hundra gubbar. I morgon blir det garanterat värre. Kan svenska folket verkligen glädja sig åt fyra förödande år med socialister? Knappast!

  5. Bra sammanställning av problemen, men ingen lösning. Det verkliga problemet är att de så kallade partierna, möjligtvis med undantag av SD, har helt lösgjort sig från folkviljan och likt i en diktatur försöker att driva politik grundat på, inte vad folk vill eller behöver, utan på sin egen ideologi och maktbegär att genomföra den, och personlig finansiell vinning. Media har blivit en politisk kraft, vilket den knappast borde vara, och mycket av den styrs utifrån, från andra grupper utomlands. Främst via Bonniers som uppenbart och helt öppet driver desinformations kampanjer och propaganda och vill sätta agendan på uppdrag av den så kallade globalist gruppen via etniska förbindelser. De verkliga makthavarna är media ägarna, journalistkåren, och partistyrelserna, ingen av vilka är eller kan vara demokratiskt valda. Vad vi behöver göra är alltså att stärka direktpåverkan inom landet, kanske genom att välja personer och inte partier till olika funktioner, och sedan inrätta mekanismer så att de personerna kan påverkas eller styras från sin valkrets, eller avskedas omedelbart. Vi måste isolera dessa icke demokratiska grupper, främst de utlandsbaserade. Vi måste se till att medias påverkan och styrning av åsikter bryts, kanske personlig ansvar för alla journalister och möjlighet till avstängning och böter eller fängelse, kanske förbjuda dom att bli politiska aktörer och aktivister så länge dom håller en förtroendepost som journalist i massmedia. Viktigast av allt, vi måste kunna få bort olämpliga politiker och makthavare omedelbart. Det skall inte behövas ett Gula Västarna upplopp för att folkligt stoppa ett beslut eller få bort en olämplig beslutsfattare eller makthavare. Mandat tiderna ska inte få skydda politiskt maktmissbruk. Det kommer att bli mycket svårt att få till ändringar. Politiker blir just politiker av ren maktlystenhet idag, inte av omsorg av innevånarna. Vi måste även sätta stopp för en allt mer utbredd korruption, till exempel att politiker driver vansinniga frågor med desinformation, tar vansinniga beslut, sedan avgår, och gör sig en förmögenhet.

  6. 87:an skriver många. Hur vet vi att de inte valfuskat med datorerna centralt? Våra system gick väl ner två gånger under valnatten om jag minns rätt.
    Har någon oberoende it-säkerhetsexpert kollat detta?

    I många länder sätts detta fusk i system, Soros äger många valdatorer iaf i USA enligt infowars, där har mycket fusk uppdagats, hur är det här?

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here