NewsVoice har fått in ytterligare ett vittnesmål om massmigrationens realitet från en socialsekreterare i södra Sverige.  NewsVoice har fått verifikation på socialsekreterarens identitet och yrkesposition, men källan vill vara helt anonym. 

Temabild ovan från Mostphotos.se. Kvinnan på fotot är inte socialsekreteraren.

Tidigare artiklar i serien:

• Socialsekreterare avslöjar: Lurade ekonomiska migranter tror Sverige är en utopi
• Kommentarer på artikeln om socialsekreteraren som uppger att migranter lurats tro på “utopin” Sverige

Nytt vittnesmål

Anhöriginvandringskaoset – När goda avsikter skapar långtgående problem

Text: Anonym socialsekreterare i södra Sverige

När jag i juni 2018 skrev om mina upplevelser som socialsekreterare under invandringskrisen hade jag förhoppningen om att jag aldrig skulle behöva sätta fingrarna på tangentbordet och ta upp ämnet igen. Jag hoppades att valet i september 2018 skulle medföra en rimligare politik, där beslut fattades med beaktande av konsekvensanalyser och aktuella fakta.

Istället har vi fått Januariöverenskommelsen som har fått igenom en motion om att utöka anhöriginvandring för personer som kommit till Sverige som alternativt skyddsbehövande.

Att regeringen ens kan leka med tanken att utöka invandringen till Sverige säger mig att dess verklighetsfrånkoppling är total. Politikerna verkar blunda totalt för det kaos som de i den humanitära stormaktens namn skapat åt Sveriges kommuner, landsting och därmed också det svenska folket.

Familjeåterföreningar, som Miljöpartiet och Morgan Johansson är så angelägna om att utöka, skapar stora problem för kommunerna, både lagmässigt, pengamässigt och samhällsmässigt.

Morgan Johansson har kanske rätt i sin retorik om att laglig asylinvandring till Sverige för närvarande är låg, men det han “glömmer” att nämna är den stora utökningen i familjeåterföreningar som sker framförallt åt ensamkommande ungdomar som beviljats uppehållstillstånd i Sverige.

Dessa ungdomar har mer eller mindre skickats iväg av sina föräldrar till ett rikt land med uppdraget att hämta dit familjen vid ett senare tillfälle. Allt för att familjen ska få ett bättre liv. Det händer att en del av dessa återföreningar sker motvilligt, då vissa ungdomar inte är så förtjusta i att återgå under föräldrarnas kontroll och kulturella normer. Jag har flera gånger varit vittne till olyckliga återföreningar, där ungdomen fullgjort sin plikt att ta hit familjen för att sedan lämna dem åt sitt öde och kommunens nåd.

Det låter så fint när Annie Lööf predikar barmhärtigt om dessa underbara humanitära tillfällen när familjerna återförenas, men:

• vad händer när ungdomarna inte vill ha hit sin familj men ändå pressas till det?
• Eller när familjer splittras ännu mer då vissa inte kan ta sig ur hemlandet och föräldrar och syskon skiljs åt?

Verkligheten passar inte in i den godhetsextremistiska sektens naiva bild av hur världen fungerar och människor riskerar fara mycket illa som resultat.

När en anhörigfamilj beviljas uppehållstillstånd är det oftast utan krav på försörjning eller bostad. Hur staten har tänkt när de har utformat lagstiftningen vet jag inte, eftersom socialtjänsten inte är en bostadsförmedling och har, med undantag av mycket restriktiva och speciella omständigheter, inget lagligt ansvar för att anordna permanenta bostäder åt invånare.

Eftersom anhörigfamiljer inte omfattas av anvisningslagen, utan är att betrakta som vilka invånare som helst, läggs allt ansvar för att familjen ska ha en bostad på ungdomen som tagit hit dem. Ungdomar som oftast går i skola och saknar egen försörjning, vilket innebär att de ytterst sällan hittar någonstans för sina ofta stora familjer att bo. I min erfarenhet har det aldrig hänt. Istället skriver ungdomen sin familj på sitt stödboende där familjen inte får vistas.

Kommunen får oftast information om att en familj är på väg bara ett par dagar innan de anländer och snart är de sittandes i kommunens väntrum med övertygelse om att kommunen är skyldiga att ordna bostad, hemutrustning och bistånd åt dem. Ibland dyker familjer upp helt utan förvarning med omöjliga krav som socialtjänsten inte kan eller borde behöva möta.

I familjens ögon handlar kontakten med socialtjänsten om sina rättigheter och förväntningar. De har hört att goda, dumma, rika Sverige ska ställa upp och dela med sig av sin välfärd och rikedom. Missnöjet när verkligheten inte möter förväntningar får socialsekreterarna ta.

Familjerna hamnar hos socialtjänsten därför att staten sagt ifrån sig allt ansvar och socialtjänstlagen träder in som sista skyddsnät. Eftersom vi har yttersta ansvaret för att kommuninvånare inte far illa måste vi tillgodose dem med akut bistånd till mat och ett tak över huvudet.

“Tak över huvudet” betyder det billigaste vandrarhemmet som vi kan hitta och inte någon riktig bostad. När det står en familj på tio personer som nyss klivit av ett flygplan i Kastrup och tagit sig till vårt väntrum, tvingas vi att akut lösa situationen. Därtill skall plats i skola och liknande anordnas av samhället och dess instanser.

En stor familj som kommit hit på grund av anknytning, som aldrig betalat ett öre i skatt, som kanske inte heller kommer att betala ett öre i skatt på flera år, får enkelt ett boende på vandrarhem på skattebetalarnas bekostad till stora summor.

Bistånd till uppehälle tillkommer och allt detta varar ofta i flera månader innan andra bidragssystem och insatser tar vid. Ibland, för att hålla kostnaderna nere och för att man av humanitära skäl kan ifrågasätta hur lämpligt det är att småbarn bor på ett vandrarhem, hittar vi trots allt lägenheter eller hus åt dem. Vi försöker alltid hitta tillfälliga lösningar i första hand men ibland tvingas kommunen att ta sig an ett andrahandskontrakt åt anhörigfamiljen för att vi inte har något annat val. Någonting som vi knappast hade gjort i vanliga fall av bostadslöshet.

Statens idioti tvingar indirekt fram en särbehandling som ställer grupp mot grupp. Människor som med all rätt reagerar mot detta, främlingsfientligförklaras och får bära skammen av att godhetssamhället gått till överdrift, ett godhetssamhälle där de som varit med vid uppbyggandet ofta får sämre stöd än t.o.m. de som opportunistiskt rest hit.

Ska verkligen detta falla på socialtjänsten och kommunen att “ta hand om” dessa människor som bara dyker upp utan krav från samhället, utan större skyldigheter?

I dagsläget finns knappast en ledig lägenhet i Sverige och ännu färre hyresvärdar som vill hyra ut till Sveriges mest utsätta människor; de som socialtjänsten traditionellt jobbar med. Om du har betalningsmärkningar, går på försörjningsstöd eller har dåligt kreditvärde kan du nästan glömma att du i egen regi får tag i en lägenhet.

Det som alla godhetsknarkare därute, som välkomnar flyktingar med öppna famnar, inte verkar villiga att inse är hur den massinvandring vi har haft fortsätter att påverka de redan mest utsatta i Sverige på ett väldigt negativt sätt.

Socialtjänstens resurser som borde gå till att hjälpa dessa människor tillbaka på sina fötter, går åt till att ta emot ofta klagande, otacksamma migranter som tycker att de borde få en finare bostad och mer pengar till att köpa nya kläder med.

Någonstans är det förståeligt, då dessa människor hört talas om det rika Sverige, där alla får hjälp, och informationen de sedan får på t.ex. Migrationsverkets hemsida fokuserar ofta mer på rättigheter än skyldigheter.

Många menar att dessa människor kommer att rädda Sveriges äldrevård och vara den arbetskraft som kommer att behövas för att bära välfärden. Jag vet inte hur många migranter som dessa politiker och opinionsbildare har träffat men det kan inte vara särskilt många. Av de anhöriga som kommer nu är antalet analfabeter väldigt högt; många kvinnor som aldrig arbetat och lågutbildade män som varit lantbrukare. Kvinnor som inte får arbeta för sina män. Vissa kommer hit och går i pension direkt.

Jag tänker med sjunkande hjärta att de kommer att vara på något slags skattefinansierat bistånd livet ut och det finns väldigt lite jag kan göra för att förbättra detta. Jag tvingas anlita tolk för ganska enkla ärenden trots att vederbörande fått svenskundervisning under flera år. Jag vet att det finns undantag, jag träffar dem också, men de tillhör inte majoriteten.

Det som händer i praktiken är också att de flesta invandrare finner sig vara fattiga i jämförelse med sin svenska omgivning, en aspekt de kanske inte insett fullt ut förrän de sitter där på socialkontoret.

I sitt hemland har de ofta inte varit på botten ekonomiskt, ofta snarare medelklass, då de annars inte hade haft råd att betala människosmugglare för att skicka iväg sina söner. Men fattiga i relation till sin svenska omgivning kommer de förbli tills de lyckats få ett riktigt jobb, en utmaning som heter duga när så många lågutbildade, kulturellt annorlunda och icke svensktalande personer tävlar om samma få jobb.

Sverige är ju ett av de mest utvecklade och välutbildade länderna, där man knappt får köra truck utan gymnasieutbildning. I det sammanhanget låter vi stora antal personer från de minst utvecklade länderna komma hit och prova lyckan medan vi hoppas på att de skall integreras, lära sig språket och få riktiga jobb. Det blir en stor tröskel för många att komma någonstans, och missnöjet med utfallet av sin resa till Sverige i kombinationen med outtömliga bidrag motiverar inte till integration. De är ju ganska realistiska, och det svenska systemet uppmuntrar sällan entusiasmen för att klara sig själv, snarare är det nog nedbrytande.

Det man också blundar för i debatten är att om man gör det lättare för någon att få ett jobb, ja då är det oftast någon annan som har fått det svårare att få samma jobb, eller så har villkoren bara försämrats.

Ökad konkurrens om jobben sänker i sin tur villkoren på hela arbetsmarknaden. Vem drabbas av de förändringarna tro? I vår iver att få ut invandrare på arbetsmarknaden gör vi det svårare för andra grupper i samhället.

Jag undrar hur vi har tänkt i det här landet.

• Hur det kan vara möjligt att en familj kan få uppehållstillstånd i Sverige utan någon försörjning eller någonstans att bo?
• Hur kan vi ha ett system där vi lättsamt släpper in och t.o.m. betalar resan hit åt personer utan riktig planering och förutsättningar, rakt in i fattigdom och hemlöshet med dåliga utsikter till hållbart leverne? År efter år, med fallande resultat.
• Är det verkligen höjden av humanitärt hänsynstagande?

Nej, fattigdom och uppgivenhet är dåliga ingredienser om man vill uppnå lyckliga liv och framgångsrika samhällen. Goda avsikter är noll och inget värt i det långa loppet om man inte kan ta ansvar för det. “The road to hell is paved with good intentions.”

Text: Anonym socialsekreterare i södra Sverige