Fd VD inom Big Pharma: “Att köpa opinionsbildare” – Kapitel 3

18
0
John Virapen 1980-talet. Privat foto.

John Virapen (1943-2015) som tidigare var svensk VD för ett av världens största läkemedelsbolag säger att han var ett redskap åt en industri som dödar många människor. NewsVoice publicerar kapitel 3 i hans bok “Side Effects: Death” som på svenska fick titeln “Piller och Profiter”.

Karriär hos en Global Player

Under tio år hade jag jobbat mig uppåt inom några mindre läkemedelsföretag. 1979 knackade en av de riktigt stora spelarna på min dörr. Jag blev erbjuden att börja jobba för Eli Lilly & Company, Nordic Area. Jag skulle bli ansvarig för hela Skandinavien. Wow!

Sverige var problembarnet för Eli Lilly. Företaget var inte välkänt, produkterna dåligt accepterade och omsättningen var låg. Det svenska landskapets ödsliga och tomma vidder återspeglades i företagets kassabehållning. Eftersom jag som produktmanager under tidigare år hade haft mycket med Norden att göra, kände jag ganska väl till den problematiska situationen i Sverige. På en av mina flygresor skrev jag ner ett förslag till min chef i vilket jag redogjorde för vad som enligt min mening borde göras. Av allt att döma var mina förslag övertygande och de gjorde mig till försäljningschef i Sverige. Det gillade jag.

Säljarutbildning á la Virapen

Jag som hade börjat som en liten ”medicinsk rådgivare” var nu chef för en försäljningsgrupp på ett stort företag. Från min tid hos konkurrenterna visste jag vad deras representanter klarade av. Vi måste absolut bli bättre. Mina svenska säljare hade definitivt en alldeles för lugn och behaglig tillvaro. De gjorde bara ett läkarbesök om dagen. De borde ha gjort fem! Det var ju skrattretande. Jag tog itu med mina säljare.

Det fanns ungefär fjorton säljare för Sverige. Landet var uppdelat i områden och var och en hade ansvaret för ett av dem. Den här uppdelningen av revir i områden följer samma logik både lokalt och globalt. Lilly, till exempel, delar upp världen i fem distrikt. De tittar på sin världskarta och istället för ett förvillande antal geografiska områden, länder, kulturer, politiska system och religioner ser de världen som en överskådlig marknadsplats i Lego-stil. Principen är förenkling.

De säljare jag övertog hade till och med sekreterare som skötte de-ras telefonsamtal. Vad gjorde dessa anställda egentligen? Inte mycket. De kostade framför allt pengar – firmabil, omkostnader, och på fredagar efter lunch var de i regel hemma. De gav åtminstone inte upphov till stora telefonkostnader. Det skulle bli ändring på det. Jag satte mig bredvid dem på deras kontor, och om det krävdes gick jag fram till deras skrivbordsstol, lät dem öppna sina adressböcker och ringa till läkarna.

”Den har jag redan ringt till – han sa att han inte hade tid.”

Det här var naturligtvis fullständigt oacceptabelt. Jag åkte med dem till läkarna. Vi köpte blommor som de kunde överlämna till en läkare vars fru fyllde år. Våra registerkort blev utgångspunkt för små sketcher och extranummer, blev material för de vardagliga småsaker som vår mänskliga kommunikation består av och som skapar närhet människor emellan. Det kan visserligen förefalla löjligt, men blommor, särskilt om de luktar gott, kastar ingen ut. Man snäser inte av blommor. Man släpper in dem. Man måste ta hand om dem. Man letar efter en vas till dem, man ger dem vatten och kanske vårdar dem under någon vecka.

”Vad nu då, har vi ingen vas här på praktiken?”

Läkare, sekreterare, praktikanter – alla öppnar dörrar, springer kors och tvärs, kommer i vägen för varandra, ber om ursäkt, skrattar, ”men det är ju inte möjligt, att…” … ”Okey, då köper vi en åt er…”

En munter, spirande förlägenhet sprider sig. Läkemedelsrepresentanten kan därefter uppträda helt naturligt i detta

tidigare främmande rum, på praktiken hos den läkare som förut hade låtit så avvisande i telefon. Patienterna i väntrummet ser buketten och ger den bra betyg – så fint bunden den är, så elegant inslagen, så smakfullt vald. Läkaren kan inte vara så vresig längre. Inte när det plötsligt råder så fin stämning och sådan förtrolighet bland alla inblandade – patienter, läkare och läkemedelsrepresentanten. Inte när alla, inklusive de bleka, stela, förbundna och hostande patienterna, på så kort tid blivit på gott humör. Varje sådan, om än liten, händelse skapar närhet och bygger broar.

Jag ägnade mig personligen åt mina representanter, brydde mig om och lärde känna deras personligheter och särart. För somliga blev jag ett slags fadersgestalt. Män har ju alltför sällan delaktiga och närvarande fäder. De kom till mig för att prata om problem de hade, på fritiden, hemma eller med frun. Jag lät dem märka min faderliga stolthet när mina lektioner började ge resultat, och samma kväll bjöd jag in dem på en flaska vodka. Jag skapade lojalitet gentemot mig och gentemot firman. Det var min affärsmetod. Så gjorde jag med alla mina medarbetare.

En av mina representanter var en liten, knubbig, halvt flintskallig karl med glasögon, och när jag berättade för honom hur man går ut och äter med läkarsekreterare för att få viktiga upplysningar för läkarprofilen, ryckte han bara på axlarna.

”Även om jag överhuvudtaget skulle komma så långt så att jag bjöd ut dem, så skulle de skratta sig halvt fördärvade”, sa han. Men han verkade inte vara alltför olycklig över det. Och en sak tyckte jag var ännu bättre, han tappade inte fokus, han fortsatte att tänka på affärerna: ”Jag har en annan idé. Det tar ju ganska mycket tid att åka land och rike runt för att leta rätt på alla läkare. Varför ordnar vi det inte så att de kommer till oss istället? Vi skulle till exempel kunna arrangera en årlig vinprovning, riktigt exklusivt utformad, då har vi hela högen samlad på en gång.”

Det var en utmärkt idé. Jag vidarebefordrade den till mina chefer och fick deras godkännande och de pengar som behövdes. Hädanefter hade mina representanter ytterligare en möjlighet att hela tiden göra sig påminda hos läkarna: Inbjudan till vinprovning, själva vinprovningen, och sedan en träff för att regelbundet komma förbi med några flaskor av det nya favoritvinet.

Omsättning upphöjd till tre

Min utbildning av representanterna i Sverige började bära frukt. Sedan jag hade börjat hos Lilly i Sverige som nationell försäljningschef 1981 steg försäljningen fram till 1988 från 700 000 US-dollar till 15 miljoner US-dollar per år. Det var mer än en tjugodubbling! Min lön höjdes varje år. I koncernens interna utvärdering betraktades jag som en ”Achiever” – en högpresterande. Efter ett år fick jag ta över chefsstolen. Jag var nu verkställande direktör för Eli Lilly & Company i Sverige.

För den här snabba ökningen av omsättningen hade det inte ens behövts ett storsäljande läkemedel, en så kallad blockbuster. Jag tror inte ens att uttrycket existerade vid den tiden. Den tidens marknadsföring var i viss mån gammalmodig. Precis som min personalledning. Men metoderna spelar inte så stor roll, de skiftar med modet och med de konsulter som kommer till koncernerna och lägger fram de senaste rönen från socialpsykologin eller hjärnforskningen. Det är alltsammans bara smörja och dumheter! I grund och botten gäller samma läror som hos min barndoms katolske präst, läror som är robusta, enkla och framgångsrika.

”Gör det, annars … går din kollega hem med belöningen för bästa försäljningskvot! Och medan han sätter en guldring på sin frus finger sätter din fru dig på konservburksdiet! Vilken av dem vill du vara?”

“Naken på min säng låg en tjugoårig blond prostituerad”

Mitt förhållande till mina säljare var hela tiden utmärkt ända fram till min sista dag hos Eli Lilly & Company. Jag har än idag en bra relation till en del gamla medarbetare. I samband med min fyrtioårsdag hade de ordnat en överraskning åt mig. Vi var på vår årliga nationella träff på ett hotell utanför Köpenhamn. Champagne, god mat och själv underhöll jag sällskapet med min gamla repertoar av slagdängor. När desserten serverades stormade några killar mitt bord, tog tag i mig och knöt en halsduk över ögonen på mig.

Jag sa:

”Ok, killar, jag har en dyr kostym, kasta mig inte i en swimmingpool eller nåt sånt. Jag simmar inte så bra heller.”

De förde mig genom hotellets lobby, sedan tappade jag orienteringen. Men det verkade som om vi var kvar i byggnaden, vi gick genom korridorer och upp- och nerför trappor, de knuffade och drog mig som en tjurig åsna. Till slut kastade de in mig i ett rum och låste dörren bakom mig. Allt var tyst. Jag tog av mig bindeln för ögonen. Jag befann mig fortfarande på hotellet, i mitt rum. Jag kände igen mina saker på bordet, ett par byxor som jag hade hängt över teven. Så långt var allt som vanligt. Jag vände mig om.

Naken på min säng låg en tjugoårig blond prostituerad. Jag blev rätt så chockad och visste inte vad jag skulle göra. Därför började jag prata. Det visade sig att hon var student i Köpenhamn och att det här var hennes extraknäck. Vi pratade länge tills hon plötsligt avbröt mig och sa: ”Killarna har bara betalat mig för en timma. Du har tio minuter till.”

Jag svarade: ”För kärlek tar jag mer tid på mig.”

Jag hörde att det prasslade utanför dörren och öppnade den. I hotellkorridoren stod mina medarbetare och flinade. Jag vände mig åter till studentskan och sa artigt:

”Hör du, du har en hel del till att göra – men inte i mitt rum, tack.”

De drog iväg och fortsatte att fira på ett annat rum.

På jobbet var jag alltså framgångsrik – men det gick utför med mitt äktenskap. Min fru och jag levde sedan länge var för sig, det var egentligen nödvändigt eftersom mitt liv utspelades överallt, utom hemma. När jag blev befordrad till verkställande direktör fick jag flytta till Stockholm, till firmasätet för koncernledningen i Sverige. Men min fru och barnen flyttade inte med. 1984 lät vi skilja oss. Jag skaffade mig en elegant våning. När jag inte flög jorden runt i affärer tillbringade jag den lilla fritid jag hade på barerna i Stockholm. Jag kände mig mer och mer som den hemlöse luffare jag hade varit i Travemünde. Så framgångsrik, och ändå på något sätt misslyckad och olycklig. Min alkoholkonsumtion ökade i takt med min tilltagande otillfredsställelse.

Oregelbunden och osund livsföring medförde ett problem som jag alltjämnt brottas med idag: Jag fick diabetes. I början misstänkte jag ingenting och var bara förvånad över att jag så snabbt blev utmattad. Ett par gånger svimmade jag vid föredrag på grund av för lågt blodsocker. I två år kämpade jag på, ända tills en läkare som jag kände, gav mig rådet att låta undersöka mitt blodsocker. Det visade sig vara så dåligt att jag genast måste börja ta insulinsprutor, men på så sätt återfick jag åtminstone något av min gamla form.

Som en galning gick jag upp i mitt arbete – där var jag i alla fall högpresterande.

Att köpa opinionsbildare

Hade jag tidigare delat ut små lockbeten till läkare i form av läderportföljer, reservoarpennor och förtryckta receptblock, så förfogade jag nu över helt andra medel. Jag behövde inte längre se till att praktiserande läkare på landet ordinerade våra produkter – nu gällde det att på en högre nivå förmå läkare som forskade att skriva positivt om våra produkter – till exempel i medicinska facktidskrifter.

Dessa forskare är viktiga för läkemedelsindustrin eftersom de fungerar som opinionsbildare. Vi valde våra opinionsbildare med omsorg och för att få dem med på noterna gjorde vi vad som krävdes. Det handlade inte om att använda vetenskapliga argument för att övertyga dem om våra produkters överlägsna kvalitet.

Nej, vi betalade dem för det.

Opinionsbildare på Socialstyrelsen fick kuvert i Seattle

En av dessa opinionsbildare var specialist inom smärtbehandling och arbetade för Socialstyrelsen i Sverige. Han fick en fast lön av Ely Lilly för att han, som det sades, gav oss råd, granskade våra broschyrer och utbildade våra säljare. Hans nisch var redan etablerad, den hade varit en institution i många år när jag blev chef i Sverige. Men jag såg honom aldrig, han hade inget kontor, hans namn dök aldrig upp i något sammanträdesprotokoll. Han aktiverades bara när våra produkter fick dålig kritik i pressen. Oväntade biverkningar, orena ämnen, sjuka patienter, det var dålig press. Genast skrev han positiva artiklar om oss i medicinska facktidskrifter – läkarkåren lugnade sig och kunde fortsätta att ta emot våra representanter utan reservationer, precis som vanligt.

En sådan insats gjorde han för Distalgesic (verksamt ämne: dextropoxyfen), ett smärtstillande medel, en opioid som användes mycket på den tiden. I medierna förekom rapporter om självmord i samband med intag av läkemedlet. För mig som verkställande direktör var det förargligt och besvärligt. Sagt och gjort. Det var dags att aktivera min specialist på smärtbehandling.

I en av de medicinska tidskrifter som kom ut varje vecka skrev han något som verkade fungera – ”det är inte så allvarligt” osv. Dagspressen skrev snällt av fackpressens artiklar och alla rättade in sig i ledet igen. Uppståndelsen lade sig och jag var glad över att vi kunde fortsätta som vanligt med att göra goda affärer.

Betalningen för detta uppdrag krävde dock ett särskilt arrangemang. Därför skickade Eli Lilly mig till Seattle på en vetenskaplig konferens om smärtlindring. Jag flög dit med ett kuvert i innerfickan på kavajen. Under en paus i samband med konferensen gick jag till baren i den exklusiva hotellobbyn. Jag väntade på min specialist inom smärtbehandling, som också hade fått i uppdrag att infinna sig i baren. Han kom och vi hälsade på varandra. Jag sa att jag hade ett kuvert åt honom. Han rodnade lite, men kanske var det bara värmen i den nu överfulla baren. Vi skrattade och han frågade generöst om jag ville ha något att dricka. Jag tackade ja, och medan vi väntade på drinkarna gav jag honom kuvertet med checken.

”Det är till dig”, sa jag.

”Tack” svarade han så lugnt som om jag just hade räckt honom skålen med jordnötter. Men här var det inte fråga om ”peanuts”.

Men varför måste jag överlämna det här kuvertet i Seattle? Det var av skatteskäl. Naturligtvis bokfördes dessa pengar av Eli Lilly, förmodligen under rubriken ”forskningsmedel”. Och det stämde ju också på sätt och vis. Mannen var ju när allt kom omkring forskare, och inkomster i USA var skattemässigt sett fördelaktigare för min specialist på smärtbehandling.

De koncerner som jag arbetade för är inga undantag. Jag är inte något undantag. Mottagarna av goda gåvor är inga undantag. Ordet bestickning ger intryck av en undantagssituation, men det exempel som skildrats ovan hör till vardagen inom läkemedelsindustrin. Det utgör en normal del av läkemedelsindustrins marknadsföring. Ett problem i sammanhanget är att denna praxis rör läkemedel som påverkar människors liv och hälsa!

Det här är ett exempel på den bristande respekten för mänskligt liv. Här var det fråga om att förfalska uppgifter och information – att producera felaktig information i facktidskrifter. Men vad är det egentligen som korrigeras och ”snyggas till”? Till och med dödsfall hemlighålls. Den nittonåriga kvinnliga student som jag nämnde i förordet är ett vanligt förekommande exempel.

Möjligheten att rädda fler liv förspills avsiktligt och planmässigt. Vilka etiska normer följer läkemedelskoncernerna? Och vilka normer följer jag?

Opinionsbildare. Foto tillhandahållet av John Virapen
Opinionsbildare. Foto tillhandahållet av John Virapen

På bilden till vänster syns Lilly-Center, fotograferat från en scen i högkvarteret för Eli Lilly i Indianapolis. I den stora hörsalen finns bara ungefär tjugofem kvinnor och män, en exklusiv grupp, välklädda, välfriserade, sittande och stående med namnskyltar på kavajerna. Samtliga opinionsbildare från hela världen. Alla ler.

Köpta forskare som ler

Längst bak till vänster står jag. Med ett flin över hela ansiktet. Fotot är taget i samband med den årliga kongressen för det amerikanska diabetesförbundet, vilket är en enorm produkt- och vetenskapsmässa. Därför är det viktigt att personerna på fotot är nöjda och ler. Det är min del av arbetet. De övriga på bilden är forskare som ska tala om våra produkter på den amerikanska kongressen som varar i flera dagar.

De ska tala med den auktoritet som forskare har. Därför har vi flugit dit dem, därför betalar vi deras hotellvistelse och övriga programpunkter. Därför coachar vi var och en av dem, och inte bara denna dag. Vi upprätthåller även kontakter med dem under många år. Opinionsbildare är oersättliga. Även bildtexten är intressant: ”Gäster hos Eli Lilly & Company – Programmet Internationella diabetesförbundet/opinionsbildare. Januari 1987”.

Man skulle kunna fråga sig: Är begreppet ”opinionsbildare” en titel man förvärvar på samma sätt som en doktorstitel? Vad gör en person till opinionsbildare? Hur känner man igen en opinionsbildare? En sak är säker: Den som ler på denna bild kommer från och med nu att vara opinionsbildare. Annars hade vi ju inte bjudit in honom eller henne – eller hur? Den som har upptagits i en så ansedd krets, som får tala på framträdande plats på en sådan enorm kongress – en sådan person kan ju inte vara annat än viktig, måste vara en ledare. Och tack vare de kontakter som vi skapar för dessa opinionsbildare genom vårt program och genom deltagande på kongressen får dessa ännu större allmänt anseende och inflytande.

Mina opinionsbildare och jag

Opinionsbildarens roll kan inte överskattas. Opinionsbildare är verkliga auktoriteter. Det som de säger gäller, oavsett hur fakta ser ut och vilken ståndpunkt forskningen intar.

Läkemedelsrörelsen i Tyskland är ett paradexempel på auktoritetstro som leder tankarna till början av förra århundradet. Denna uppfattning är jag inte ensam om. Läs till exempel följande utdrag från ett reportage från Deutschlandfunk på temat evidensbaserad medicin7, det vill säga medicinsk vetenskap som grundar sig på kontrollerbara fakta:

”Vad grundar sig medicin annars på?”, skulle man vilja fråga. Just det.

”Många behandlingar och läkemedel ordineras av läkare trots att de inte har genomgått tillräcklig vetenskaplig prövning. För patienter kan det få ödesdigra konsekvenser: Hjärtsjuka behandlades i åratal med tabletter mot hjärtrubbningar. Det fick visserligen deras hjärtan att slå regelbundet, men behandlingen tog också livet av tusentals patienter. Först idag känner man på grundval av noggranna undersökningar till sambanden.”

Konstigt – eller? De ”noggranna undersökningarna” gjordes först i efterhand. Eller, eftersom ”noggranna undersökningar” ju krävs av varje registreringsmyndighet, så måste de relevanta, obehagliga uppgifterna på något sätt ha förbisetts.

”Sådana skador ska den så kallade evidensbaserade medicinen skydda patienterna mot. Denna nya disciplin förenar klinisk erfarenhet med systematisk forskning. (…) Först sedan kort tid tillbaka finns ett oberoende institut som utvärderar läkemedel och behandlingar med vetenskaplig evidens.”

Obegripligt – eller? Ett sådant institut finns först sedan kort tid tillbaka!

”Endast få sjukhusläkare och praktiserande läkare tillämpar rönen konsekvent eftersom inriktningen möter motstånd hos läkemedelsindustrin, överläkare och en del patienter.”

I kommentaren konstateras slutligen att detta också beror på att strukturerna inom medicinen är mycket stela och hierarkiska i Tyskland. De uppfattningar som opinionsbildaren framför följs blint av alla läkare i lägre ställning. Och opinionsbildare är, som vi har sett, inte nödvändigtvis intresserade av evidens. Du kanske redan har märkt det: Vi befinner oss i hönsgården! Hackordningen är den styrande principen och det var mitt jobb att se till att de högsta tupparna var på gott humör.

I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Kommentarer som bryter mot kommentarsreglerna eller svensk lag kan tas bort eller ändras.

18 KOMMENTARER

  1. Så sent som för tre dagar sedan blev det en entimmas intervju med oss två angående Justitiemordet på Susanne Johansson. John Virapen omnämns i intervjun. Idag är Susanne Johansson utsatt för samma attack som en gång Håkan Lans utsattes för. Susanne vars CET-metod är en utmaning för BigPharma sitter därför i fängelse sedan den 2 juli.
    KAN VARA AV SÄRSKILT INTRESSE FÖR ALLA LÄSARNA
    SVERIGE GRANSKAS
    Intervju/samtal om Ett Modernt Justitiemord i SVERIGE 20190823

    https://soundcloud.com/ulf-bittner/intervjusamtal-om-ett-modernt-justitiemord-i-sverige-20190823
    Sommarhälsningar med ljusa krafter från den goda medmänniskan
    Ulf Bittner och dito Ingemar Ljungqvist

  2. Är “Eli Lilly & Company” ett verkligt bolag (Som jag aldrig hört talas om) eller en litterär produkt? För att visa hur det kan gå till hos de stora bolagen?

  3. Intressant läsning. Det visar ju hur det fungerar i läkemedelsindustrin specifikt men rent allmänt så är det väl så här det fungerar inom varenda industriverksamhet. Det är via “experter” som livsmedelsindustrin får igenom godkännanden för livsmedelstillsatser och livsmedelsprodukter direkt olämpliga för mänsklig konsumtion. Likaså är det telekomindustrins egna “experter” som är med och påverkar gränsvärdena för vad som anses vara “oskadlig” mikrovågsstrålning.

    I toppen är det väl typ samma ägare som först via livsmedels- och telekomindustrin gör oss sjuka för att sen via läkemedelsindustrin glida in och skänka lite symptomlindring. Det betyder ju att de tjänar på varenda steg i denna groteska process.

  4. Är själv en gammal säljare…hade turen att sälja bra och eftertraktade produkter…men även ett eftertraktat produktsortiment krävde konsten att sälja…”mutor” javisst förekom detta…men inom varje bransch finns detta “fenomen”, det är en “styggelse”, det är då alla fula knep kommer fram för att få sålt sin produkt…Tänker på alla dessa “människor som är “försökskaniner” inom läkemedel, vad får inte dom utstå? Min gamla mamma var en sådan som pinades igenom ett program för de som var depressiva…piller på “försök”/ dispens, själv visste hon inte vad det var bra för, läkaren sa att det blir bra så småningom…ja, det slutade med leverproblem och njursvikt. Det är detta som förbryllar mig, får en “försökskanin” inte någon som helst garanti? De som skulle ha bra betalt, så är det väl dessa stackars ovetande patienter, som inte har en aning om vad det är som försöken kommer med för resultat. Nej då sägs det, man gör det på egen risk. Det är på många sätt en “riktigt skitig” bransch”, men tyvärr är vi i mångt och mycket beroende av dessa “bödlar”, vi kan ju till och med bli friska.

    • Ja, Maj Rehnberg, jag kan tyckas ironisk, får be lite om ursäkt för det kanske…jag har upplevt det hårda i läkemedelsbranschen såsom de som går in i det man säger är på så kallat försök när det ska prövas mediciner.
      Det finns så mycket idag som vi ska vara försiktiga med när det gäller att säga ja, det kan bli så fel för individen som ska pröva, men det är klart, hade vi inte haft dessa människor som ställer sig till förfogande så hade vi heller inte kanske haft bra läkemedel…detta är en väldigt svår balansgång…ibland har jag undrat över, hur stor är kunskapen hos dessa läkemedelssäljare? Talar dessa säljare läkares språk? När ska försäljningen av läkemedel ske på en ärlig grund, där det kan skapas trygghet för vad produkten står för, där inte mutor finns med i säljtekniken…

  5. Vid akuta tillstånd kan det behövas vissa mediciner. Men för övrigt skadar de mer än gör nytta. Naturläkaren Peter Wilhelmsson tycker att man prövar först örter och tar till de syntetiska medlen när inte örterna hjälper.
    Jag blev botad från Borrelia av örter, bland annat ” kattklo”
    Hulda Clark kom i sin forskning fram till att vi blir sjuka av mikrober och föroreningar. Föroreningarna är ämnen som vi har i vår miljö, i hygienartiklar tex. Föroreningarna ger mikroberna näring.

    Hon sa håll dig ifrån Isopropyl/propylene så får du aldrig cancer.
    Det ämnet finns i de flesta kroppsvårdande produkter och i torrfoder åt hundar och katter.

    Jag har tidigare berättat om hjälpmedlet ” Monikor” som kan tala om hur ens kropp är belastad av mikrober. Det bästa av allt den kan eliminera mikroberna också.

    Mic McMullen har doktorerat på örter och hjärtat.

    Konstgjorda mediciner har så många biverkningar och det ska vi acceptera att det måste vara så.

    Läkare får betalt för att göra reklam för mediciner

    Ett litet piller kan innehålla 4 obskyra färgämnen bl.a. AZO-färg.
    Så gott som alla mediciner innehåller titandioxid och de flesta amalgamskadade tål inte det vita färgämnet.
    Antibiotika och cortison förstör den goda tarmfloran och därmed upptaget av mediciner.
    Om doktorerna fick läsa lika mycket näringslära som en naturläkare skulle de inte vilja ge patienterna sådana gifter.

    När man har läst naturläkare och sedan träffar skolmedicinska doktorer upplever man dem som oerhört okunniga.

    • Maj Rehnberg, Du vet vad Du talar om, mycket intressant att läsa vad Du skrivit. Är Du naturläkare? Jag blev lite nyfiken…Du behöver inte svara på frågan om Du inte vill, jag accepterar det.

  6. Nej jag är inte naturläkare. När jag äntligen vid 35 års ålder kom underfund med att jag ville bli läkare var jag ensamstående trebarnsmamma och hyrde ett nybyggt hus av min bror.
    Naturläkare hade jag ingen tanke på då.
    Jag har alltid varit intresserad av varför vi blir sjuka . Jag märkte att jag mådde bättre när jag tog tillskott.

    Jag hade hoppat av gymnasiet efter ett år och började jobba på posten i stället. Mitt självförtroende var inte så bra vilket antagligen berodde på att jag led av en candidainfektion och andra infektioner som orsakats av behandlingen jag fick som treåring när jag låg på sjukhuset för reumatisk feber i hjärtat.
    De fick bukt med det men förstörde den goda tarmfloran. Vi var fattiga och ofta åt vi bara sås och potatis.

    Så jag började på komvux och läste naturvetenskaplig linje och drömde om att fortsätta studera till läkare. Men gjorde inte det för det hade nog gått ut över mina barn. Nu är jag glad för det.

    Så fick min dotter en panikångestattack och på biblioteket försökte jag finna svar. Jag fann inget utom Olle Redhes bok ”Sjuk av amalgam”. Det var en fallbeskrivning i den på en 43-årig kvinna precis som jag och det var som att läsa om sig själv.

    Att min dotter fick ångestattacken berodde på att hon strax innan den fått sin första tandfyllning med amalgam. Hon var då vuxen och flyttat hemifrån.
    Skolmedicinen har aldrig kopplat hur man har det i munen och att det kan orsaka sjukdomar i hela kroppen. Socialstyrelsen har alltid motarbetat och förringat de som lider av amalgam och elektromagnetisk strålning. Fortsättning följer

  7. Nu till slut har jag funnit Boris Aranovish och hans företag Människans Resurser AB. Det började med att min man och jag gick dit och gjorde en hälsoundersökning hos dem. Jag hade två av hans böcker. ” Bli herre över din hälsa” och ”Rening på cellnivå”. Så köpte jag Aquatone och sedan Treomeden
    Det är fantastiska hjälpmedel för att förbättra cellmembranen så näring kommer in i cellerna och slaggprodukterna ut. Att man får blodomloppet och lymfsystemet att flöda så det inte bildas stagnationer(tumörer mm) i kroppen.
    Aquatonen har visats på KI men det händer ingenting så Boris förlitar sig på sina terapeuter i stället.
    Treomeden har funnits i 40 år. Aquatonen bara sedan 2012.

    Jag har också investerat i apparaten Monikor för att hjälpa mina närmaste och så småningom även andra. Jag håller på att utbilda mig om meridianer och Tibetansk självhealing.
    Monikor kan man säga är aukupunktur utan nålar. I Ryssland har man använt den i vården sedan 90-talet.
    Ni får googla på det här och ha ett öppet sinne !

    Jag skickar följande tre kommentarer som förklarar varför jag tycker att skolmedicinen är styrd av läkemedelsbolagen.
    Det finns hur mycket litteratur av alternativa forskare och utförare av alternativ medicin som helst och inget av det här vill skolmedicinens utövare ta till sig.
    De fortsätter med sina ynkliga metoder och lögner.

  8. När jag sanerat min mun från amalgam fick jag problem med candidasvampen. Jag hade flera symtom redan men fick nu ont i tandbenet.
    Av tandvårdsskadeförbundet fick jag veta om detta problem och att naturläkaren Peter Wilhelmsson skrivit en debattbok om det. De borde informerat bättre om detta så hade jag kunnat svälta ut svampen innan saneringen.
    Jag sköljde munnen med krossad vitlök som legat i olivolja i två dygn. Morgon och kväll i tre veckor. Tills löken dragit fick jag lindra smärtan med kamomillte. Och det hjälpte. Värktabletter är mumsfilibabba för svampen så det får man låta bli.

    Det här är också en sjukdom som man inte ska göra sig besvär med att komma till sjukvården med. Vilket beror just på att skolmedicinens behandlingar orsakar candidabesvär.

    Jag fick stor hjälp av Helena Roos Näringskällan. Det var så skönt att äntligen få tala med någon som förstod och som kunde hjälpa. Med Hårmineralanalys och de rekommenderade vitaminkurerna.

    När jag var hos fytoterapeuten Mic Mc Mullen låg i väntrummet en folder om tidningen ” 2000-talets Vetenskap” och i den läste jag sen Lena Dicksons artikel om Borrelia. Hon tipsade mig om Ann-Mari Funk en arkitekt som botade sin struma med örter . Ann-mari utbildade sig i Arizona USA hos Steven Rochlitz.

  9. Hon botade mig mot Borrelia och andra infektioner. Nu senast bältrosviruset Herpes Zoster. Jag hade ända sedan tonåren haft en ilande smärta som gick in i huvudet och ut i ögat. Kunde hålla i ett par dagar och sedan blev jag förkyld.
    Nu hade det blivit väldigt intensivt. Det tog aldrig slut så jag kontaktade Ann-Mari som sa att hon lärt nytt av ett amerikanskt medium Anthony William. Det roliga var att jag köpt hans bok ”Medial läkning” men inte börjat läsa den ännu.
    Jag bryr mig inte om han har en ande som berättar allt i hans öra eller om han själv är så klok eller någon annan människa som inte vill träda fram. Det är så bra det han skriver. Nu läser jag hans bok om levern.
    Skolmedicinen har aldrig några förklaringar, de trycker ner symtomen med gifter som förstör våra inre organ ännu mer.

  10. Min mamma var sjuklig hela sitt liv. Skolmedicinens prover visade att allt var normalt så de hade aldrig några svar.
    På 50-talet sa de att hon hade syfilis när det var Borrelia. De spiroketerna är ju mycket lika. Till slut var det en läkare som sa att han skulle tala med sina kolleger och de slutade att pressa henne om otrohet.
    Men han sa aldrig orsaken till mamma, den kopplingen gjorde jag efter hennes död.

    Amalgamskade har därför sökt hjälp hos alternativa och en del doktorer inom skolmedicinen som förstod att amalgamskadade inte tål färgämnet titandioxid. De har ordnat bort titandioxiden i mediciner som de ansåg patienten behövde ta.
    Min mamma fick aldrig tag i en sådan doktor. Det spelade ingen roll att jag var hennes dotter det var sjukhuspersonalen som bestämde över henne.

    Det var Mic McMullen som satte ihop en B-vitamin behandling på min inrådan för att läka min mamma som fått diagnosen demens.
    Detta enligt Adam Hoffer och Linus Pauling som behandlade schizofreni med vitaminer.
    Schizofreni är ingen personlighetsklyvning utan ett förvirrat tillstånd där man inte förstår hur man ska göra enkla saker som man alltid gjort. Min mamma ringde en kväll och sa att spisen var trasig för hon förstod inte hur knapparna fungerade. När vi varit ute och kom hem tyckte hon det var fel och att hennes hus låg därnere till vänster. Allt det här blev bättre av vitaminbehandlingen . Min bror tyckte vi skulle bygga en Friggebod med ett högt staket runt. Efteråt önskar jag att vi gjort det men då vågade jag inte och jag trodde att sjukvårdspersonalen skulle lyssna på vad jag sa.

  11. Att hon blev dement berodde säkert på att hon åt blodtryckssänkande medicin (Lars Bern ”den metabola pandemin”)
    Hon blev bättre av vitaminerna, hon förstod att han hade hallucinationer ,
    Hon hade börjat fungera till exempel tog hon på sig bilbältet själv. Men på hemmet satte de in mediciner som först slog ut henne totalt och sen blev hon hyperaktiv.
    Seloken fick hon utan titandioxid men varje dag plågade de henne med en sömntablett som innehöll titandioxid. Hon fick olidlig sveda i mun och svalg. Jag ville prova en ört för att få henne att komma till ro men det gick de inte med på.
    I omgångar kom hon in på Norrtälje sjukhus och fick sitta fastbunden i ett eget rum. Då såg de till att även ge henne seloken med titandioxid.
    I ett obevakat ögonblick klättrade hon ur sängen och slog bakhuvudet i ett bord och fick sy två stygn. De gav henne en stelkrampsspruta vilket jag hade sagt nej till eftersom jag visste att hon inte tålde aluminium som finns i vaccinet. Dygnet efter började hon släpa vänstra benet efter sig och efter ytterligare någon dag var hon helt oförmögen att gå. Hon snarare låg än satt i en rullstol med vänstra benet uppdraget och ögonen kunde hon inte hålla upp på grund av allergin mot titandioxid.
    Nu hade kroppen börjat stöta ut skruvarna efter ett lårbensbrott som orsakades av två mörka omärkta trappsteg på karolinska sjukhuset. Där hon var för att det skulle bevisas om hon var allergisk mot titandioxid.

    Doktorernas förklaring var att hon fått TIA attacker som inte kunde synas på röntgen eller datortomografi.
    Efter en tid trängde spikhuvudena ut genom skinnet och när de såg det blev det operation. Innan hade de behandlat rodnaden som ett liggsår.

  12. @Maj Rehnberg, Jag tackar Dig på det ödmjukaste för Din berättelse, om det sjuka i vården, i allt detta känner jag igen mig, jag har haft snarliknande upplevelser…att vara upplyst idag är en nödvändighet för att inte bli mer sjuka än innan man sökte vård…Detta med örter är så viktigt att veta om, det är ju detta som medicinerna var baserade på från början innan det syntetiska tog vid…Anthony Williams bok, Kostguiden, har jag läst, och har den nu som en uppslagsbok, är själv intresserad av både själen och kroppen, detta är så viktigt att det finns balans mellan dem. Jag tillhör de mikrovågsskadades skara, har funnit att vitaminer B12 med flera Bvitaminer i kombination med Paba, har hjälpt mig väldigt mycket, men det viktigaste är att hålla sig ifrån allt trådlöst så gott det nu går i detta samhället. Det har kommit ett “nytt kosttillskott”, en sugtablett, som heter C-vita+zink, där dosen per tablett, c-vitaminhalten ligger på 500 mg, och zink på 15 mg/dag,DRI C-vitamin 625% zink 150%, kan detta vara bra att ta in utan att veta om man verkligen behöver denna höga dos, det är Ledins som säjer detta genom Lifebutikerna. Skulle vara intressant att få läsa Din åsikt Maj. Ja, jag får önska allt gott till Dig Maj Rehnberg, det är tryggt att Du finns här på NV.

  13. Jag missade att berätta om hur lycklig jag blev av att jag fann Sanna Edins bok ” Den självläkande människan” i en liten bokhandel i Vallentuna. Det är mer än 20 år sedan. I hennes nyare böcker finns det listor på födoämnen efter hur inflammationsskapande de är.

    Ralf Sundberg och Martina Johansson har också skrivit en bok om inflammation. Jag försöker att leva efter det men det är inte lätt. Ju fler dagar jag kan hålla en bra diet blir det som man inte har någon kropp.

    En tid på 80-talet levde jag efter att bara äta frukt fram till tolv på dagen och blev av med övervikten. Tyvärr gick jag ifrån det och samtidigt började jag köra buss (stillasittande arbete).
    Jag blev antagligen mer belastad av Borrelia, candida och annat. För plötsligt på 90-talet hade jag en 30 kilos övervikt och har kvar:(
    LCHF fungerade inte för mig, ingen viktminskning och i stället fick jag ont i kroppen.
    Anthony William ställer en del på ända till exempel att ägg innehåller skadliga mikrober. Jag dricker färskpressad sellerijuice.

    En tid hade jag problem med elektromagnetisk strålning. Det var i vissa bussar som jag hade svårt att hålla mig vaken samtidigt som jag hade myrkrypningar i benen. Det var fruktansvärt. Jag bad att få köra en annan typ av buss då.
    Antagligen var det något som var alltför dåligt isolerat men jag tror också att belastning av skadliga mikrober i kroppen var en orsak.
    Peter Wilhelmsson har skrivit om hur mikrober i kroppen påverkas av månen.
    När jag behandlats och blivit av med candida och borrelia försvann också problemen i bussarna.
    Jag håller på att testa mig själv i Monikor hur belastad jag är av olika mikrober och korrigerar också med Monikor så de ska försvinna. Aquatone och Treomed är också mikrovågor men de är mycket små och med samma frekvens som kroppen. Jag stoppade min man att skaffa trådlös högtalare för några dagar sedan och jag är återhållsam med mobilen.
    Förhållandet mellan olika ämnen spelar också roll att ha för mycket är inte heller bra. Hårmineralanalys visar det.
    Monikor kan visa hur ett preparat påverkar kroppen. De jag har testat kan visa bra för en del organ och sämre för andra. Jag är inte så kunnig i att läsa ut det ännu.

    C-vitamin är vattenlösligt så då kissar man ut det som inte behövs. Inte så bra för plånboken dock. Även hälsokostmarknaden vill tjäna pengar. Vi kan allt luras att inta olika tillskott men de kanske inte blir till någon nytta om man har en tarm som inte tar upp näringen.
    Därför tror jag på Monikor och bioenergetic medicin.
    Människans Resurser AB borde kunna tala om var det finns terapeuter som behandlar med Monikor.
    Inte alla har ekonomi att söka alternativ hjälp. Jag tog banklån för att köpa Monikor och det är jag så glad för.

    Jag finns på Eniro. Du kan ringa någon kväll.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here