Jan Norberg är pensionerad konsult med en bakgrund inom svensk industri. Han är sedan några år bosatt i Portugal. Jan är en engagerad samhällsdebattör. 
Newsvoice publicerar Jan Norbergs bok: “Det kunde ha varit din mamma – Fallet Mariana” kapitel 16. Boken handlar om hur äldreomsorgen och rättsväsendet i Sundsvalls kommun rättshavererar.
Lyssna på det 16:e kapitlet som ljudbok – Läs även kapitel 14-15 | Se alla publicerade kapitel
Vi är nu framme vid våren 2014 och jag har ju vid den här tiden ganska mycket att stå i för egen del med min galopperande prostatacancer där jag underkastar mig en stenhård diet, tar en mängd olika vitaminer/supplement och springer mellan olika läkarkliniker och förslag på behandlingsmetoder.
Tyvärr får jag under den här tiden inte tillräckligt med tid att hålla mig 100 % ajour med utvecklingen för min mamma, men då Sundsvalls kommun efter debaclet i förvaltningsrätten i januari och efterföljande offentliga tidningsdebatt med Socialnämndens ordförande Mats-Johan Adner i mars/april så följer en period av relativt lugn.
Jag kan hålla de galna kvinnorna vid Sundsvalls kommun stången trots alla mina egna bestyr med hälsan.
Den sjuka sjukvårdens syn på äldres hälsa
Då media rapporterade om fallet Mariana, som det då kallades, uppmärksammades detta av en del olika intresseorganisationer.
En sådan organisation som ville intervjua mig och veta mer var RFHL, dvs Riksförbundet För Hjälp åt Läkemedels och Narkotika brukare.
Egentligen en ganska märklig koppling, men den gode Per Sternbeck vid RFHL hade framsynt som han är insett att det sannolikt fanns ett enormt mörkertal ibland alla äldre vilka kraftigt övermedicineras med mycket farliga, kemiska och giftiga cocktails, där narkotiska preparat är ett icke oväsentligt inslag i den samlade bilden av förskrivna preparat.
Hur många inser att våra gamlingar ofrivilligt blir veritabla knarkare på äldre dar?
När han utvecklade sina tankar blev jag böjd att hålla med honom, problemet är nog betydligt större i omfattning än vad vi ens har en föreställning om.
När jag själv forskat kring detta hade jag ju kommit i kontakt med en rad olika läkare vilka vittnade om att överförskrivningen till äldre av allsköns giftiga och kemiska preparat hade en omfattning som få har en aning om.
Detta är definitivt ett gigantiskt problem men nästan helt okänt för den breda allmänheten.
Yngve Gustafsson, en känd geriatriker från Umeå, var ju den vilken i en TV-serie från ett äldreboende i Lycksele hade uttalat sig synnerligen kritiskt om ofoget att slentrianmässigt förskriva alla dessa starkt toxiska och vanebildande preparat till äldre vid olika former av äldreboenden.
Jag kontaktade honom och han verifierade ju Per Sternbecks antagande betr omfattningen ibland äldre, en insikt som gjorde mig övertygad att försöka hjälpa till och sprida dessa insikter till en större allmänhet.
Yngve G verifierade också personligen den medvetna överförskrivning av kemiska cocktails som tex Pia Magnusson initierat för min mamma.
Han utfärdade till och med ett utlåtande då han fått ta del av hennes medicinlista.
Vilka är ansvariga men framförallt varför tillåts det pågå?
I min värld är det normalt alltid det juridiska ansvaret som måste landa hos någon, vilken medvetet medverkar till att med olika preparat göra våra gamlingar till ovetande narkomaner.
Frågan var ju bara vem eller vilka som ytterst bär ansvaret för att detta får pågå inom svensk äldreomsorg?
Det fanns dock fortfarande en fråga som jag ändå inte riktigt förstod, det var frågan om Varför man ville proppa i våra äldre alla dessa toxiska och vanebildande preparat.
En av anledningarna var ju givetvis att äldreomsorgen av kostnadsskäl ville ha lättvårdade och fogliga gamlingar att ta hand om.
Men vilka andra skäl kunde det finnas för att vilja göra lilla timida ”Moster Svea” till en fullfjättrad narkoman på gamla dar?
Förklaringen låg vid en första anblick lite för nära för att jag skulle inse och förstå den.
Psykiatrisk tvångsvård
Samhällets företrädare har ju alltsedan sossarna i början av 1900-talet introducerade sina rasbiologiska studier och mass-steriliseringar behövt erforderliga tvångsmedel för att man utan insyn och mer ingående laglighetsprövning skulle kunna intervenera med tvångsåtgärder av olika typ.
Det jag nu skulle komma till insikt om skrämde mig ordentligt.
Jag råkade vid mina efterforskningar hitta en artikel i Dagens Juridik som satte mig på spåren varför samhället ansåg sig behöva dessa tvångsåtgärder.
Men också en skrämmande insikt om den djupa och allvarliga korruption som råder inom svenskt rättsväsende.
Svenska domstolar utmärker sig ånyo på ett skamlöst sätt då de beredvilligt och utan minsta tvekan medverkar till legitimering av dessa samhällets långtgående tvångsåtgärder.
Sätt dig tillrätta och inse vilken bristande rättssäkerhet som existerar i dagens Sverige.
Förvaltningsdomstolarna får kritik
”Domskälen i samtliga granskade domar stred mot lagen – JO: ”intetsägande motiveringar” ”
”Det måste vara möjligt för den som utsätts för samhällets tvångsåtgärder att förstå skälen för åtgärden”. Det skriver JO som har granskat fem fall där Förvaltningsrätten i Linköping dömt personer till psykiatrisk tvångsvård. Enligt granskningen uppfyller inget av avgörandena kraven på motivering. Fyra domare får därför kritik.
En förutsättning för att kunna döma någon till psykiatrisk tvångsvård är att patienten har en allvarlig störning. För att kunna döma någon till sluten vård gäller att personen har ett oundgängligt behov av vård dygnet runt. Dessutom krävs att patienten själv motsätter sig vården.
I fem fall som avgjorts av Förvaltningsrätten i Linköping anser dock JO att dessa krav inte är uppfyllda i domstolens motivering till domarna.
I ett av fallen har patienten invänt att hon inte anser sig lida av en allvarlig störning. I ett annat fall framför patienten att vården skulle kunna ske på frivillig basis. Ingen av invändningarna ägnas någon uppmärksamhet i domskälen.
Domskälen i de fem fallen är också anmärkningsvärt lika, enligt JO. Domstolen har kortfattat summerat att patienten lider av en störning, att personen motsätter sig vård och att rekvisiten för att döma för tvångsvård därmed är uppfyllda.
Justitieombudsmannen Lars Lindström har uppmärksammat detta och skriver:
”Den som läser de fem domarna slås av att motiveringarna – de egentliga domskälen – i väsentliga delar är näst intill ordagrant likadana i de fem domarna. Motiveringarna saknar anknytning till de omständigheter som rätten har bedömt i målen och är helt enkelt redovisningar av lagtexten.”
JO fortsätter:
”Det måste vara möjligt för den som utsätts för samhällets tvångsåtgärder att förstå skälen för åtgärden och ha möjlighet att överklaga. Det måste också vara möjligt för den som i efterhand vill granska tvångsåtgärder av detta slag att göra det utan att hindras av intetsägande och ogenomträngliga motiveringar. Det är därför viktigt att domarna motiveras så att det inte råder någon tvekan om hur bedömningen gjorts.”
Avslutningsvis skriver JO att han inte anser att domskälen i något utav de fem fallen uppfyller de lagställda kraven. Fyra domare vid förvaltningsrätten får därför kritik.
Källa: Dagens Juridik: Domskälen i samtliga granskade domar stred mot lagen – JO: ”intetsägande motiveringar”
Kopplingen till min mammas ärende
Det var nu i efterhand som det på allvar började gå upp för mig hur kommunernas äldreomsorg alltför ofta använder våldsam överförskrivning av kemiska och starkt psykosframkallande narkotiska preparat för att kunna åberopa Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård (LPT) på de gamla vilka är särskilt vårdkrävande.
Det är en fullständigt vidrig människosyn som finns så enormt utbredd inom det kommunala vård och omsorgs-Sverige.
De äldre omvandlas med hjälp av kemiska cocktails till viljelösa och kemiskt lobotomerade zombies så att den kommunala sjukvården och äldreomsorgen, arm i arm och utan större protester, efter eget gottfinnande och av kostnadsskäl kan omplacera drogberoende åldringar till mindre vårdkrävande institutioner av typen gruppboende för särskilt dementa.
Raffinerat så det förslår, men ack så vidrigt och totalt omänskligt.
Det är nästan svårt att skriva om, även om det nu gått några år så blir jag illamående av insikterna hur illa ställt det är.
Jag började nu verkligen skatta min lyckliga stjärna för att jag i sista stund lyckades stoppa de komplett galna socialtjänst kvinnorna vid Sundsvalls kommun från att få min mamma flyttad till en annan boendeform.
Läkarkårens bristande etik får mig att må illa
Det behöver från början påpekas att jag med denna rubrik självklart inte menar alla läkare men något är allvarligt fel om läkare med behandlingsansvar för våra äldre har så låg moral och etikuppfattning att de mer eller mindre aktivt medverkar till dödshjälp och eutanasi.
En sådan läkare, Gösta Bucht, vilken till en början gav ett vederhäftigt intryck, men allteftersom i vår dialog så insåg han sitt eget predikament och började därför inta en alltmer tilltagande försvarsattityd på sin yrkeskårs vägnar.
Han är dock bara en i raden av alla dessa läkare vars samvete tycks inrymma ett obegränsat utrymme av förnekelse för vad dessa åstadkommer i sin yrkesutövning.
Hur kan det ha blivit så illa med en tidigare så aktad yrkeskår?
Brister det i läkares utbildning?
Ja, något måste rimligen brista i läkares och övrig sjukvårdspersonals utbildning då man senare i sin praktiska yrkesutövning inte på minsta sätt ser konsekvenserna hos patienterna som resultatet av sin lagenliga rätt att förskriva allvarligt vanebildande och narkotiska preparat.
Det är ett uppenbart brott mot den ed man som läkare så högtidligt avlagt i samband med erhållandet av sin legitimation.
En annan möjlig förklaring är att man under sin utbildning inte förstått sin yrkesroll på rätt sätt.
Frågan om Varför inte läkarkåren av egen kraft ser sin egen roll i det tilltagande förfallet inom svensk sjukvård, kvarstår i alla fall med oförminskad kraft?
Jag vill faktiskt gå så långt som att säga att läkarnas rätt att med sina receptblock förskriva alla dessa droger därmed har samma innebörd som en öppen ”vapenlicens” att med oinskränkta möjligheter skada och döda ovetande patienter, då i synnerhet gamla, sjuka och svaga individer.
Att bota sina patienter är det inte längre fråga om, det handlar bara om att lindra symtom med ett gigantiskt sortiment av mer eller mindre giftiga droger från det läkemedelsindustriella komplexet, eller vad vi numera i dagligt tal kallar Big Pharma.
Att ifrån grunden bygga upp människors hälsa med rätt kost, en sundare livsföring samt att med olika vitaminer och kosttillskott se till så att även gamla förbättrar sitt immunförsvar och därmed står emot olika sjukdomar är det inte längre fråga om.
Det tjänar ju inte Big Pharma några stora pengar på.
Vad lär sig läkarna egentligen under sin utbildning?
Big Pharmas lobbyverksamhet får effekter
Det är min fasta övertygelse att Big Pharmas alla olika lobbykanaler spelar in här.
Läkemedelsindustrin har som sitt övergripande mål att sälja in sina olika preparat till så många som möjligt, inte att medverka till bot av olika sjukdomstillstånd, bot ger ju inga uthålliga vinster.
Jag är medveten om att det kan förefalla som en brutal och grov överdrift, men låt mig utveckla resonemanget en aning.
I all grundläggande marknadsföring finns ju uppfattningen att man med olika och riktade insatser vill påverka marknadens olika aktörer i flera olika led och dimensioner.
Läkemedelshanteringen är en verksamhet som i en formell bemärkelse är ganska strikt omgärdad av kontroll, reglering och lagstiftning.
Inte för inte, så åvilar det tex Läkemedelsverket att granska och godkänna olika preparat.
Något som sker genom olika avgiftsuttag från tillverkarna för att de skall få sälja sina preparat på en ganska hårt reglerad marknad, dvs i Sverige via olika apoteksbolag och numera också en del andra kanaler.
Läkemedelsverkets intäkter kommer ju till 95% från läkemedelsbolagen, därför är intresset ömsesidigt att få många preparat som möjligt godkända.
Om därför Big Pharma och dess samtliga aktörer i olika led och på alla sätt kan påverka så underlättar det ju självklart den egna marknadspenetrationen för de preparat man tar fram, för att huvudsakligen kunna dämpa symtom.
Konkret så finansierar Big Pharma via olika kanaler tex alla möjliga forskningsprojekt, det gäller oavsett om forskningen sker i privat eller offentlig regi.
Tillvägagångssätten är lite olika, men läkemedelslobbyn knyter dock ofta med sitt ekonomiska stöd samman olika forskare från olika håll för gränsöverskridande och flerdimensionella forskningsprojekt.
På så sätt kan läkemedelsbolagen skapa olika former av tacksamhetsskuld, starka lojalitetsband, ge de inblandade förbättrade karriärmöjligheter, få full insyn och därmed stora möjligheter att styra forskningsresultaten så att det bäst gynnar dem själva.
Naturligtvis sker inte detta så öppet och enkelt som jag nu beskriver det, men exemplen för hur olika preparat tas fram är ju dessvärre oräkneliga.
Ta bara den just nu högaktuella vaccinforskningen, eller varför inte den s.k. Macchiarini skandalen med luftstrupar.
Båda är ju skolboksexempel för när Big Pharma exekverar all sin kraft och alla sina resurser i syfte att tjäna pengar, det mest problematiska är att så många ur läkarkåren säljer sig till medverkan i dessa aktiviteter.
När nya preparat introduceras på marknaden är läkarnas roll den samma som de värsta knarklangarna (the first fix is for free), dvs de medverkar till att intet ont anande människor litar blint på en yrkeskår som är genomkorrumperad av Big Pharmas alla olika lobby kanaler.
I fallet med den s.k. Macchiarini skandalen gick det för en gångs skull ordentligt snett, men såg vi några allvarligare konsekvenser för de inblandade?
Svaret vet vi ju alla är Nej.
Läkarutbildningen till stora delar styrd av Big Pharma
När läkare genomgår sin utbildning så ligger det mycket fokus på att kunna vilka olika preparat som finns tillgängliga för att lindra och dämpa symtom på olika sjukdomstillstånd.
För att få den bästa och mest uppdaterade kunskapen så står ju mängder med olika lobbyorganisationer beredda att på olika sätt stötta läkarutbildningen med de senaste rönen.
Ofta tar till och med de olika lärosätena själva aktiv hjälp från de olika branschorganisationerna för att kunna öka kunskapsnivån på de läkare de utbildar.
Inte alltför sällan finansierar och tillhandahåller olika branschorganisationer även kurslitteratur, vem som helst kan ju inse att blivande läkare därför präglas av de branschorganisationer och företag som spenderar mest på dem under deras utbildning.
Att olika Big Pharma representanter i förklädnad av forskare och framstående läkare deltar i olika seminarier och kongresser höjer deras egen status samtidigt som det, förutom avsevärda inkomstförstärkningar, också är ett försåtligt sätt att lojalitetsmässigt knyta läkare till sig så att de utnyttjar sina receptblock på ”rätt” sätt.
För inte alltför många år sedan så kunde man till och med se hur läkares receptblock hade förtryckt läkemedelsbolags reklam på varje sida.
Säg den läkare vilken inte blev påverkad av denna helt osannolika marknadsföring.
För att inte tala om den effekt det hade på patienten och den receptarie vid apoteket som skulle effektuera läkarens ordination.
Min kritik mot läkarkårens utbildning är att den utvecklar en mycket märklig syn på sin egen yrkesroll som inte är till gagn för de patienter denne skall ha behandlingsansvaret för, efter sin utbildning.
Det vore som att bilverkstadskillen som skall byta tändstift i bilens motor bara känner till egenskaperna för de tändstift han fått kännedom om under sin utbildning.
Att det finns en massa andra olika fabrikat med en lång rad egenskaper är något han medvetet bortser ifrån då han själv bara känner till ett fabrikat.
Vanan att som läkare aldrig bli ifrågasatt
Om jag lämnar in min bil på verkstad och problemen kvarstår efter verkstadsbesöket så åker jag sannolikt tillbaka till verkstan och vill få det problem jag lämnat in bilen för åtgärdat.
Den normala verkstan tar till sig mina klagomål och åtgärdar sannolikt sitt misstag inom ramen för den garanti de utställer i samma stund som jag anlitar dem.
Allt är frid och fröjd och affärsrelationen kan fortsätta parterna emellan.
Tar vi läkare som yrkeskår så har de i sin utbildning sannolikt aldrig fått lära sig att en patient är att jämställa med en kund vilken betalar för läkarens tjänster, om än med ett visst inslag av skattesubventioner.
Inte heller verkar läkarna i sin yrkesutbildning fått ens de mest basala insikterna om gällande lagstiftning som i mycket reglerar deras yrkesutövning.
Att få den vita rocken över sina axlar tycks göra något åt synen på sig själv i sin yrkesutövning, kanske bilverkstadens kundmottagare skulle möta sina kunder i samma sorts vita rock?
Alla förslag från läkare om behandling och mediciner kräver samråd och patientens samtycke
Lagtexten kring detta med samråd och samtyckesregler är övertydliga för att just förhindra senare problem och tillhörande tvister där läkaren i olika tillsynsprocesser och eventuella åtal kan hamna i rejäla trångmål, för att i värsta fall bli av med sin legitimation och bli dömd i domstol.
Hur många ser sina besök hos läkaren på ungefär samma sätt som när du besöker bilverkstan för att få ett kostnadsförslag på de åtgärder verkstan föreslår?
Varför det förhåller sig på det här sättet då det gäller just läkare har sannolikt att göra med den myt som omhuldats av läkaryrkets status allt sedan fältskärens tid.
Jag talar i detta avseende med stor erfarenhet från min egna upplevelser såväl som för min mammas del.
När jag på grund av min prostatacancer remitterades till Södersjukhusets onkologmottagning och läkaren där tog för givet att jag skulle acceptera dennes behandlingsförslag om strålningsterapi så uppstod nästintill tumult då jag frågade varför han tog för givet att jag skulle acceptera strålning som terapi.
Hans motfråga, om jag ifrågasatte hans kompetens, avslöjar hur illa ställt det är med läkarkårens insikter på juridikens område, han blev allvarligt förtörnad när jag redogjorde för rättsläget på detta område.
Samtyckesregler verkade han inte ha en aning om, jag bad artigt om att få återkomma när jag inhämtat alternativa behandlingsförslag.
Således inget att förundras över att läkarkåren ser sig själva som gudar vilka står över svensk lagstiftning.
Korrekta fullmakter gäller också inom svensk sjukvård
När det gäller min mamma så var ju läget ännu värre enär patienten hade överlåtit sina ställningstaganden till mig genom en legalt korrekt fullmakt.
Alla, och då menar jag verkligen alla, inom svensk sjukvård tycks tro att fullmakter inte gäller inom den disciplinen.
Självklart skall inte läkarna själva belastas ensamma för denna okunskap, deras uppfattning stöds ju aktivt av tillsynsmyndigheten IVO.
Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, agerar ju också för att på alla plan ge sjukvården uppfattningen att fullmakter inte gäller inom svensk sjukvård.
Därav den vitt spridda missuppfattningen att fullmakter saknar rättsverkan inom sjukvården.
Däremot så är den regelverksföreskrivande myndigheten för svensk sjukvård, dvs Socialstyrelsen, helt klar över att en korrekt fullmakt också har full rättsverkan inom alla former av svensk sjukvård.
Jag frågade nämligen Socialstyrelsens myndighetsjurist på ett inträngande sätt hur de i sin egenskap av regelverksföreskrivande myndighet på sjukvårdens område såg på fullmakter.
De bekräftade mitt antagande att en korrekt utformad fullmakt är ett civilrättsligt avtal ingånget mellan två parter i enlighet med vad som föreskrivs i Avtalslagen, en i och för sig en ganska gammal lag från 1915, men still going strong.
Såvitt jag känner till är aldrig fullmaktens rättsverkan inom sjukvården prövad i domstol.
Som framgår av ett annat kapitel så har jag diskuterat denna fråga på ett mer ingående sätt då frågan om Gode Män och Förvaltare var uppe för lagstiftningsändringar.
Se även den fördjupning som återfinns i Kapitel 26.
Jag glömmer aldrig då jag bjöds in till en paneldebatt i Riksdagen, om kameraövervakningslagens framtid.
Där satt dåvarande Generaldirektören för Datainspektionen Göran Gräslund alias ”Gräslige Gräslund”, han liksom folkpartisten Johan Persson verkade förstå noll av fullmakters rättsverkan inom den kommunala sjukvården och inom hemtjänsten.
Diskussionens vågor gick höga om fullmakters rättsverkan i förhållande till annan s.k. korsande lagstiftning såsom tex rätten att ha kameror uppsatta i sin egen bostad.
Men den här sortens möten och diskussioner var ju för mig vardagsmat vid den här tiden.
Jag visste ju mer än dessa olika särintressen.
Patientlagens räckvidd tycks begränsad gentemot kommunernas vanvård
Det kom 2015 01 01 en ny Patientlag, kort sagt kan man fråga sig varför, när ingen inom vården följer den, eller ens bryr sig om att den finns.
I den lagen regleras såväl samråd som samtycke, i den kommunala vårdsvängen såväl som inom landstingsvården är man totalt ovetande om denna relativt nya lagstiftning som manifesterar ett utökat skydd för patientperspektivet.
Om ”oturen” skulle vara framme och någon patient, mot bättre vetande, skulle inkomma med en anmälan så finns det ju ingen som helst straffpåföljd inskriven i denna lag.
Den går rent praktiskt att jämställa med att gå mot röd gubbe vid ett övergångsställe eller att cykla utan hjälm.
Ännu en helt meningslös lag som inte avskräcker maktgalna och ”kriminella” myndighetsutövare inom offentlig sektor.
Inom lagstiftande församlingen, dvs Riksdagen tycks okunskapen vara massiv. Varför skapar man nya lagar utan straffrättslig påföljd?
Hur många äldre, svaga och sjuka har ens en aning om vilka rättigheter de har som patienter?
Vi anhöriga måste samlas och driva rättsärenden i våra domstolar för att åtminstone peka på dessa vansinnigheter.
Myndighetskorruption med hjälp av rättsvårdande instanser
EU:s olika lagar, svensk grundlag, vanlig svensk lagstiftning och olika myndighetsförordningar är bara pappersprodukter så länge rättsväsendet med alla medel försöker skydda offentlighetens olika tjänstemän från det personliga ansvaret.
Denna form av korruption gör att bl.a. kommunala dödsänglar lugnt kan fortsätta med sina övergrepp mot våra stackars äldre, svaga och sjuka.
Jag skäms över att vara svensk så länge detta kan få fortgå, det är så långt ifrån den dröm våra nu äldre hade om ett mänskligt samhälle där vi tillsammans värnar om individens lagstadgade rätt att av samhället få den hjälp som denne behöver på äldre dar.
En rätt som den gamle ekonomiskt med sin skatt bidragit till i hela sitt yrkesverksamma liv.
Upprop till alla med åldrande föräldrar
Så se för guds skull till att i god tid skriva korrekta fullmakter så att era föräldrar inte blir lämnade till godtycklig behandling av fullständigt maktgalna myndighetsutövare inom såväl den kommunala sektorn som sjukvårdssektorn.
Se fullmakten som den form av garanti du som minst behöver om du vill kunna komma till tals med dessa galningar när dina föräldrar behöver dig som mest.
Vi måste alla stå upp för våra lagenliga rättigheter och få stopp på det olagliga tolkningsföreträde som fullständigt inkompetenta och maktgalna myndighetsutövare försöker få oss att underkasta oss.
Text: Jan Norberg
