Vid det här laget borde tvivlen vara som bortblåsta. När t.om. WHO sluter sig till idéen om att omikron är vägen ut ur pandemin, så borde även hälsomyndigheternas mest trofasta hejarklack börja ifrågasätta det kvarvarande restriktionerna. Borde säger jag, för gör de egentligen det? Det verkar inte så när man ser entusiasmen med vilken folk ikläder sig dubbla munskydd i kollektivtrafiken. Vem är det egentligen de försöker övertyga?
Text: Christoffer Heinfelt, Masterstudent i Sociologi
Min fru berättade häromdagen hur hon upplever att munskydden verkar sitta närmare ögonen på folk nu för tiden. Att folk blir läskigare och liksom, lite mindre mänskliga på något sätt. För mig är förklaringen uppenbar. De vet någonstans i sitt inre, att munskydden egentligen inte fungerar särskilt bra. De vet, för att slita lite på en redan sliten metafor, att deras fönster till själen, deras, för viruset, mest sårbara inträngningspunkter, är öppna. Därför gör de blicken hård när du möter den. Därför ser de på dig som om det är du, som inte är människa.
Visst. Jag fattar. Det är sociala normer i spel. Munskydden gör ju att vi känner oss trygga!
Problemet är bara att de sociala normerna är alldeles för effektiva ibland. Som den där gången du gick förbi ett stoppljus och såg en man sitta ensam i sin bil med munskydd på sig. Man skakar perplext på huvudet, men inser snart allvaret i situationen. Anledningen till att folk sitter ensamma i sina bilar med munskydd på kan bara bero på en sak; backspegeln.
Många hävdar att munskydden visar att du bryr dig om andra människor, att munskydden är ett kvitto på att du också följer de övriga restriktionerna. Att du lyder. Du ska stanna hemma vid minsta tecken på förkylning och testa pliktskyldigt varje dag. Om det inte är positivt idag är det kanske det i morgon. För vi vet ju nu, att en negativ test aldrig är negativ, bara potentiellt positiv. Och det är så vi förväntas fortsätta, för att bekräfta narrativet.
Vi vet nu, att det inte är viruset som är problemet. Många före mig har pekat på Stanley Millgrams lydnadsexperiment, och med rätta. Vi blir matade med idén om att det är tilliten till myndigheterna som är räddningen, räddningen från oss själva, när man i paternalistisk anda argumenterar för att koronapasset skall införas för att beskydda de ovaccinerade. I mina öron låter det mer som att problemet antas komma inifrån oss själva. Ja, som att en potentiell olydnad när som helst kan välla upp i en.
Jag tror på potentialen i denna olydnad. Den kan övervinna alla hinder. Den förverkligar livsdrömmar, den gör oss fria och det är den som rättfärdigar tilliten mellan människor i en fungerande demokrati! Det måste vi visa våra medmänniskor, men det hjälper inte att bara demonstrera en gång i månaden under fasta ramar. Vi måste demonstrera varje dag.
Därför tycker jag att det är dags att ta av munskyddet nu. Släpp lös olydnaden! Nästa gång jag går in på bussen och möter din blick, vill jag vara säker på att du inte bara glömde ditt munskydd hemma. Inte heller hjälper det att du lite nonchalant vilar hakan i det. Nej, jag vill vara säker på att du vägrar bära det. Det är så jag vet att du är en människa värd att lita på!
Bli inte rädd, för jag och alla andra som vägrar lyda är här för dig. Nästa gång du går på bussen och äntligen bestämt dig för att våga kasta munskyddet så skall du veta att du inte är ensam. Du kan alltid sitta bredvid mig. För mig spelar inte centimetrar någon roll. Sträck istället ut handen och bjud in till ett gott, gammaldags handslag! Bjud på ett varmt leende så får du ett tillbaka!
Text: Christoffer Heinfelt, Masterstudent i Sociologi