OPINION. Den nya svenska clownregeringen som idag styr Sverige ska nu försöka lösa de problem som de själva orsakat Sverige genom sin inkompetens. Det anser Christer Nilsson som är historiker, författare och samhällsdebattör.
Magdalena Andersson, född 1967, kunde knappast fått en sämre start som statsminister. Nyvald i sju timmar, sedan avsatt och omedelbart återvald igen. Hon tvingades, efter en rejäl vänstersväng, att förhandla med Vänsterpartiet till många socialdemokraters och Annie Lööfs (C) stora förtret.
Sedan kom en omedelbar regeringskris då Miljöpartiet lämnade regeringen, för att i nästa ögonblick tvingas regera med oppositionens höstbudget i stället för med sin egen. Allt detta är fullständigt unikt i svensk politisk historia.
Magdalena Andersson införde därefter, 1 december, snabbt de nya coronapassen som inskränker människors fri- och rörlighet. Inom kort ska hon pytsa ut 73 miljarder kronor av våra skattepengar, antagligen som ren gåva, till företag som drabbats av den nya omikron-krisen. Detta av en f.d. finansminister som berömde sig om att ”samla i ladorna”.
I stället har hon nu spräckt skuldtaket och låter Riksbanken nytrycka pengar i svindlande takt och omfång. Som Stefan Löfvens närmaste medarbetare, under nästan åtta år, ”såg inte heller hon det komma” (gängbrottslighet, klanvälden, sprängningar, våldtäkter, dödsskjutningar).
Nu tänker hon ”vända på varje sten” för att bekämpa den brottslighet vars uppkomst hon själv har varit delansvarig för. Det kommer garanterat att bli ett stenhårt arbete.
Det finns anledning att närmare syna den nya regering som Magdalena Andersson valt: Annika Strandhäll, född 1975, klimat- och miljöminister, utbildad till hårfrisörska, ett yrke hon aldrig praktiserat, tillhör den absoluta gräddan av ”sosseadeln”, stamkund, i likhet med Mona Sahlin, hos Kronofogden. Hon har haft nio olika skulder där sedan 2018 (källa: TV4 Nyheterna).
Anders Ygeman, född 1970, är ny integrations- och migrationsminister, ansvarig 2017 för en av de största IT-läckorna någonsin på Transportstyrelsen. Han fick sparken efter skandalen, men benådades efter ett par år och blev digitaliseringsminister.
Ygemans statssekreterare Ann Linde, född 1961, fick tidigt, 2015, kännedom om skandalen, men teg som muren (och borde också ha fått sparken). I stället befordrades hon till utrikesminister. I augusti 2021 anmäldes hon till Konstitutionsutskottet (KU) efter att naivt ha låtit lura sig av två ryska busringare.
Anna Ekström, född 1959, utbildningsminister, fuskade graverande med PISA-resultaten, men avslöjades när hon hade försökt trolla bort invandrade elever som exkluderats från provet.
Lena Hallengren, född 1975, omvald som socialminister, yttrade i december 2021 följande hårresande fascistoida lågmärke: ”Det handlar om att (för regeringen) göra hemläxan och försöka kartlägga vilka som inte är vaccinerade, var de bor, vad de gör, hur gamla de är” (källa: SVT 1 Rapport).
Ida Karkiainen, född 1988, ny civilminister – blev påkommen med att göra Hitlerhälsning och att ha umgåtts med hårdrockare (hennes sambo och trummis i bandet) som hyllat Hitler och sydstatsflaggan.
Peter Hultqvist, född 1958, omvald försvarsminister, kände också till skandalläckan på Transportstyrelsen, men teg även han (och borde ha fått sparken). Han har anslagit en rå och polariserande ton i politiken när han skrev att ”hur mycket man än sminkar en gris så är det en gris”, med anspelning på SD:s ledarstab (källa: Dala-Demokraten).
Karl-Petter Thorwaldsson, född 1964, ny näringsminister. Efter åtta år som LO-ordförande lämnade han förbundet mer eller mindre i spillror. För honom, den sanne politruken, var LO mer en politisk plattform än att företräda medlemmarna och då går det som det går, precis som ABF som också ligger i spillror när Thorwaldsson lämnade över till sin efterträdare.
Ingen av LO-medlemmarna begrep heller varför han hela tiden flirtade med Vänsterpartiet. Knappt nio procent röstade då på (V) – och nu är (SD) och (S) lika stora inom LO med (M) på tredje plats.
Det här är bara några av de personer som nu ska styra Sverige, mest liknar det Magdalena Anderssons kompisgäng. Hade hon verkligen velat ”knäcka de maffialiknande förortsgängen” som hon upprepat som ett mantra, så skulle hennes regering sett helt annorlunda ut, i stället fylld med kompetens, handlingskraft och kunskaper, vilket nu saknas.
Text: Christer Nilsson, historiker, författare