“Nämn inte med ett enda ord kopplingen mellan gruvor och försvarsindustrin”

OPINION. Gruvbolagen höjer nu tonläget, när den röde Thorwaldsson blivit näringsminister. Karl-Petter Thorwaldssons uttalande att: “Vi sossar  älskar gruvor” har givit gruvbranschen medvind. Detta tillsammans med att fd politiker i tidigare regeringar sitter som ordförande i gruvbolagsstyrelser, gör att det blåser motvind för gruvmotståndarna. Statsministern som blev bonde och styrelseproffs Göran Persson (s) är ordförande för LKAB.

Text: Hans Mannefred, folkbildare/samhällsdebattör

Anders Sundström (S), fd näringsminister är ordförande för Kaunis Iron, som driver en malmgruva i Kaunisvaara i Norrbotten. En inte helt ointressant upplysning i sammanhanget är att hans sambo är Anna Hallberg, vår nuvarande utrikeshandelsminister.

Moderaten Sven-Otto Littorin, fd arbetsmarknadsminister i regeringen Reinfeldt är styrelseordförande i Beowulf Mining, som driver ett gruvprojekt i Gàllok/Kallok. Att detta går emot samernas intressen verkar inte Littorin bekymra sig över. Näringsminister Thorwaldsson agerande kan liknas vid ett politikens “höghastighetståg”. Man kan inte säga att han satsar på dialog i ärendet, utan snarare gäller monolog – von oben.

Då ska vi komma ihåg att Sverige är ett bra land för stora företag och storfinansen. Det har både sossarna och högern sett till. I detta sammanhang har gruvornas intressen varit prioriterade. Gruvornas lobby-organisation Svemin har en stark ställning, med många ingångar till politiken.

Olof Palme sa på sin tid att “Sverige är en studiecirkeldemokrati”. Nu verkar det som att
“Sverige är en statsrådsdemokrati”, där gamla och nya statsråd spelar på samma planhalva
för att få fler gruvor i Svea Rike. Taktiken är klar: Tala om klimatomställningen, den gröna ekonomin och elbilar. Nämn inte med ett enda ord: kopplingen mellan gruvor och försvarsindustrin.

Tyskgruvorna påminner oss om den tiden då Sverige såg till att nazisterna fick järnmalm till sin försvarsindustri. Tabergs-gruvan var en tyskgruva, varifrån järnmalm i massor transporterades till Hitlers förfogande. Familjerna Wallenberg och Johnson var en hjälpande händer i sammanhanget till tyskarna.

Vi kan inte utesluta att en gruva i Kallok kan bli en leverantör av järnmalm till försvarsindustrin, som sitter med sina stora plånböcker och styr och ställer i sina hemliga rum. Försvarsindustrin är lokal (finns på olika platser i Sverige) och global (tar plats i stora delar av världen). Upprustning sker i dessa dagar i många länder. Och det blir inte mindre nu; när det varnas för ryssen mer än på länge på grund av situationen i Ukraina.

Under första världskriget (1916) blev det förbud för utländska intressen att starta nya gruvor, men de gamla fick fortsätta att drivas. Efter andra världskriget bildades 1950 AB Statsgruvan som var ägt av svenska staten. Sverige tog utan kostnad över gruvorna.

Under Annie Lööfs tid som näringsminister arbetades aktivt för att få andra länder att köpa gruvor i Sverige. Per-Erik Sandlund då generaldirektör för Invest Sweden sa i en intervju att Kina var intresserade av att köpa gruvor i Sverige. Han blev inte svaret skyldig när han fick frågan varifrån dessa uppgifter kom: “De kommer från regeringshåll”.

Dörren för kineserna är fortfarande öppen. Även för ryssarna och andra länder. Min uppmaning till den svenska regeringen är: “Stäng dörren – innan det är för sent!”.

För några år sedan var det personer från Indien som låg bakom tankarna och planerna på att köra igång gruvan i Taberg: De ville sälja vanadin. Av detta blev det ingenting, Länsstyrelsen i Jönköpings län sa nej.

Det är ingen hemlighet att kineserna kan bli den nya ägaren till gruvan i Norra Kärr (Utanför Gränna). Om detta säger inte Thorwaldsson något. Tystnad råder! Varför?

Den förra VD:n för det kanadensiska prospekteringsbolaget bakom planerna på en gruva i Norra Kärr sa på sin tid att det är en aktieägarfråga. Aktieägarna avgör om kineserna får köpa gruvan. Deras vapen är pengar och det är inte en helt oviktig faktor i sammanhanget.

Bengt Göransson, ABF-ordförande, fd kulturminister och ordförande i en av våra demokratiutredningar myntade begreppet “Demokrati är vi – inte ni”. Han brann för att vara en vital del av demokratin; genom att verka som en fri fågel inom folkbildningen.

Nu verkar det som att Sverige har fått en ny demokratisk situation som kan sammanfattas:
“Demokrati är ni – inte vi”. Ni är lika med fd statsministrar och statsråd som styr och ställer
i nära samarbete med regeringsledamöter – utan att skämmas.

Text: Hans Mannefred, folkbildare/samhällsdebattör

Källa

• De historiska uppgifterna är hämtade från en artikel i  Populär Historia 11/2015